Om att välja paddel

Latest updated Monday, June 27, 2022, 26 comments

This page is currently available in Swedish only. I may find the time to translate it eventually, but in the meantime Google Translate may provide something intelligible.

Den vanligaste frågan från nya paddlare är: ”Hur lång skall paddeln vara”? Svaret blir oftast den gamla klyschan om att kunna hålla fingrarna runt bladet med armen uppsträckt - och det är en bra början. Efter ett antal timmar i kajaken och när paddeltagen börjar sitta i ryggmärgen och kajaken går dit den skall är det dags att fundera lite djupare på paddelergometri.

Det finns inga rätt eller fel när det gäller paddlar, bara en mängd mer eller mindre väl underbyggda personliga åsikter. Intuition och känsla är viktiga ledtrådar. Känns paddeln tung, välj en lättare. Känns den lång, välj en kortare. Är det slitsamt att dra paddeln i vattnet, välj mindre blad. Ont i handleden? Ändra vinkel. Ont i axlarna? Välj en mindre paddel (eller kanske snarare: fundera över din teknik).

Vanlig paddel, vingpaddel eller eskimåpaddel?

 Vanligast ute på vattnet är den vanliga europaddeln – mer eller mindre vinklade och tämligen stora blad – inte för att de är bäst utan för att den sortens paddlar dominerar stort i försäljning, uthyrning, paddelkurser, instruktionstexter i böcker mm. Efter att ha paddlat ett tag med en sådan är det ganska lätt att prova sig fram bland olika bladformer, vinklar, längder och material och hitta en paddel att trivas med.

Den enkla sanningen är nog annars att:

• standardpaddlar är bäst lämpade till fors och surf
• vingpaddlar är bäst lämpade till tävling och motion
• smala ovinklade grönlandspaddlar är bäst lämpade till havs, för långfärd och roll

...men att alla paddlar med lite möda, envishet och övning går att använda till alla ändamål.

För den som är van vid europapaddlar är vingpaddel eller eskimåpaddel ett svårare beslut. Dessa paddlar kräver en så annorlunda teknik att det första intrycket av en testpaddling sällan är rättvisande. Att ”konvertera” är därför ett teoretiskt beslut, främst baserat på övertygelsen att paddeln passar ens sätt att paddla och det tilltänkta användningsområdet och att fördelarna är så stora att det är mödan värt att lära om (fast det finns en del likheter mellan eskimåpaddel och vingpaddel som gör att vingpaddlare ofta relativt snabbt hittar en bra teknik med eskimåpaddel).

Men jag rekommenderar gärna nybörjare att starta direkt med eskimåpaddel. Min erfarenhet är att det går lättare att hitta en bra teknik och att säkerheten i sjögång kommer mycket snabbare om man slipper den krångliga omvägen om en vinklad paddel med dess speciella motorik. Även säkerheten i räddningssituationer – stödtag, rollar etc – går snabbt och lätt att träna upp med en eskimåpaddel.

Likaså är det för unga paddlare med tävlingsambition ingen idé att slösa tid på vanliga europapaddlar. Gå direkt på vingpaddlar, men välj de minsta bladen och de mjukaste skaften – och fall inte för frestelsen att gå upp i bladstorlek förrän det är uppenbart att du förlorar fart på de små bladen (vilket för många aldrig inträffar). För stora blad innan muskelstyrkan är fullt utvecklad är förrödande för tekniken och leder alltför ofta till att karriären är slut i juniorstadiet (dels på grund att tekniken aldrig blir riktigt bra och dels genom förslitningsskador i axlarna).

Läs mer om vingpaddel
Läs mer om eskimåpaddel

...men tillbaka till den vanliga standardpaddel så länge.

Paddelns längd:

För en motions- eller havskajak, börja någonstans i intervallet 210-220 cm och prova dig fram därifrån (för 10 år sedan skulle rådet vara 220-230 cm, men trenden går mot kortare och lättare paddlar). Skall du däremot ta en tur i en bred tvåmanskajak, eller en faltkajak (t ex Klepper, Folbot, Feathercraft, Pouch, Nautirad m fl) kan du börja med 220 - 230 cm. För surf och fors är 200-210 en lämplig utgångspunkt.

