Traditionell paddel

Latest updated Monday, June 27, 2022, 25 comments

This page is currently available in Swedish only. I may find the time to translate it eventually, but in the meantime Google Translate may provide something intelligible.

(Vill du hellre lyssna än läsa så finns här en film från ett föredrag jag höll på Kajakk & Fritid i Drammen i november 2013 (39 minuter inklusive en frågestund). Det avsåg introduktionen av Axis GP1, men det mesta av det som står här nedan finns i youtube-filmen.)

Cyniker brukar hävda att paddlare som fastnar för grönlandspaddel förvandlas till lika odrägliga missionärer som nyfrälsta och folk som slutat röka. Jag har nu paddlat grönlandspaddel i femton år – tag varning.

Fördelarna är främst lågt vindmotstånd (eller inget alls), variabel utväxling, effektivare stöd- och räddningstag, frånvaro av vridtendenser, hög verkningsgrad (fler kilometer per spagettiranson) och att den är skonsam mot muskler och muskelfästen.

Nackdelar finns naturligvis också - den mindre bladytan gör det svårare att få riktigt liten svängradie med hjälp av kontringar, akterroder mm - normalt ingenting som påverkar havspaddling, manövrering eller ens rockhopping, men det blir inte lika imponerande som med en stor forspaddel när man vill showa. Bladytan kan också upplevas som liten vid extrem forspaddling (men det är mycket en vanesak) och i en lätt kajak på slätvatten kan frekvensen av samma skäl bli lite hög. Annars är den enda praktiska nackdelen att det ännu så länge är dåligt med bra paddlar i handeln – säkrast är ännu så länge brädgården och snickarverkstaden (men det tar bara ett par timmar och kostar på sin höjd en femtiolapp och ritning hittar du här). Men det kommer alltfler köpepaddlar, både i trä och i kolfiber. Men var kräsen! En del av dem skulle jag inte vilja ha (vanliga fel kan vara för långa skaft, för korta och breda och för tjocka kanter – en indikation på att tillverkaren kanske inte själv förstår varför de ser ut som de gör eller hur de används).

Bland nackdelarna brukas även anföras sämre acceleration och lägre toppfart men det handlar bara om teknik och säger därför mer om paddlaren än om paddeln. Den som för första gången testar en grönlandspaddel accelererar sämre och paddlar långsammare. Men när man hittat rätt med tekniken accelererar grönlandspaddeln snabbare än både euro- och vingpaddlar (stora blad är tunga att dra från stillastående och i låg fart). Det har med utväxlingen att göra: större yta – bättre grepp – sämre acceleration – som med en bil eller cykel: det är svårt att starta med hög växel. Det finns en välkänd videosekvens där Maligiaq Padilla från Grönland i sin ribb-och-duk-kajak och med grönlandspaddel accelererar jämnt med det amerikanska OS-laget i sprint.

Toppfarten är teoretiskt lägre – en elitpaddlare i en lätt tävlingskajak och på kort distans hade förlorat fart med en grönlandspaddel. Men i praktiken har mycket få långfärdspaddlare styrka nog för att ha en fördel av större bladyta, och i en lastad havskajak är det tveksamt om ens en topptränad elitpaddlare skulle vinna något – framför allt om man skall längre än någon kilometer. En storbladig vingpaddel motsvarar en hög växel på en tävlingscykel och fungerar bra för en tävlingscyklist på planmark utan motvind. Men samma växel på en touringcykel med packväskor med campingutrustning i kuperad terräng hade knäckt den starkaste. Självklart är det svårt att jämföra eftersom det finns mycket få som behärskar alla paddeltyperna lika bra.

Andra nackdelar som brukar föras på tal är tendens till wobbling och att paddeln släpper i vattnet när man tar i ordentligt. Ingen av invändningarna har någonting med paddeln att göra – de är tillkortakommanden hos paddlaren. Men någorlunda rätt teknik wobblar en grönlandspaddel aldrig i något sammanhang, och mer någorlunda rätt teknik går det inte att dra loss en grönlandspaddel i vattnet, oavsett hur stark man är.

