Show cart
Design & Illustration

Noicy outdoor equipment

My pfd (a GUL) uses velcro fasteners for closing - two rugged fasteners around the chest. Those fasteners have come to irritate me increasingly.

Noicy pfd

Well, finding a couple of velcro´s irritating? Maybe too little paddling lately?.

But imagine this: you glide slowly into the beach a becalmed summer evening. It is quiet and the sun sinks slowly towards the horizon. The only sound is the lapping of small waved against the beach. Then you open the pfd…

RRRRRIIIIIIIIIIIIIITSCHHHHH!!! (that was the first – seagulls and small bird squat).

RRRRAAAAAATSCHHHH!!!!! (the other – and people on the nbeach and in anchored boats in the bay look up, wondering who broke what).

Silence is a commodidty in severe shortage in our society, apparently also one not in demand. With the new outdoor equipment we can conquer yet another arena – we can make noice in the nature.

Have you listened to a gas or multifuel cooking range – one of those certified for Himalaya, heating the soup in -30 deg centigrade and a howling gale – nowadays often heard in the Swedish archipelago? When such a piece is fired up, the nature shrinks to a small acoustic room with a radius of a couple of meter – everything outside that perimneter vanish – an acoustic version of tunnel vision. When it finally shuts down the silence feels deafening for a short while, until the hearing has normalized the reference levels again. Just lucky those contraptione are rather efficient, så the din is reasonably shortlived, even if it does not feel that way during.

Noicy range

And when I am at it: why those noice zippers in tents? Not all people sleeps through the night – unavoidably in most camps the two long zippers in inner tent and flysheet rattles away loudly, amplified by the drumskin tight tent cloth, and distributed ocver the entire surface by the poles: FRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR and FRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR. Short walk and the same procedure all over again.

Noicy tent

No preblems if there is wind and rain. Then nature itself takes over. But those calm summer nights …

Even my little camera bag has a velcro closure!

Noicy camera bag

Probably not all are disturbed by acoustic sensations like this. People with too much personality, dominating visually and verbally, with a laugh that silences seagulls – perhaps they can´t imagine this as disturbing.

But go back a couple of decades: pfd:s with silent buckles, silent ranges with white spirit, tents with lacing etc. In those days you could be closer to the nature and the wildlife. You could be a part of it, instead of dominating – above all when traveling alone.

Many industries work with sound design. Unavoidable sounds are tweaked to be experienced as relevant and reasonable. Car doors should close with a thud that fits the price tag, and the engine noice is tuned and muffled – not too loud, not to quiet – but enough to conjure up a feeling of power and flexibility. Machines are tuned to sound enough to give feedback on the process but not more.

When will the outdoor equipment manufacturers hire a sound designer?

Until then: use your ears in the shops.

Comments

Så är det.

En gång i tiden när jag var med och gjorde tv så var svartrutor en styggelse ända tills nån kom på att göra konst av dom. Sen blev det inte så farligt. Å för att inte tala om mikrofoner i bild, det var om möjligt ännu värre.

En annan gång i tiden när jag var med och gjorde radio så var en tyst sekund värre än både pest och kolera sammanslaget. Så är det ju nuförtiden också förresten, helst bör det vara minst två ljudkällor ihopmixade samtidigt jämt. Det är synd om de med nedsatt hörsel. Även på den tiden fanns det som kallades telefonsyndromet. Dvs när A och B ska tala med varandra i telefon och A hör dåligt vad B säger, då höjer A rösten för A tror att B hör lika dåligt. Men om nu B hörde normalt då sänker B volymen mer ändå och så är rundgången där igen. Flytta nu över detta fenomen till mobiltelefonens era med ett ohejdat bakgrundsljud, blåtänder fastbitna i örat och nedsatt hörsel pga alltför flitigt och ständigt ipodlyssnande. Vad får man då? En massa människor som går omkring och skriker rätt ut i luften som om de kommunicerade med spöken och vålnader. Vrickat! Fast å andra sidan kan man få höra ganska lustiga ordflöden ibland.

De flesta av de så kallade tekniska textilierna som används skapar ett väldigt otrevligt ljud, åtminstonde i mina öron. Jag skulle inte klara en dags paddlande i en frasande paddeljacka hur bra den än är i övrigt. Med huvan uppe skulle jag nog behöva sänka mig till att stoppa in öronproppar och stänga ut oväsendet.

I kväll var jag för övrigt och lyssnade på Martin Fröst som spelade Mozart´s klarinettkonsert.

Vilken spelare!!! Den ska jag leva länge på. Helt suverän och dessutom en Kletzmer-låt som extranummer, kan det bli bättre?

Så, jag håller med, våga lyssna på tystnaden nån gång då och då. Själen mår bra av det.

Ännu värre är ljudkulisserna till diverse pratprogram. Kanske min ålder spelar in, men jag vill invändningsfritt lyssna till de fakta som serveras. Det finns ingenting så misshandlat som musik i dag.