En kajak med stor bredd, högt däck och/eller låg sits kräver längre paddel för att man utan alltför vidlyftig motorik skall få ner bladen i vattnet. Samma gäller om du har kort överkropp och korta armar. Med lång överkropp och armar kan du istället prova kortare paddlar även i en ganska bred kajak.

Hög paddelfrekvens innebär kortare snabbare tag med mindre muskelbelastning – ungefär som att cykla med en låg växel. En sådan paddelstil är effektiv utan att vara ansträngande och kräver relativt kort paddel och liten bladyta. Låg frekvens innebär långa kraftfulla tag och då behövs en lång paddel för att förlänga bladets väg i vattnet.

Med hög paddelföring kan ett kortare skaft användas. Paddeln förs närmare kajaken och tryckhanden är i axelhöjd. Hög paddelföring används för motions- och tävlingspaddling och i fors och surf. För långtur fungerar en lägre paddelföring bättre, skvätter mindre och är mindre tröttande.

Välj en kortare paddel om kajaken girar fram och tillbaka för varje tag, om du blir trött (mjölksyra) av paddlingen eller om du inte hinner accelerera i surf.

Välj en längre paddel om du tycker att du får för hög frekvens på paddeln på slätvatten.

Skaftets form:

Paddelskaftets tjocklek och form är viktigt för komforten. Ett för tjockt skaft leder till trötthet i fingermusklerna, ett för litet till problem i handleden. De flesta skaft finns i intervallet 27-30 mm.

De flesta paddlar har runda skaft men många föredrar ovala (ofta åstadkommet genom en pålimmad förtjockning i handgreppet). Ovala skaft minskar risken för felskär genom att man lättare känner att man håller paddeln rätt.

Grönlandspaddlar har normalt betydligt tjockare skaft, kvadratiska med rundade hörn eller elliptiska, ofta uppåt 30x40 mm. Tar en liten stund att vänja sig vid, men sedan vill man aldrig tillbaka till tunna skaft. Det går att hålla lätt och avspänt i ett grönlandsskaft (eftersom man håller med öppen hand är tjockleken inget problem). Alaskapaddlar, som har fram- och baksida, har ofta skaft med triangulär profil som hjälp för orienteringen.

Crankshaft är ett nytt begrepp. Det innebär att skaftet är böjt till en för handleden bekvämare vinkel – utvecklat för att många håller för hårt i paddelskaftet och därmed tvingar fram en böjning i handleden vid isättningen. Ett krökt skaft minskar böjningen och skonar handleden. Känner du att du böjer handleden fram och tillbaka under paddeltaget kan det kanske vara idé att testa en crankshaftpaddel. Men ännu bättre är att träna in rätt grepp (tryck med fingerroten, drag med lösa fingrar – för egentligen löser crankshaft ett problem som inte finns. Den hjälper dig snarare att behålla en ovana.

Bladets yta:

Ett brett blad med stor yta fäster bra i vattnet och fungerar utmärkt för motionspaddling med lätta kajaker, aggressiv paddling, korta snabba turer, forspaddling och surf (vattnet i forsar och brytande vågfronter innehåller en stor mängd luftbubblor, vilket försämrar greppet och kräver stora blad) och för precisionsmanövrering i låg fart. Det ger mycket bra kajakkontroll men kräver styrka och kondition för långpaddling.

För att hålla en tungt lastad havskajak i marschfart långt och länge är det bättre att ”växla ner” till ett mindre blad – lite högre frekvens och lite mindre mjölksyraskapande kraftpaddling. Men mindre blad kräver också bättre teknik – slarvmarginalen är mindre. Paddlare med smala eskimåpaddlar blir därför oftast tekniskt mycket skickliga.