Ett par citat från Qajaqusa:

Joe O'Blenis

Ralph Johnson

Greg Stamer

Bakgrund

Grönlandspaddeln utvecklades under några hundra år till ett synnerligen ändamålsenligt redskap för intensiv och långvarig paddling i varierande förhållanden. Sjövärdighet och överlevnad var det främsta målet men snabbhet och manöverbarhet var också viktiga för jaktresultat. För att paddla långa sträckor i dagar eller veckor krävdes en paddel som var energieffektiv för att inte förslitningsskador skulle uppstår och en som var fullständigt pålitlig i nödsituationer. Först på senare år och i takt med att rekreationspaddlingen delvis bytt karaktär från att kajka runt i solskenet vackra dagar till en ganska tuff sport till havs, har amerikanska och europeiska paddlare börjat upptäcka dessa fördelar.

Europeiska paddlar har istället ett viktorianskt ursprung – unga engelska adelsmän som för att fördriva tiden paddlade på sjöar och åar med snidade paddlar med breda träblad – en dubbelversion av tidens kanadensarpaddlar. Eftersom så gott som all utveckling skett på tävlingsbanan är merparten av dagens paddlar bäst till kraftpaddling, vältränade idrottsmän, lätta kajaker och raka tävlingsbanor utan sjögång. Men det finns ljusglimtar - nya paddlar med långa smala blad (både vingpaddlar och vanliga) är betydligt bättre till havs än föregångarna.

De grönlandspaddlar som finns på museerna runt om i världen har länge och lite aningslöst uppfattats som primitiva redskap – smala på grund av brist på lämpligt virke, ovinklade på grund av brist på verktyg och hantverkskunnande. Bidragit har säkert även gamla fördomar - som när W. P. Stephens i sin bok ”Canoe and Boatbuilding for Amateurs” från 1889 påpekar att: ”Den viktigaste skillnaden mellan kanoter och andra båtar ligger i framdrivningssättet, att paddeln hålls och styrs med båda händerna, medan åran i en båt fästs i båten och dess rörelse kontrolleras med handen. Det förra är en primitiv metod och till och med idag framdrivs de primitiva stammarnas farkoster så gott som uteslutande med paddlar, medan åror används av de civiliserade folken.”

Mer om grönlandspaddelns historia och geografi

Egenskaper

Minimalt vindfång

Vinden snarare än sjögången är det största problemet för paddlare på öppet hav, i synnerhet byig sidvind. En europeisk paddel vänder stor yta mot sidvinden, högt upp och i brant vinkel. Samtidigt hamnar tryckcentrum längre från handen. Paddlaren får följaktligen hålla hårt i skaftet för att inte tappa kontrollen och samtidigt ta spjärn för att inte välta.

grönlandspaddeln är ovinklad och det lyfta bladet visar bara kanten mot sidvind och innebär inga problem ens i mycket hård vind.

Med vinden framifrån uppstår andra bekymmer. Den vinklade europapaddeln blir en bångstyrig propeller var gång båda bladen är i luften och tvingar paddlaren till ett hårt tröttande grepp om paddelskaftet medan den smala grönlandspaddeln med tryckcentrum närmare handen rör sig lugnt och obehindrat helt utan vridtendenser. Today a small group of us went out for a paddle in a storm, and afterwards the guys with the Euro blades complained about the unfair advantage Bob McMurray and I had in the strong wind with our GPs. All I could do was agree. (Duane Strosaker)I riktigt hård motvind använder man glidande tag, vilket innebär att paddeln flyttas i sidled för varje tag så att mer av paddeln är i vatten och mindre i luften.

En plattpaddel med bladen vinklade 90° har i teorin mindre vindmotstånd än engrönlandspaddel. Men i praktiken har alla moderna standardpaddlar skålade blad och är ofta vinklade 60-70° och förlorar därför de teoretiska fördelar vinklingen avsåg att ge.

Mindre bladyta - högre frekvens

Grönlandspaddeln har mindre bladyta än europeiska paddlar. Skillnaden är inte så stor som det kanske kan se ut. Förutom mindre vindfång innebär den mindre ytan att det är lättare att hålla en högre och mindre tröttande frekvens, framför allt med tungt lastad kajak eller i motvind. Paddeln är också mycket lätthanterad under vatten i samband med  roll, sidoförflyttningar mm.