Så jag lägger på min vän Ulf Gertz fina orgelskiva (Öja kyrka, orgeln dansk från 1960-talet) med spanska och portugisiska kompositörer som jag kunde hitta vidare om på nätet.

Jag har länge halkat mig igenom Gaspar Sanz (spansk tonsättare 1600-1700-tal), via gitarren. En titt på nätet visade upp mer om denne tonsättare, här fanns även fler verk av honom som jag kunnat lyssna på om jag haft högtalare. Måste skaffa sådana. I vilket fall var det intressant att se originalnoterna med sin tablatur, det som för flamencogitarristen kallas cifras. Tänk er alla gitarrsträngarna horisontellt och siffror för respektive läge. Sanz är intressant just för att accenterna i vissa avseenden har likhet med flamencon.

Fröst är väl så nära himlen man kan komma...

Jag kommer igen. På siten http://www.arcticphoto.co.uk kommer man in på en kajakpaddlares mest dräglande dröm. Här finns också den kajak som jag berättade om för dig Björn, en vanlig grönlandskajak som var klädd med något som verkade vara någon sorts plastduksvariant. En del av bilderna verkar nytagna, andra mer historiska och vad jag förstår kan man beställa en bild och givetvis betala för den. Allt handlar alltså om Grönland. En kajak verkade så smal att jag undrade hur den där mannen överhuvudtaget kunde paddla i den...

Åter till tält och blixtlås: länge och vintertid klarade jag mig bra med ett hemmagjort tält av bomull. A-stänger och ingången var typ säcköppning. Alla himalaja-pionjärer hade sådana tält så impulsen kom därifrån. Garanterat inga problem med frusna blixtlås och yrsnötätt. Frisk luft fick jag genom "skjortärmsventiler" som fanns fram och bak. Ett tält som var lätt att sätta upp och stod mkt bra bl a i Tarfalas hårdaste vindar.

Men gå in på den här engelska siten och njut!

Naturligtvis glömde jag numret till den plastdukklädda kajakens bild. När man kommit in på siten dyker en massa bildnummer upp. 1-80 och så vidare. På remsan där man ska slå in sitt sök skriver man QQ0628-07 så får man bilden direkt. Man kan förstora den också. Bägge innuiterna ser väldigt pälsklädda ut. Inte värt att slå runt precis...

Tack, jag letade efter den men hittade den inte. Det ser ju faktiskt ut som om Tom Yost hade varit där med lite vaxduk. Det har jag aldrig sett förut (från de trakterna). Däremot är det inte ovanligt att grönlandskajaker numera har polypropylen- eller nylonskinn istället för säl eller valross (och då är det förmodligen Dyson som varit i farten).

Hej!

Skönt att höra att jag inte är ensam om att reagera på störande onödiga ljud. Trodde jag blivit gammal. T ex vart man än ska handla så sitter det en dålig stereoanläggning i taken utrappande musik av den sämre sorten (ej bakgrundsmusik)! Att på Stadium välja skridskor till barnen med Robyn ylande ett par meter ovan öronen är en utmaning som heter duga. Eller planera hobbyinköpen på Claes Ohlson med pojkrock anfallande ur högtalarna. Varför? Man kommer inte ens undan i väntsalarna på sjukhusen, sjukt! Förstår heller inte hur aluminiumbåtarna kunnat bli så populära. Snacka om oljud, tappa ett skeddrag på durken och allt levande flyr. Tacka vet jag (analoga prylar) typ S&G och SOF. Tystnad är inte så farligt som det låter ...skulle man kunna säga.

Trevlig säsong!

Pelle

Jag misstänker nog att i alla fall jag blivit gammal - gammal i bemärkelsen att höra till en generation som kan utföra kreativt jobb utan beledsagande ljud- och bildförströelse, att kunna (apropå att försök att titta på en dokumentär i TV häromkvällen) avnjuta ett intressanta föredrag utan att det dramatiseras med filmmusik och infantila animationer - förmodligen utförda i all välmening eftersom vi, i vår egenskap som TV-tittare, inte förväntas kunna koncentrera oss i mer än ett par minuter i taget och ändå inte kan följa ett resonemang i mer än ett ett eller två steg - eller lyssna på en diskussion utan att en textremsa samtidigt scrollar sportresultat eller något annat som ett "talking head" inte kan klara sig utan. Eller som inte skräms av att det blir så tyst att man kan höra sina egna tankar.

Eller så beror dystopin bara på att jag paddlat för lite...

Ord är störande också. Att avlyssna ett samtal där ordet "liksom" återkommer frekventerat är lika störande som de musiksnuttar som ringlar likt ormar runtom oss. För att inte tala om dessa "trailar" där halva programmet redan är visat. Skönt, man slipper lyssna eller se det... Apropå ordet "liksom" hade jag i tankarna att mejla upp till radion och skriva flera rader "liksom". Grunden i ordet har med likhet att göra, två saker som kanske är oförenliga men förenliga på ett annat sätt. Nu har det blivit en pausmarkör.