Bladets form:

De flesta paddlar har numera assymetriska blad för att reducera vridtendensen som uppkommer när paddlaren börjar dra innan paddeln är helt nere i vattnet och för att man snabbt skall få mycket yta i vattnet. Egentligen är detta ett konstruerat problem som uppkommit genom att paddeltillverkarna välver bladen i längsled och därmed flyttar fram den effektiva delen av draget. Därför måste paddlaren dra hårt från början för att utnyttja paddeln rätt. Med en plattare paddel kan man istället låta bladet sjunka innan man drar och får bra grepp utan att dra ner luft eller orsaka turbulens – och då fungerar ett symmetriskt blad (nedre bilden) lika bra. Men skälet till att man vill flytta draget framåt är att man där drar paddeln närmare kajakens centerlinje och bättre kan utnyttja ryggmusklerna i draget. Vinkeln på bladspetsen antyder hur hög paddelföring tillverkaren tänk för sin paddel – kanten skall gå i parallellt med vattenytan.

Blad kan vara plana, v-formade, skålade eller vingformade (rörelseriktningen för bladen i bilderna är neråt).

• Plana blad

  är billigast och enklast att använda eftersom det inte finns fram eller bak, vänster eller höger men har också nackdelar som sämre verkningsgrad (dvs mer jobb för mindre framdrivningseffekt) och ofta en tendens att wobbla (vibrera) vid kraftiga paddeltag. Finns i praktiken inte längre, annat än på mycket enkla reservpaddlar – och på grönlandspaddlar där de i samspel med en utvecklad paddelteknik ger många färdelar.

• Skålade blad

  har bra grepp och hög verkningsgrad och ger kraft, fart och bra kontroll men kräver också teknik för att kunna utnyttjas – och måste hållas exakt rätt för att fungera vid stödtag, sidoförflyttningar och rollar.

• V-blad

  finner sitt eget läge i vattnet – lättpaddlat, bekvämt och wobbelfritt. V-blad föredras främst av långfärdspaddlare som är mer intresserade av behaglig touring än av toppfart. Okomplicerad vid manövrering.

• Vingpaddel

  är högt specialiserad för fart och paddling rakt fram på en tävlingsbana. Ställer stora krav på teknik för att kunna utnyttjas till fullo. Funderar du på vingpaddel för havskajak och långtur, prova med barn- eller juniorstorlek på bladen eller de nya smala bladen, välj det mjukaste skaftet, lär dig tekniken av en tävlingspaddlare och räkna med en del träning innan du får valuta för pengarna.

Bladvinkel:

De flesta dubbelpaddlar är vinklade – bladen är inte parallella. Anledningen till detta är historisk: De första kajakpaddlarna var helt enkelt två kanadensarpaddlar som kopplades ihop med en mässingshylsa. Ganska snart kom amn på att om man viklade de stora bladen 90 grader mot varandra minskades luftmotståndet i motvind – vilket uppskattades av det sena 1800-talets tävlingspaddlare och paddlare för vilka hård motvind är en oemotståndlig krydda i tillvaron. Till detta utvecklades en paddelteknik som åstadkom 90-gradervridningen av skaftet. Men sedan dess har paddeltekniken utvecklats (mer fokus på verkningsgrad och mindre på paddelvridning) och vinkeln har minskats decennium för decennium. Numera paddlar de flesta med någonting mellan 25 och 45 grader och fördelen i motvind har bytts mot en nackdel – paddeln har blivit en bångstyrig propeller som måste hållas krampaktigt hårt när det blåser. 

I sidvind har det däremot blivit en aning bättre. Där de gamla 90-gradersbladen fungerade som ett vindfång uppe ovanför huvudet och tippade paddlaren, är den nya mindre vinklingen inte lika besvärlig (men fortfarande mycket sämre än en ovinklad grönlandspaddel).