Bilden visar ytan i kvadratcentimeter för ett antal kommersiella paddlar av olika fabrikat och några uppmätta grönlandspaddlar. Vingpaddlarna avser junior- och seniorpaddlar (men även barnpaddlar är stora – ca 650 kvadratcentimeter – och ungefär samma storlek har de nya smala vingpaddlarna med ”grönländskt utseende”).

Generellt gäller att ju mindre motstånd (lätt kajak men minimalt friktionsmotstånd) desto större paddelblad och ju tyngre kajak (tung last, motvind etc) ju mindre blad.

Den mindre ytan kan synas vara en nackdel, men i själva verket har alla paddlarna tillräcklig yta för sitt ändamål. Slarvmarginalen är större för de stora bladen, vilket kan upplevas som en fördel av ovana paddlare, men innebär också att behovet att utveckla tekniken inte är lika stort.

Variabel utväxling

De smala bladen innebär att hela paddeln kan och bör användas. Glidande paddeltag anpassar den praktiska längden efter behov och paddeln får i praktiken steglös utväxling. Tydligast är detta med den grönländska stormpaddeln. Den är bara ca 180 cm lång men motsvarar i praktiken en ca 220 cm euro-paddel - med den viktiga skillnaden att ingen del av paddeln sticker upp i vinden.

Från att hålla paddeln som en europeisk paddel – t ex för snabb acceleration eller hög fart – kan man öka spetsrörelsen och minska vindfånget genom ett kort glidande tag, där påskjutande handen flyttas ut en liten bit längs bladet. I praktiken ökas paddellängden med 25-30 cm. För att gira kraftigt, ta stödtag, rolla mm tar man ett fullt glidande tag – påskjutande hand flyttas ut i närheten av bladspetsen. Konsekvensen blir en 50-60 cm längre paddel, exceptionellt bra stöd och inget vindfång alls. I praktiken varieras tagen kontinuerligt och omedvetet beroende på väderförhållanden, fart, manövrering mm.

För standardpaddlar och vingpaddlar finns en oskriven regel att man aldrig flyttar händerna längs skaftet, man lär sig utföra alla manövrar med normalfattning. Grunden är att det är viktigt att hela tiden ha full kontroll över bladens vinkling, och det görs bäst genom att aldrig släppa greppet. Något motsvarande finns inte när det gäller grönlandspaddlar – tvärtom uppmanas nybörjare att använda hela paddeln. Även de skickligaste rollarna glider regelmässigt med händerna för de flesta rollar.

Arktiska paddlar är alltid ovinklade

...vilket innebär att bladen alltid är korrekt orienterade i förhållande till uppgiften (det finns ett par bevarade grönlandspaddlar som är lätt vinklade, och forskare diskuterar om det är fråga om experiment eller om de slagit sig på grund av olämplig förvaring).

Symmetrin ger viktiga fördelar. Med paddeln i läge för drag är båda bladen vertikala, ingen vinkling eller vridning i handleden behövs. Med underarmarna nervinklade för ett lågt stöd är båda bladen horisontella och stödet kan tas på vilken sida som helst utan vridning i handleden, liksom vid höga stöd med paddeln i axelhöjd. Samma sak vid rollar - paddeln är alltid i rätt läge och motoriken är densamma för moturs- och medursrollar. En grönlandspaddel flyter alltid med båda bladen horisontellt – till skillnad från vinklade paddlar där ena bladet står vertikalt i vattnet.

Konstruktionen ger styrka

Ett smalt blad är starkare än ett brett (trä är inte speciellt starkt tvärs fibrerna). Ett brett blad måste göras ganska tjockt för att hålla - med uppenbart negativa effekter på vikten. En bra grönlandspaddel i normallängd (225-230 cm) behöver inte väga mer än 700-800 gram om den görs i gran eller ceder – och den känns ännu lättare eftersom den jämfört med en traditionell paddel har mer material i skaftet och mindre i bladen. Att den är ovinklad bidrar ytterligare till styrka – årsringarna går obrutna från spets till spets. En paddel skulle enlligt grönländsk tradition hålla för att träna chins med.

Toppfart?

