Is vid hallandskusten

Ja, naturen var på ett ovanligt måleriskt humör den dagen.

Men jag tar tillfället i akt att problematisera frågan lite.

Att måla eller teckna ett motiv, även bara en snabb skiss, skapar en relation till motivet som fotografering aldrig ger (min erfarenhet i alla fall). En avmålad vy kan jag återskapa i minnet åratal efteråt, jag har direkt tillgång till vädret, temperaturen, lukterna, ljuden, detaljer mm, medan jag från ett foto kan återkalla föga mer än ett fåtal yttre fakta. Naturligt nog, eftersom målande är en handling som involverar på ett djupare plan är fopgraferande. Även aktivt fotografering handlar främst om kameran och tekniken: bländare, slutartid, kontrastomfång, skärdedjup, filmkänslighet, belysning etc. Men att måla handlar om att tolka synintryck och transformera dem till två dimensioner på akvarellpappret, analysera färger för att hitta alla de subtila nyanser som inte syns vid en hastig blick, tänja kontrastintervallet genom att använda papprets vithet för att få betraktaren att se solljus, och mättade kulörer för att simulera djup skugga, använda de olika färgernas fysikaliska egenskaper för att trolla fram känslan av lukter och ljud mm – allt ger tillsammans intim kunskap om och en djup relation till motivet.

Men även med kameran har jag upplevt ett dilemma. För ett par decennier sedan fotograferade jag mycket aktivt: en väska var alltid med, med en Nikon FE2, ett par objektiv, ett antal filter (det här var före Photoshop), två eller tre blixtar med slavtändare – och en förkärlek för Fuji Velvia. Fotograferandet tog tid och engagemang, var inte alltid populärt i sällskap (även om resultatet uppskattades). Men jag var ofta utanför de sammanhang jag fotograferade, kände inte riktigt att jag deltagit fullt ut. Det mesta betraktades genom sökaren och jag fick uppleva händelser och sociala skeenden i efterhand vid diaprojektorn.

Nu är jag mera närvarande i det som händer, deltar fullt ut i de sociala skeendena – men resultatet blir att det blir mest "turistforograferande" – snabba bilder "från höften", litande på kamerans automatik. Så nu har jag bättre minnen, men sämre bilder.

Senaste kameraköpet: Panasonic Lumix LX3 är ett försök att hitta en balans mellan ytterligheterna. Den är fortfarande liten och behändig och fungerar utmärkt som helautomatisk fickkamera. Men samtidigt ger den möjlighet att laborera med bländare, slutare och skärpa: manuellt, halv- eller helautomatiskt. Den kan lagra RAW-format, som tillsammans med sekvenstagning med olika bländare ger möjlighet till äkta HDR-bilder. Linsen (Leica Vario-Summicron) har kort brännvidd och hög ljusstyrka. Tillbehörsfot med blixtsynk – men också en liten inbyggd blixt som kan trigga mina slavblixtar. Och inte minst: en stor bildsensor med relativt få pixlar ger minimalt brus, även vid dåliga ljusförhållanden.

En kamera med det bästa av två världar - nu är resten upp till mig...