Vidare tar det tid att lära musklerna hantera vinkeln utan att det blir fel vid snabba manövrar (att det tar ganska lång tid för nybörjaren att känna sig säker i sjögång är till mycket stor del en följd av vinklingen). Principen är att ena handen (vanligtvis den högra, även om du är vänsterhänt) fungerar som kontrollhand och styr paddelns läge, medan skaftet får rotera i den andra handenPrincipen är att ena handen (vanligtvis den högra, även om du är vänsterhänt) fungerar som kontrollhand och styr paddelns läge, medan skaftet får rotera i den andra handen. Efterhand går detta med automatik, men på vägen dit brukar det bli ett och annat misslyckat stödtag med kanten på paddeln – med ett därpå följande ofrivilligt bad (och ett utmärkt tillfälle att träna räddning).

Även de nya mindre vinklade paddlarna tvingar fram en högre paddelföring, som jag inte tror innebär några egentliga fördelar för långfärdspaddling. Att lyfta paddel och armar högre för varje paddeltag innebär att paddlingen blir mer kraftkrävande. Många långfärdspaddlare väljer därför numera att köra helt ovinklat. Även tävlingspaddlare har börjat experimentera med allt mindre vinkel.

Oavsett paddelbladets vinkling är det viktigt att undvika vridning i handleden – ständigt upprepade små vridningen i handleden (horisontellt eller vertikalt) leder inte sällan leder till problem med senor och muskelfästen. Paddeln och paddeltekniken måste passa ihop.

Många paddlar är delbara med steglöst inställbar längd och vinkel – perfekt för att prova sig fram till sin idealpaddel. Tro bara inte att det går att växla mellan vinklat och ovinklat efter humör och väderförhållanden. Motorikminnet sitter i musklerna, inte i huvudet och det tar ett bra tag (och förmodligen några bad) innan musklerna har ”tänkt om”. När du bestämt dig, håll dig till ditt val.

Återigen: väljer du grönlandspaddel så slipper du dessa problem lösta: inga nackdelar i hård vind, oavsett varifrån vinden kommer och ingen vinkling att anpassa tekniken efter.

Material:

Traditionellt gjordes alla paddlar av trä och många av de bästa var hantverk i olika sorters trä. Men numera dominerar syntetmaterial – polyester/glasfiber, epoxi/kolfiber, termoplast, nylon etc med skaft av aluminium, trä eller plastkombinationer. Vanligen är priset högre ju lättare paddeln är – köp en så lätt paddel du har råd med eller bygg en så lätt du kan. Mot slutet av en lång paddeldag uppskattar du varje gram du lämnat kvar i affären eller på golvet i snickarboden. Funderar du på paddling under den kalla årstiden – glöm aluminiumskaft.

Delat skaft:

Förr var delade paddlar lika med tunga, klumpiga konstruktioner med ett irriterande och ofrånkomligt glapp i låshylsan (som för övrigt gav upp efter ett par säsonger i saltvatten) och de flesta tillbringade mesta tiden på akterdäck som reservpaddlar. Det har som tur är hänt mycket sedan dess. Vikten har minskat, glappet har blivit försumbart och en delad paddel är i stort sett lika stark som en hel. Därför har delade paddlar blivit förstapaddel för många. Men hylsan måste fortfarande hanteras med försiktighet och hållas ren från sand och salt för att fungera.

De bästa skarvhylsorna går att ställa in för olika vinklar och olika längder och är därför bra för den som provar sig fram till lämplig längd och vinkel.

Från mångsidighet till specialisering

Utvecklingen av paddlar går mot högre komplexitet, från det enkla till det komplicerade, från mångsidighet till specialisering. Pådrivande är industrin och tävlingspaddlingen och det förväntas att vi alla hänger med i en forcerad utvecklingskarusell. Men ibland är det intressant att titta bakåt och se var som gått förlorat på vägen.

Den ursprungliga arktiska paddeln är slutprodukten av många hundra år av trial-and-error, målmedvetet bedrivet av några folkslag som för sin överlevnad var beroende av sin utrustning. Den är inte mindre sofistikerad än en vingpaddel i kolfiber, det är bara målet som skiljer – eskimåpaddeln har utvecklats till mångsidig användbarhet medan vingpaddeln har renodlat en enda egenskap till perfektion.

