Rollektion i kuling

Ämnet är minerat – ett felsteg så blir man slagen i huvudet med den samlade genusforskningen – men med viss bävan dristar jag mig till att hålla med om din hypotes (baserat på ett mycket enkelt fysikalisk faktum: kvinnor är generellt kortare vilket tillsammans med att tyngdpunkten finns lägre i kroppen ger en lägre metacenterhöjd (fartygsterm för vertikala avståndet mellan tyngdpunkten och flytcentrum) och påtagligt större stabilitet, både initialt och sekundärt) – och dessutom spä på med att det är generellt lättare att lära tjejer rolla än killar (en erfarenhet – till skillnad från resten av den här kommentaren som är rena spekulationer).

Till detta senare kan jag (helt ovetenskapligt) tänka mig en eller flera av följande orsaker:

1. balansresonemanget enligt ovan,

2. att tjejer oftast inte är lika övertygade om att resultat nås med rå styrka, utan är inte främmande för att försöka med lite finess,

3. att fler tjejer än killar har sysslat med dans, yoga, ridning etc som för med sig ett kroppsmedvetande som kommer synnerligen väl till pass för att rolla,

4. att förhållandet mellan den egna kompetensen och uppfattningen om den egna kompetensen inte sällan är lite mera realistisk hos tjejer – vilket i bästa fall kan innebära en aningen större benägenhet att lyssna till goda råd.

Självklart handlar det om överlappande mängder, men den lilla del som skiljer ger tjejer i stort ett litet övertag.

Jo, vi är nog överens: Derek, Robert och jag – jag fegade lite med klarspråket måhända...

Ja, det är en materialsport - och visst är det lite synd om oss som måste kompensera vår bristfälliga anatomi med att ständigt bygga eller köpa nya kajaker!

Avvägningen mellan kursstabilitet och manöverbarhet är inte självklar. Varje paddlare har sin uppfattning om en balanserad kompromiss. Generellt vill nybörjare ha stor kursstabilitet, vilket är fullt begripligt – utan fungerande paddelteknik vinglar en lättmanövrerad kajak som en simmande snok. Detta leder till att de flesta köpekajaker är onödigt kursstabila – enligt min smak.

Men det vi kallar kursstabilitet är egentligen avsaknad av manöverbarhet, precis som mörker är avsaknad av ljus och kyla är avsaknad av värme. Man kan inte addera kursstabilitet, man kan bara beröva kajaken manöverbarhet. För att då kunna kontrollera en sålunda handikappad kajaken krävs antingen skarpa slag och bra slutstyvhet eller ett roder. Det tilltalande med rodret ur kundens synvinkel är att det inte kräver någon paddelkompetens, ur säljarens att det är merförsäljning.

En nybörjare som börjar paddla en lättmanöverad kajak kommer sannolikt att vingla rätt rejält de första paddeltagen, men efter ganska kort tid går kajaken rakt. Paddeltagen har blivit medvetna, och kan varieras mellan driv, gir och stöd efter behov – och det har skett utan att några begränsande ingrepp i skrovformen.

För att återknyta till Henris diskussion: Grönlandskajaker är normalt mycket lättmanövrerade. En flyende säls krumbukter i kombination med att det bara går att kasta harpunen i kajakens längslinje utan att välta krävde snabb manövrering. När gevär, i form av klumpiga mynningsladdarna, dök upp på Grönland försågs kajakerna med vad som i några beskrivningar kallats "roder", men som bestod av en enkel fena som med skinnremmar surrades fast under aktern. Fenan höll kajaken på kurs tills geväret hunnit avfyras.

Fenan var hydrodynamiskt intressant. Den hade normalt ett stort runt hål som upptog ca en tredjedel av ytan. Det innebär att i låg eller ingen fart gick det ändå ganska lätt att vrida kajaken utan att fenan bromsade så mycket, men i högre fart ”fyllde laminärströmningen igen” hålet och fenan fungerade som om hålet inte fanns.

En annan aspekt på kursstabilitet-manöverbarhet är upplovning i sidvind. En kursstabil kajak lovar inte upp lika snabbt, men är besvärlig att få tillbaka på kurs. En manöverbar lovar upp snabbare och mer men är lätt att få tillbaka på kurs. Därför föredrar ovana paddlare normalt en kursstabil kajak – upplovningen fixar man med roder eller betraktar som något nödvändigt ont. Vana paddlare klarar sig ofta bäst med bra manöverbarhet och uppmärksamhet på vind och vågor.

Resonemanget ovan gäller främst havskajaker – inte tävlingskajaker, som tveklöst är snabbare med stor kursstabilitet och roder, och forskajaker som är hopplösa på slätvatten, med eller utan.

På några av mina ritningar (Smart, Kavat, Nomad) finns en fast skädda ritad som standard. Några byggare har inte insett att den hör till konstruktionen utan sett den som extrautrustning – och som en följd har det fällts kommentarer om dålig kursstabilitet och därav föranleden diskussion om hur man håller kursen.