Nästa gift som sprids över landet - jag undviker att tala om källan - är uteblivna vokaler. Nu har jag bott så länge i Skåne att jag tagit till mig dialekten på ett helt annat sätt än den tillfällige turisten. Skåningar lägger gärna in vokaler - sillAmacka, EnsembElen o s v. Det

tycker jag mycket om. Men hur har den bestämda formen av papper, d v s papperet kunnat bli pappret? Ser det inte stympat, fult ut? Och det här blir alltmer frekvent.

Infinitivmärket "att" börjar också försvinna. För att inte tala om förstärkningsord: skit, jätte o s v. Mycket, väldigt, storslaget, enastående borde väl räcka.

Sen har vi det engelska "open up" som direkt översatts till svenska "öppna upp". Jag har det på en officiell skylt inte långt härifrån. Jag rättar den alltid med en svart penna. Man kan faktiskt skriva frilägga eller bara använda ordet öppna. Upp beskriver ett läge, liksom ned.

Tja, så där kan man ju fortsätta i evighet. Konjunktiv är en modusform som uttrycker någonting tänkt - vore t ex. I psalmboken - om nu någon öppnar den! - kan man se en svensk författare som härjat bland verserna och där konjunktivformen tagits bort i första raden för att låta den finnas i nästa. Ingen logik alls. Och svårt för mig som älskar mitt modersmål och brottats med det i hela mitt liv.

Jag ser två aspekter på detta. Den ena är att de flesta språk genomgår en förenklingsprocess där främst grammatiken men också i viss ordförrådet sakta men säkert bantas. Det tycks innebära att s.k. primitiva språk generellt är mycket mer uttrycksfulla och valörrika än moderna. Ett exempel är sanskrit, som trots att det är ett indoeuropeiskt språk normalt numera är omöjligt att översätta därför att rikedomen på böjningsformer, och associationer inbakade i de ofta komplicerade ordsammansättningarna helt enkelt inte går att formulera i så modernt formaliserade språk som svenska eller engelska (utan att texten blir mångdubbelt längre med inskjutna bisatser med språklig och filosofisk information, förslag till alternativa tolkningar och associationer mm). Om sedan denna förenkling är en rationell utveckling mot precision och ekonomi i uttrycken eller en utarmning mot torftighet är väl en smaksak.

Den andra är att språket är ett redskap (för kommunikation), och följaktligen lika viktigt att använda medvetet och med respekt, som det är att hålla sina sågar, hyvlar och stämjärn vassa och välskötta och använda dem på rätt sätt.

Redskap ja! Att vi fick en normering av den skrivna svenskan en gång i tiden berodde på den förnuftiga tanken att en person i Korpilombolo skulle kunna skriva till en avlägsen släkting i Kåseberga och de skulle kunna förstå varandra. Jag har alls inget emot dialekter i vilken form som helst, sådana tycker jag är berikande. I det inre av Västerbotten kunde man i min ungdom höra sådana här satser: Ja har hä´ämt in v´en. M a o: jag har hämtat in veden.

Det vokala alfabetet är en enastående uppfinning i mänsklighetens historia, enligt McLuhan. Och upplöste stamsamhället... På gott och ont kan väl diskuteras.

Jag har emellertid en stilistisk förtjusning - Frans G Bengtsson. Att läsa honom och framförallt hans tillrättalägganden är en skola i och för sig. Den som vill behärska sitt redskap, i det här fallet det skrivna ordet, bör läsa Frans G. I mina ögon knappt överträffad.

Vale!

Det fanns vid sidan om Frans G en annan herre som jag lärt mig mycket av: Frank Heller alias Gunnar Serner - en annan genre och måhända ett par nyanser mera lättviktig (i alla fall när det gäller hans pikaresker), men inte desto mindre med inspirerande god hand med ordvändningarna. Jag minns med stor behållning "På detta tidens smala näs". Men det var länge sedan jag läste honom och vet inte hur jag skulle uppfatta det idag.

Jodå, Frank Heller är fortfarande läst och den bok du nämner är alldeles fantastisk när jag går tillbaka till tiden jag läste den. Fredrik Böök har ju fått mkt på tafsen för sitt tyskvurmeri, men läs hans "Historier från Hallandsåsen" (jag tror det var titeln) som är fantastiska skrönor på ett utomordentligt språk.

Frank Heller-sällskapet finns fortfarande och min gamle vän Sture Dahlström - som jag hörde nu ska översättas till franska, det skulle han fått uppleva! - fick ett år FH-sällskapets pris som bestod i en finare middag.

FH har också skrivit om resor i Schweiz på ett inspirerande sätt och en brorson till honom träffade jag en gång för länge sen i Lund. Han mindes mycket väl sin farbror som han tyckte var mystisk och svåråtkomlig på många sätt.

Svenska författarförbundet var erbjudet Frank Hellers hus på Bormholm som förf.bostad att hyra, men man tackade nej. Som donation alltså. Trodde väl att det skulle bli för dyrt att sköta i längden. Grekland verkar väl skönare...

Post a comment