Show cart
Design & Illustration

Farliga fiskar

Det har pratats en hel del om fiskinvasionen i USA:s floder. Den asiatiska silverkarpen rymde från uppfödningsbassänger i Mississippi för drygt tio år sedan i samband med en översvämning, och har sedan dess spridit sig allt längre norrut. Den livnär sig allra längst ner i näringskedjan, kan äta halva sin kroppsvikt av växt och djurplankton varje dag och kan vandra en mil om dagen. Där den får fäste försvinner allt annat liv, eftersom den effektivt tömmer nedersta nivåerna i näringskedjan. Man har konstaterat att i de invaderade vattnen består biomassan till 90-95% av karp. Den har tagit över många floder och sjöar i mellanstaterna, och målet har ett tag nu varit att hindra den från att komma ut i de stora sjöarna på gränsen mellan USA och Kanada oh därmed nå alla tillflöden i Kanada och USA. Enligt rapporter nyligen har man funnit karp-DNA i Lake Michigan, men ingen har ännu sett en karp där. Från Kanada har det kommit begäran att stänga slussarna, något som den amerikanske guvernören hittills inte sett någon anledning att göra.

Karpen kan bli riktigt stor – 40-50 kg – och det har förekommit en hel del olyckor där båtfolk träffats av hoppande karp. På en del ställen rekommenderas paddlare att bära hjälm.

Googla på "asian carp" för mer om karpinvasionen och sök på på youtube för spektakulära filmer om masshoppande karp.

Att som paddlare hamna i en flock hoppande karp, vore nog lika illa som att hamna under den hoppande späckhuggaren i reklamfilmen som tröstlöst valsar runt på internet, i forum och i mail (jag vägrar länka till den av rädsla att den börjar dyka upp igen i mailen).

Som vanligt går det lugnare till i Sverige. Min "farligaste" närkontakt med fiskar var för några år sedan på grundflaket söder om Landskrona – ett kilometerstort grundflak med halvmeterdjupt vatten och fullt med stenar strax under ytan. En kav lugn och varm sommardag kom jag paddlande på väg norrut mot Ven, lite dåsig i värmen och djupt försjunken i egna tankar. Plötsligt small det till mot kajaken och vattnet kokade som av en undervattenexplosion. Jag hoppade högt och fick inte ordning på pulsen på flera minuter. Det var ett stort stim havsaborrar havsöring multar (se kommentarerna) – halvmetern långa – som stått och sovit precis under ytan, och flydde i vild panik mellan stenarna när jag förmodligen paddlare på en av dem.

Comments

häftigt! Med hensyn til din egna uplevelse häfter jag mig, sammanhanget tagit i betraktning vid arten. Här syfter jag ju på havsabborren (också kallad havsbass, Dicentrarchus labrax)som inte heller hör hemma i Sverige utan egentligen främst finns vid Atlantkysten samt i Medelhavet och Svarta havet och har sin naturliga uttbredningsgräns vid de engelska öar. Fisken finns i Sverige, men mest där vattnet är uppvärmt til exempel runt kraftvärk. Möjligheten är förstås att du pratar om en vanlig svensk abborre (Perca fluviatilis) som också klarar av bräkt vatten men altså inte av den anledning förvandlas till en havsabborrre. Fan vad Wikipedia är användbar!

Ja Jakob, då får vi kanske kalla på hjälp av fiskeexpertis, för vanlig abborre blir inte halvmetern lång, är inte mörkt gråblå på ryggen och står sannolikt inte i täta stim söder om Landskrona – där för övrigt vattnet måhända kan bli lite uppvärmt vid nordlig ström av kylvattnet från barsebäcksverket (detta var ett antal år sedan). Andra Öresundsfiskar som jag med säkerhet kan avföra från listan över misstänkta är torsk, makrill, ål och horngädda.

Så fiskeentusiaster – vad kan det ha varit som som skrämde mig på det viset?

