Kajakträff Nytäppet

Måhända förespeglar formuleringen något mera spännande än jag kan leverera, men grunden är att jag vill höja medvetenheten om skillnaderna, dels för dem som leder turer och där det kan dyka upp paddlare i skin-on-frame-kajaker och dels för dem som bygger dylika farkoster för eget bruk. Nordisk Instruktörslicens hanterar numera skin-on-frame-kajaker inom regelverket, men jag träffar många turledare och instruktörer, och även SOF-paddlare, som är förvånansvärt aningslösa.

De flesta introduktions-, paddlings-, och säkerhetskurser fokuserar på kamraträddningar och uppklättring i kajaken med eller utan flottör eller pontoner. Men för det första är det mycket svårt att tömma en grönlandskajak till havs – det lilla sittbrunnsöppningen och det markerade språnget i relingen i kombination med den mängd vatten en skottlös kajak kan innehålla efter en kapsejsning gör det till ett både svårt och riskfyllt projekt i sjögång (prata med någon som försökt om du inte gjort det själv). För det andra är det inte lätt att klättra upp, eftersom fribordet är mycket lägre och volymen (och därmed flytkraften) i ändskeppen betydligt mindre än för västerländska havskajaker, vilket innebär att aktern sjunker en hel del med paddlarens tyngd bakom sittbrunnen. Grönlandskajaker har också generellt lägre initialstabilitet till förmån för högre slutstyvhet, vilket ytterligare komplicerar manövrar där tyngdpunkten hamnar högt.

En grönlandskajak med paddlare och kapell på plats har en bättre flytkraft och är lättare att hantera i sjögång än alla tänkbara arrangemang med bruten sittbrunnsförsegling och pontoner och flottörer. Därför är låga och höga stöd och rollar, eller andra typer av eskimåräddningar, de enda riktigt pålitliga sätten att hantera säkerheten.

Det finns sätt att förenkla räddningssmetodiken: en ovanligt stor och bred grönlandskajak med högt fribord fungerar hyfsat även med vanliga säkerhetsmetoder, en sittbrunnssäck minskar mängden fritt vatten i kajaken efter en kapsejsning (men jag har hittills inte träffat någon som haft en sådan). Likaså innebär en fullastad kajak med all packning i täta packsäckar normalt att det går att komma ombord (flottör eller reentry-och.roll) och har tillräcklig flytkraft för att pumpa läns. Med stripbyggda grönländare med skott och luckor fungerar reentry-och-roll även om de är ganska små och tajta. Pavia Lumholt har på symposier och på sin sajt visat ett sätt att sy täta skott i SOF:ar, som innebär samma fördelar.

Men bortsett från dessa undantag tycker jag det är ett självklart krav att den som paddlar grönlandskajak antingen har en säker roll eller har ambitionen att snabbt träna upp en sådan. Annars förstår jag egentligen inte vitsen med att skaffa en sådan kajak.

Kejsaren hade kanske en transparent tuiliq - det var därför du inte såg den...

På tal om transparens: på Aleuterna sydde man förr paddeljackor av magsäckar från valrossar. De var halvtransparenta utöver den huvudsakliga funktionen att vara semipermeabla - dvs ett naturens andas-material som enligt viss expertis är effektivare än vad forskningen hittills lyckats med i form av GoreTex, Aquatherm mm.

Ja, en genomtänkt säkerhetsstrategi som innefattar så många eventualiteter som möjligt är en sund livförsäkring...