Om manöverbarhet

Senast uppdaterad den 10 maj 2020, 0 kommentarer

En lättmanövrerad kajak har sämre grepp i vattnet och blir därför lättare att svänga, manövrera, sidoförflytta etc. Den tvingar fram en effektiv paddelteknik eftersom girande paddeltag (avsiktliga eller oavsiktliga) omedelbart ger utslag. Den som är van vid kursstabilitet och roder, får räkna med en hel del paddelträning innan tekniken sitter.

Det betyder också att vindens påverkan är tydligare än i en kursstabil kajak. Om detta blir en nackdel eller inte beror på den totala kompromissen mellan volymfördelning, flytvattenplanet, stävarnas utformning, köllinjen, lateralplanet m.m. En lättsvängd kajak lovar upp mer men girar tillbaka snabbt och lätt. I en kursstabil kajak är upplovningen mindre men svårare att kompensera. (Oftast vinner den lättsvängda kajaken den här duellen. Kraften i vågorna gör att alla kajaker kastas ut kurs oupphörligen – överdriven kursstabilitet medför bara att det blir arbetsamt att komma tillbaka på rätt kurs igen).

Anledningen till att kajaker lovar i sidvind är denna: Kring förskeppet är vattentrycket högt genom att kajaken pressar undan vatten. Därför sitter fören fast i vattnet och påverkas inte så mycket av vinden. Kring aktern är trycket lågt och dessutom turbulent. Därför slirar aktern mot lä av vindtrycket. En mer utförlig förklaringsmodell finns på Peter Carters kajaksidor.

En lättsvängd kajak behöver naturligtvis inget roder. Tvärtom försämrar rodret manöverförmågan eftersom det hindrar aktern att röra sig i sidled, framför allt i låga farter (om det inte går att fälla upp över vattenytan – men då ger det i stället vindfång som ökar upplovningen). Däremot behövs oftast en  justerbar skädda som flyttar lateralplanets centrum akterut så att det passar vindstyrka, vindriktning och kajakens fart och därmed underlättar att hålla kursen i sidvind.

För att upplevas som lätthanterad måste kajaken vara mycket välbalanseradFör att upplevas som lätthanterad måste kajaken vara mycket välbalanserad. Vikt- och volymcentra måste ligga nära varandra annars blir kajaken en gunghäst i sjögång. Centrum för vindfånget (övervattensprofilen inklusive paddlaren och eventuell däckslast) och centrum för lateralplanet får inte heller hamna för långt ifrån varandra, för då blir kajaken svår att kontrollera. Dessutom bör för- och akterskeppen inte vara alltför olika i volym och utformning. Tävlingskajakernas dubbelkilform med brett akterskepp och smalt förskepp (som är resultatet av konflikten mellan behovet att föra paddeln nära centerlinjen och reglerna om minsta bredd) kan inte okritiskt flyttas över till turkajaker. På slätvatten märks inga större nackdelar men i sjögång får för- och akterskeppet olika rörelsemönster och i surf kan en sådan kajak bli svårkontrollerad.

Det viktigaste med en lättsvängd kajak är att paddlaren i alla lägen har full kontroll. En bångstyrig eller egensinnig kajak är ett misslyckande för konstruktören. Det är betydligt lättare att konstruera en kursstabil kajak och hänga på ett roder än en lättsvängd kajak som utan att slingra går dit paddlaren vill.

I surf vill de flesta ovana paddlare ha bra kursstabilitet för att slippa jobba så mycket med styrtag – finns en justerbar skädda fäller de ner den. När kajaken börjar skära ut i vågfronten kan de inte häva giren utan hamnar tvärs och slår förmodligen runt. Mera vana paddlare drar hellre upp skäddan och utnyttjar kajakens manöverbarhet till att få ut det mesta ur vågen.

En lättsvängd, välbalanserad kajak kan vara lätt att svänga i låga farter och ha bra kursstabilitet när farten ökar – med lämplig design (inte allt för höga stävar, jämn volymfördelning m.m.) kan den även vara hanterbar utan roder eller skädda.

