Stor flaggning och marin terminologi
den 23 juni 2007 (segling, språk), 14 kommentarer
En kort tur i mina vanliga vatten – Vikhög, Bjärred, Barsebäck – och som vanligt: lite motion och lite roll. Vinden 4-5 m/s västlig, vattentemperaturen ca 18 (drygt 20 i ytvattnet nära stranden).
Att det är midsommar syns på att flera av segelbåtarna i Vikhögs hamn visar stor flaggning – innebär att alla signalflaggorna hissas löpande från för till akter över masttoppen. Ibland hör man detta felaktigt kallas för flaggspel, men med marin terminologi är flaggspelet en flaggstång. Stor flaggning skall det heta.
En annan marin tveksamhet är uttrycket "att angöra en brygga". I marin tradition angör man en kust, vilket innebär att man övergår från att navigera med död räkning och astronomiska observationer till att bestämma sin position med hjälp av landmärken. Kanske skämtade Tage Danielsson och Hasse Alfredsson till det lite genom att använda en högsjöseglarterm om klantskallarnas ("O ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga") försök att lägga till med den lilla folkbåten. Men kanske inte ändå. Uttrycket är välkänt bland landkrabbor sedan långt tidigare. Sålunda hävdas i Svenska Akademins ordbok från 1898: "Det har händt .. att djupgående fartyg .. hängt upp sig på pålarne vid kajen, när de angjort bron hårdt och till hela fartygets längd."
Oavsett vilket får nog även gamla beckbyxor acceptera att man angör en brygga numera.
Något som däremot fortfarande får anses felaktigt är uttrycket "sviktande stumpar" som det oftast står i "Balladen om briggen Blue Bird av Hull".
"Det var 'Blue Bird' of Hull, det var 'Blue Bird', en brigg
som med sviktande stumpar stod på,
över Soten i snöstorm med nerisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå."
Evert Taube, som var en kunnig sjöman, skrev sviktade stumpar, som innebär stormsegel för biliggning men någon hjälpsam redaktör "rättade" till sviktande stumpar i tron att det var ett språkligt slarvfel av Taube. Denna missuppfattning har sedan hängt med i de flesta sångböcker.
Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes "stumpar". De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna beslagna (se kommentar). I riktigt besvärliga förhållanden, kunde stumparna sviktas, vilket innebar att man surrade upp ena halvan av seglet så att bara en liten trekant blev kvar. Att segla eller ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras.
Det uttryck som kan ha föresvävat redaktören, var kanske att svikta masterna, vilket innebar att med en talja tillfälligt dra ihop vanten så att de blev mer spända. Detta användes främst i dyning och svag vind för att hindra riggen att svaja när skeppet rullade – och även för att hindra att matroser kastades ut från vevlingarna av snärten när vanten spändes.
(Om någon tror att jag knyckt de sista tre styckena från Wikipedia så kan jag lugna vederbörande – jag skrev även artikeln i Wikin).
