Stor flaggning och marin terminologi
Saturday, June 23, 2007 (segling, språk), 26 comments
En kort tur i mina vanliga vatten – Vikhög, Bjärred, Barsebäck – och som vanligt: lite motion och lite roll. Vinden 4-5 m/s västlig, vattentemperaturen ca 18 (drygt 20 i ytvattnet nära stranden).
Att det är midsommar syns på att flera av segelbåtarna i Vikhögs hamn visar stor flaggning – innebär att alla signalflaggorna hissas löpande från för till akter över masttoppen. Ibland hör man detta felaktigt kallas för flaggspel, men med marin terminologi är flaggspelet en flaggstång. Stor flaggning skall det heta.
En annan marin tveksamhet är uttrycket "att angöra en brygga". I marin tradition angör man en kust, vilket innebär att man övergår från att navigera med död räkning och astronomiska observationer till att bestämma sin position med hjälp av landmärken. Kanske skämtade Tage Danielsson och Hasse Alfredsson till det lite genom att använda en högsjöseglarterm om klantskallarnas ("O ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga") försök att lägga till med den lilla folkbåten. Men kanske inte ändå. Uttrycket är välkänt bland landkrabbor sedan långt tidigare. Sålunda citeras i Svenska Akademins ordbok från 1898: "Det har händt .. att djupgående fartyg .. hängt upp sig på pålarne vid kajen, när de angjort bron hårdt och till hela fartygets längd."
Oavsett vilket får nog även gamla beckbyxor acceptera att man angör en brygga numera.
Något som däremot fortfarande får anses felaktigt är uttrycket "sviktande stumpar" som ofta hörs i "Balladen om briggen Blue Bird av Hull".
"Det var 'Blue Bird' of Hull, det var 'Blue Bird', en brigg
som med sviktande stumpar stod på,
över Soten i snöstorm med nerisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå."
Evert Taube, som var en kunnig sjöman, skrev sviktade stumpar, som innebär stormsegel för biliggning. Men det uppmärksammas oftast inte av musiker eller senare tiders redaktörer av sångböcker. Sålunda får till exempel Sven-Bertil Taube, Sofia Karlsson, Thåström och många andra in ett "n" för mycket – medan till exempel Olle Adophson sjunger rätt liksom naturligtvis Evert själv.
Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes "stumpar" på grund av att det var ganska smala segel, inklämda mellan storseglet och märsen. De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna beslagna (se kommentar nedan). I riktigt besvärliga förhållanden, kunde stumparna sviktas, vilket innebar att man surrade upp ena sidan av seglet så att bara en liten trekant blev kvar. Att ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras. Men vid den tiden hade många fartyg Cunninghams eller Colling & Pinkneys rullrev och behövde därför inte längre skicka mannar till väders för att svikta stumparna.
Det uttryck som kan ha spökat var kanske att svikta masterna, vilket innebar att med en talja mellan babords och styrbords vant spänna dem. Detta användes främst i dyning och svag vind för att hindra riggen att svaja när skeppet rullade – och även för att hindra att matroser kastades ut från vevlingarna av snärten när vanten spändes.
För övrigt fanns ingen Bluebird of Hull som gick under 1872, det var varken storm eller snö på julafton, ingen rorsman glömdes kvar ombord och Stranne den äldre var aldrig till sjöss.
Evert Taube pusslade skickligt ihop några olika berättelser till den dramatiska historien. Något år tidigare havererade det engelska skeppet Nymph i Bohuslän sedan kaptenen spolats överbord i dåligt väder och en 19-årig rorsman var surrad till rors, men kapade linan när han insåg att det var kört, klättrade upp i mesanmasten och slungades iland vid grundstötningen, men överlevde. Stranne den äldre var enligt uppgift en rökeriägare som Evert Taube hyrde hus av på Smögen. Everts äldre bror Fredrik drunknade vid långrevsfiske i dåligt väder utanför Hållö när Evert var 16 år och sorgen över detta hittade nog in i visan i form av Karl Stranne som glömdes ombord.