• Eskimåpaddeln är enkel att använda, har inte fram- eller baksida, vänster eller höger, upp eller ner och är alltid i rätt läge för paddeltag, höga eller låga stöd eller roll. Den wobblar inte (rätt använd!), har litet eller inget vindfång och är fullständigt lugn i hård vind. Eftersom paddeln kan flyttas i händerna har den i praktiken steglöst variabel längd. Den accelererar en lastad havskajak snabbare än någon annan paddel. Den medger hög frekvens även vid tung paddling – lastad kajak, motvind, bogsering etc – och tröttar därmed inte. Den är idealisk för havspaddling, framför allt i sjögång och hård vind, perfekt för rollar, höga stöd, räddningsmanövrar mm. Den är skonsam mot handleder, muskler och muskelfästen och framför allt – allt som överhuvudtaget går att utföra med paddel går att göra med eskimåpaddeln och fungerar bra. Den dynamiska vikten är lägre än för andra paddlar eftersom det mesta av vikten finns i skaftet, inte i bladen. Den går att använda till all sorts paddling oavsett var, hur och i vad du paddlar.
• Med större blad blir slarvmarginalen större – även paddlare med dåligt utvecklad teknik kan få fart på kajaken – samtidigt som paddeln ger bättre grepp i turbulent vatten i forsar och vågfronter. Priset är att belastningen på muskler och muskelfästen ökar och att vikten (framför allt den dynamiska vikten) ökar. Vindfånget blir ett problem när det blåser. Med lastad kajak, i motvind etc kan paddelfrekvensen bli påfrestande låg. Paddeln blir bättre i vissa situationer men sämre i andra.
• Med skålade blad får paddeln snabbare grepp i vattnet och draget kan flyttas längre fram, vilket gynnar effektivt utnyttjande av ryggens muskler, samtidigt som bladets rörelse i vattnet underlättas. Men paddeln får fram- och baksida, blir känsligare för felskär och vissa manövrar blir svårare att utföra – bladen rör sig mera egensinnigt i vattnet. Vikten ökar ytterligare några gram.
• Med vinklade blad minskar vindfånget i motvind och därmed försvinner en av de nackdelar som uppstod med de breda bladen (åtminstone i teorin ;-). Men i gengäld blir det värre i sidvind och kapsejsningar på grund av vinden blir en risk, samtidigt som en helt ny teknik måste läras in. De flesta tag blir svårare att utföra och när man lär sig paddla går en stor del av tiden åt till att nöta in motoriken för den nu ganska egensinniga paddeln. Samtidigt blir paddeln med sin propellerform bångstyrig i hård vind och kräver ett krampaktigt fast grepp. För att minska skaderisken för handleden förekommer nu paddlar med böjt skaft. Paddelgurun John Heath har sagt: ”att försöka vissa rollar och räddningsmanövrar med en bredbladig, vinklad paddel är som att försöka trä en synål med boxhandskar på - och ena handsken bak och fram”.
• Med vingpaddel dras high-tech-skruven åt ytterligare ett varv. När vingpaddel infördes på sprintdistanserna i OS förbättrades tiderna med i genomsnitt två procent. Snabbare paddel finns inte – så länge du paddlar lätt kajak på slätvatten och håller fart på kajaken. Paddeln är nämligen optimerad för ett ganska snävt fartområde där vingprofilen i hög fart skär vattnet med minimal turbulens. Men en effektiv vingpaddelteknik gör det i svårare att samtidigt styra kajaken (självfallet går det, men styrtag berövar vingpaddeln dess fördelar framför vanliga paddlar). Ett roder står därför högt på önskelistan om vingpaddeln skall infria förväntningarna. En hel del manövrar kräver också spektakulär akrobatik för att vara möjliga.
  ...och se till att träna in en bra teknik och vara vältränad – skaderisken är också störst!
  
  

1. 1. Traditionell paddel

   Grönlandspaddel - museal artefakt eller modern långfärdspaddel.

2. 2. Vingpaddeln - en svensk uppfinning

   Snabb - ja, men kan den något mer?