Har för övrigt sett och även skrämt upp sådana firrar vid fler tillfällen, till exempel söder om Vikhög under varma sommardagar – men inte så många och inte med den explosiva effekten...

Lyder mest som var det tyknæbbet multe

Nedenfor på http://www.2gangeomugen.dk/index.php?id=4&user_2gangeomugen_pi1[showUid]=25 står der-

Citat "Multen færdes i småstimer langs kysterne og i brak- og ferskvand. Den er udbredt fra det sydlige Island og mellemste Norge til Senegal og Middelhavsområdet. Den vandrer nordpå i sommermånederne og er blevet en ret almindelig sommergæst langs den jyske vestkyst, i Kattegat og de indre danske farvande." Citat slut

Multen støder jeg tit på om sommeren i mit farvand.

I Nakskov Fjord forstyrrer jeg tit multerne i deres middagssøvn. Jeg tror de største af dem bliver op til 70 - 80 cm. lange. Når de flygter forårsager de stor uro i vandet.

Det slog mig att det nog bör ha varit havsöring. Havsabborren är nog ett misstag beroende på ett opålitligt minne. Det var nog havsöring som föreslogs när jag tog upp händelsen med initierade fiskare då för ett antal år sedan...

Såg först nu din kommentar Erik – och multen är nog en tänkbar kandidat också...

Det var nu mest fordi dit inlägg i första början handlade om fisk som inte hör hemma... Multen hör desutom inte hemma heller, men finns här. Til exempel finns - eller fanns - en god bestånd av dessa runt Barsebäck (Källa: Svärfar). Attans svåra att fånga (napper inte på konstbete) men god med Cous Cous (källa: Film av samma namn). med undantag av just färgen som du beskriver så finns söder om Landskrona en vällans god bestånd väldigt grov Abborre. (Några av Sveriges största ex. av just abborre fångas i det bräkta vattnet vid Löddeåns utflöde i Öresund). Det har dock nog inte varit Abborre enbart av den orsaken att vanlig abborre bara lever i stimm som liten (s.k. tusindbröder) större individer simmer ensamma. Jag har - Från Kajak - Upplevt havsöring i området också och Öresundskysten från Barsebäck till brofästet är ett av SVeriges finaste för fiske efter just havsöring - men i större grupp? Mest spännande lär det ju vara om där var tala om en exotisk fiskeart som multe. aom kuriosa kan nämnas att det har fångats enstaka exemplar av svärdfisk i sundet och på 50'talet var det vanligt med tunfisk i Öresund...

Jag fick en liknande chock på mörk skogssjö i höstas då något provsmakade paddeländen.

Bara ett snabbt hugg/ryck, och borta.

I en av sjöarna i Lundatrakten fanns för några år sedan en vresig gammelgädda, som såg till att akuten fick lite extrajobb med att sy ihop sargade hälar på oförsiktiga badare. Den kanske har släktingar i Småland...

En annan association som dök upp någonstans ifrån (boken Ugalurait kanske, se literaturlistan) är att det omvända förhållandet ibland tycks ha förekommit – d v s att paddlaren satte tänderna i paddeln till förfång för djuren under vattenytan.

Det nämndes att vana jägare ibland kunde ta paddelbladet mellan tänderna för att på vattenrörelserna känna om det fanns stora marina däggdjur i närheten – en sorts low-tech ekolod.

Att som i Peters fall gammelgäddan biter i paddelbladet för att känna om det finns ett tänkbart byte i andra ändan är kanske mer ovanligt – om inte annat tyder på viss förtagsamhet hos fisken, som dock tydligen ratade bytet den här gången...

Hur klarar sig fisken med all den här isen? Igår och idag tisdag tog jag mina telemarkskidor (bekvämast) och tog ett par turer längs stranden vid Vitemölle. Idag la jag på litet rött under trampet för fäste och då var det inga problem.

