Paddling och/eller simning

de är ju aldrig fel att kunna simma. men om man antar att man som kajaktist har flytväst vilket man bör ha i min mening, samt våtdräckt så har man väldigt gott om flytkraft, man har ju om det inte är hetl för dåligt väder också utmärkt flyt hjälp av kajaken oavsett om den är vattenfyld eller inte .

med rätt erfarenhet inom kajakism om man kan utrycka sig så, så anser jag att man inte behöver vara särskillt god till att simma då detta troligen inte lär vara de som räddar en vid en livshotande situation på öppet vatten.

men faktum är att såvitt jag känner till har ju de flesta kanotsport klubbar ett krav om simmkunnighet på minimum 200m (utan hjälp) detta avstånd förlängs ju av flythjälpmedlen man bör ha men förkortas av temperaturer då det är tidigt vår, sen höst eller vinter...

Intressanta tankar - innuiter kunde aldrig lära sig simma i de kalla vattnen i detta nordliga hav. Hur gör vi? Jag tävlingssimmade från 13 års ålder till den dag jag fyllde 18. Bröstsim och fjärilsim (det var före delfinkicken).Jag tog diverse märken som bl a innebar att man skulle hämta upp rätt så tydliga föremål ur tre meters djup och jag simmade 1 000 meter med kläder för ett annat märke. Jag insåg snabbt att det bästa man kunde göra var att sparka av sig skorna.

För ett antal år sen kastade jag mig ut i böljorna utanför Stenshuvud - och missade totalt varningsskyltarna om strömmarna. 200 meter ut greps jag av strömmen, en kall hand som inte gick att motstå. Vad skulle jag göra? Det var också kallt i denna ström. Jag förstod - av tidigare erfarenheter - att denna ström var lokal. Jag kunde säkert driva med den ett tag. Men kylan... Då gjorde jag det varje simmare gör vid start - jag simmade under vattnet mot land där familjen väntade. Fråga mig inte hur detta fungerade, men jag klarade den starka strömmen. Rätt så utpumpad kom jag i land.

I grunden tror jag det handlar om vattenvana - att inte drabbas av panik. En bekants bror drunknade för några somrar sen utanför Vitemölle. Han drabbades av panik i strömmarna. Ett par djupa andetag vatten fyller lungorna - och sen är det kört.

I kallt vatten spelar det nog ingen roll vilka erfarenheter jag har. Här gäller det nog att klä sig vettigt och efter temperatur.

Men hur kom det sig att innuiterna aldrig hade med sig reservpaddlar? O s a!

I grov sjö är handpaddling eller kastträet inte till stor nytta, men det går faktiskt utmärkt att paddla med en harpun om man använder glidtag. Då kommer den ner så pass djupt att den ger ett förvånansvärt bra grepp. Med tanke på det undrar jag under vilka omständigheter man skulle kunna förlora en paddel? En tappad paddel sticker inte iväg särskilt långt i vind eller vågor, jämfört med t ex en tom kajak.

Ja, jo det måste nog varit så att jag instinktivt/ren tur, simmade UNDER strömmen - som säkert var ytlig - som gjorde att jag klarade den. Plus vattenvana kanske, herregud jag växte ju upp vid vatten, vi hade sommarstugan alldeles vid Ume-älvens strömmande vatten som ständigt var en (farlig!) lockelse. Jag tyckte mest om att som liten kravla mig fram i grundvattnet med händerna nerkörda i bottensedimenten. Men enligt min äldre (och mycket mer vetande) syster lärde jag mig simma sent. Men sen så...

Men det här med kyla... Jag klarar av 30 minus (fjällen vinter) med bara händer utan prut om jag ska laga mat t ex. Då handlar det om luft. När det gäller vatten förstår jag att det är mer totalt. Jag glömmer inte förra årets maj när jag satt i kajaken översköljd av enorma och hårda/kraftiga vågor och inkilad mellan stenarna utan att kunna se någon ljusning på min belägenhet. Vattnet var inte djupt, men jag satt förbaskat FAST! Och sen de kalla, kalla vågorna som slog över skallen med dunder och brak över huvudet. Men jag satt kvar i sittbrunnen med kapellet och försökte titta bakåt. Ni vet hur litet man ser... Nåja, det klarade sig. Ergo - se till att du inte hamnar i sådana situationer. Men om? Ja, man måste helt enkelt fortbilda sig om man verkligen, verkligen vill paddla kajak. Vädret kan ju slå om. Faktiskt.

Jag glömde något viktigt i upphetsningen.

Björn, en man (svensk) vars namn jag redan glömt ringde mig från - London. Det lät så. Han hade via Skillinge Skeppshandel/Leif, fått mitt namn och telnr. Han är möbeldesigner, men ska tillsammans med studenter/elever vid Malmö högskola (hoppas jag uppfattade det rätt) byga en umiak. Jag gav honom diverse bokuppslag samt muséet i Köpenhamn som vid sidan om sina allsköns fantastiska kajaker även har en umiak. Det blev ett trevligt samtal och jag tipsade alltså om din existens och vad du kan och vad du vet och gav honom din mailadress. Bli alltså inte förvånad om du hör av honom. Säkert en värdefull kontakt.