Skrovrörelser i sjögång

Klassisk teori om ett fartygs åtta frihetsgrader är måhända inte helt applicerbart på kajaker – skulle kanske av många hänföras till avdelningen ”värdelöst vetande” – men i grunden är det detta som avgör om en kajak upplevs som manöverbar eller motsträvig och om den känns trygg i vågor eller inte. Denna gamla taxonomi är alltså central när man studerar de hydrodynamiska data som sprutar ur designprogrammen och jämför med hur kajaken beter sig ute bland vågorna.

De åtta frihetsgraderna är:

Roll
Rullning; betyder i det här sammanhanget inte att göra en eskimåsväng – om inte konstruktören fått till ett skrov med så monumentalt felberäknad rullningsfrekvens och -amplitud att fartyget på eget initiativ gör en roll! Roll står här för fartygets benägenhet att rulla från sida till sida i vågor: ett rundbottnat skrov rullar mer men lugnare än ett flatbottnat, hög tyngdpunkt förstärker rullingsamplituden. En bredare kajak (mer stabil) rullar mer än en smal. Måttlig rullning ger ofta ett lugnt och förutsägbart rörelsemönster i sjögång, men blir det för mycket är det tröttsamt för musklerna runt midjan.

Pitch
Stampning är stävarnas rörelse upp och ner i vågor. För mycket vikt ut i ändskeppen, eventuellt i kombination med rak köllinje, är klassiska ”fel” som ökar tendensen till stampning. Kort vattenlinje och utfallande stävar ökar stampningen i högre fart. Även olämplig paddelteknik mot vinden kan få en kajak att stampa. Det är ineffektiv paddling om kajaken slår ner hårt i vågdalarna och skickar upp vattenkaskader.

Heave
...innebär helt enkelt att kajaken åker hiss upp och ner i dyning eller vågor. En smal och rank kajak hissar mer än den rullar, vilket är komfortabelt och tryggt i brant sjögång.

Yaw
Slingring är när ändskeppen svänger från sida till sida i takt med paddeltagen eller vågorna och bromsar kajaken. Liten kursstabilitet innebär att kajaken är dåligt förankrad i vattnet och får den att slingra i takt med paddeltagen – vilket kan undvikas med bra paddelteknik. Stor kursstabilitet innebär att kajaken är bra förankrad i vattnet och får den att slingra med vågorna – vilket man inte kan göra något åt. Manöverbarhet är alltså även av detta skäl att föredra framför stor kursstabilitet.

Surge
...innebär att kajaken rör sig fram och tillbaka i långskeppsriktningen i stora vågor, som en följd av vattenpartiklarnas cirkulära rörelse i vågcykeln. Saknar i stort sett betydelse eftersom det inte påverkar medelfarten, men kan användas för att få kajaken att surfa – eller att hindra den från det. Kan också innebära att roder bär sig lite egensinnigt åt när bladets fart genom vattnet fluktuerar – rodret kan tillfälligtvis i grov sjö stå stilla eller till och med backa i sin lilla vattenvolym samtidigt som kajaken rör sig framåt, med förvånande resultat ;-)

Sway
...innebär att kajaken surfar sidledes, vilket inte sällan händer med vågorna tvärs, framför allt på grunt vatten eller om sjön bryter. En kajak med mjukt rundad eller platt botten sidsurfar normalt tämligen odramatiskt, så länge man ser till att inte får lä reling under vatten – luta alltid in mot vågen – medan en v-bottnad eller med kölprofil försedd kajak tenderar att snubbla över sin köl och slår runt.

Broach to
...innebär att kajaken sladdar, vilket är en mycket obehaglig och potentiellt farlig upplevelse. Det kan inträffa vid surf i grov sjö, om kajaken är svårmanövrerad eller om paddlaren inte riktigt klarar av förhållandena. En ”sladd” kan vara svår att häva och innebär att kajaken hamnar tvärs sjön och antagligen snurrar runt. Problemen kan bli påtagliga om kursstabiliteten är för stor, om den longitudinala balansen är felberäknad (sitsen felplacerad), om kajaken är felpackad eller för surfskis, om rodret är för litet eller sitter för långt bak.

Pitch Poll
...innebär att kajaken gör en kullerbytta långskepps, antingen framlänges när fören dyker vid surf i grov sjö, eller baklänges när man går mot grov, brytande sjö. Normalt inget att rekommendera med lastade havskajaker, men har man is i magen kan det såklart vara ett spännande stunt-trick ;-)