På Vitemölle-sidan låg samlat litet is och snö, men andra dagen hade havet ätit upp det mesta. Det var en märklig känsla att paddla längs ett svallande hav men med snö under fötterna.

En tur bort mot min lilla hamn tog bort det mesta av alla drömmar om kajak och paddling. Om havet svallade fritt vid Vitemölle så var det helt andra förhållanden vid Kiviksidan och bort mot ålahamnen. Här låg isen fast och frodig. Det är nog den envisa kylan - inte alltför kallt för en norrlänning - dag och natt som ställt till det.

När kommer våren?

Fisken och isen, Henri, inte fan bryr sig fisken så mycket om att det ligger lite is i strandkanten på ett hav!

I den väldigt fina naturdokumentären "Vattnets själ" som körts på SVT några gånger på sista tiden visas en liten stam av rödingar som finns i ett källflöde uppe på Flatruet. Där kan man snacka om is där! Nästintill bottenfruset vintertid. Å det är en lååånnng vinter däruppe. Å kall! Å mycket snö!

Synd om er som inte sett den här dokumentären för den var väldigt bra på många sätt.

Naturvetenskaplig, poetisk, nästan onödigt vackra bilder, lugn och så långt från flåshurtiga BBC-serier och andra tramsiga naturprogram.

Nu börjar det bli riktigt bra isbanor ute på Runn. Runn-is-gänget har lagt ner ett otroligt fint jobb på att ploga och hyvla banorna. Så nu är det långfärdsskridskor som gäller ett tag.

När nu vi pratar is så var Öresund stelfrussen enda ut till rännan under bron då jag pendlade (inte paddlade) till Köpenhamn. Sedan kommer västenvinden fram mot helgen så det blir mycket is på Skånska västkusten. Hoppas inte det ställer till det för vor paddling på söndag...

Ja, Richard, propån om fisken var mest för att lotsa pratet vidare. Ja, nog har man fått nog av pratande figurer gående mot kameran och som sagt, pratat och pratat. Bo Hultén som bor i herrgården vid arboretet i Esperöd härintill berättade för mig att Richard Attenborough hade gjort ett hastigt besök. Bo såg en figur som for rastlöst omkring tills han presenterade sig. Det visade sig att grundaren av arboretet varit aktiv medlem av en anrik trädgårdsförening i England och alls inte var okänd därborta. Vi talar då om början på 1900-talet. Nu har den ideella föreningen Esperöds Arboretums Vänner skapat en fantastisk rodhodendron-dal. Det blir nog fantastiskt.

Idag driver snön. Postkvinnan har lyckats ta sig hit och jag fick hjälpa henne att varsla grannen om paket på gång. Men imorgon kan jag säkert spänna på mig skidorna och ta en tur längs havet igen.

Hur ofta kommer det såna här vintrar? Räknar jag i minnet så verkar det vara vart 10:e år. 1986 vill jag minnas... Jag hade två älgar framför mig i spåret alldeles intill. När kon vände sig om och väste varnande mot mig var det bara att vända och sticka...

Hej Bjørn, det har helt sikkert været en stime multer du ramte. Havørreden går højst i småflokke og ikke lige under overfladen i varmt sommervand. Ørreden trækker ud på det dybe i jagt på køligt vand, når det bliver varmt. Multen går i store flokker og er en varmeelskende fisk der er indvandret over de sidste par årtier, så succesfuldt at den nu kan træffes på lavt vand pveralt om sommeren, jo varmere jo bedre, ofte med rygfinnen fri af vandet, hvor den gnaver alger af stenene. Den er hjertelig velkommen, den smager herligt, men er desværre meget svær at få på krogen.

Det stämmer bra med vad jag såg – så jag kommer i fortsättningen att skylla på multe när jag berättar om mina hiskeliga kajakäventyr framför lägereldar på öar och holmar ;-)

Post a comment