De flesta upplever att toppfarten inte blir lika hög med engrönlandspaddel. Det känns som om det långa bladets vridning i vattnet stjäl energi i hög fart. Förmodligen stämmer det, men dels tror jag att bara elitpaddlare har teknik och styrka nog för att uppleva paddelns geometri som en begränsande faktor och dels kompenserar grönlandspaddeltekniken till stor del detta. För de flesta som upplever att det går långsammare handlar det nog mest om brister i tekniken. Föga förvånande tar det lång tid för en västerländsk paddlare att finna sig tillrätta i den kajakkultur som en grönländsk paddlare växer in i från barnsben. Maligiaq Padilla från Grönland har väckt stort uppseende i USA genom att i sin ribb-och-dukkajak och grönlandspaddel accelerera jämnt med elitpaddlare i olympiska K-1:or.

Min erfarenhet (efter drygt tio år med konsekvent grönlandspaddlande) är att det gick snabbt att få grönlandspaddeln att fungera acceptabelt men det tog ganska lång tid att hitta en välfungerande teknik. Det tog bara ett par timmar innan jag kände mig helt trygg i sjögång (jag trodde jag kände mig helt trygg med min gamla paddel, men har nu insett att jag bara var halvvägs) och roll, höga stöd, sidoförflyttning etc fungerade snabbt väl så bra som med standardpaddel. Efter någon vecka hängde jag utan ansträngning med mina snabbpaddlande kamrater med vingpaddel i snabb långfärdstakt och efter ytterligare ett par veckor behövde jag inte längre ta i för att hålla den takten.

Men inte förrän efter ett halvår med grönlandspaddeln upplevde jag för första gången riktig flow – hittade under kortare stunder en rytm där paddeln gick fullständigt ljudlöst upp och ner i vattnet utan synlig virvelbildning och med kraft så att jag kände att paddeln böjde sig och spänstigt fjädrade tillbaka i slutet av taget, allt utan större ansträngning. En fantastisk känsla – och samtidigt en indikation att det finns åtskilligt mer att hämta i det som kamraterna brukar referera till som ”pinnen” eller ”träbiten”.

Många har svårt att acceptera att det smala grönlandsbladet kan ge lika bra grepp som ett brett europablad. Men egentligen är det inte så konstigt. Vid ett idealiskt paddeltag sitter bladet stilla i vattnet – bara kajaken rör sig. Att kunna ”fästa” bladet i vattnet är viktig träning för tävlingspaddlare. Men om bladet inte rör sig genom vattnet innebär det också att bladform och -storlek saknar betydelse. Lyckas man fästa bladet spelar det ingen roll om det är smalt som ett kvastskaft eller ett hydrodynamiskt underverk. Tekniken att fästa ett grönlandspaddelblad skiljer sig både från vanliga europaddlar och från vingpaddlar, men när man kan det, fungerar den fartmässigt som vilken annan paddel som helst – är du beredd att ta i går det rejält undan. Den som säger att paddeln ”släpper” om man tar i, har missuppfattat tekniken rejält.

Paddla rakt fram eller svänga

Min erfarenhet är att grönlandspaddeln ger mindre ofrivilligt girande än min gamla standardpaddel (mina kajaker är generellt lättsvängda och girtendenser avslöjas snabbt). Anledningen är främst att den paddelteknik som används innebär att bladet fungerar som en symmetrisk vingprofil som ”flyger” genom vatten istället för det passiva mothåll som an vanlig plattpaddel utgör i vattnet.

När man girar ändras förutsättningarna helt. Med långsamma tag och paddeln flyttad i sidled hamnar tryckpunkten långt ut från skrovet och åstadkommer mycket kraftig gireffekt – samtidigt som stödet är bra om man vill förstärka giren genom att luta kajaken.

Jag har hittills inte träffat någon grönlandspaddlare som har roder på kajaken – men om det beror på att de inte upplever något behov av roder eller på att paddlare som inte har roder är mer benägna att prova grönlandspaddlar, vet jag inte.

Inga wobblingstendenser

I ett teoretiskt perfekt paddeltag står bladet stilla i vattnet medan kajaken dras framåt. I praktiken rör sig även bladet en aning genom vattnet, som då strömmar över bladytan och runt kanten. Då uppstår vad som brukar kallas wobbling – bladet vibrerar från sida till sida som ett fallande löv. Effekten är särskilt tydlig under acceleration i låg fart. Nackdelen med wobbling är att greppet i vattnet försämras samtidigt som det tvingar paddlaren att hålla hårt och krampaktigt i paddeln och är därmed mycket tröttande för händer och armar. Knepen för att reducera wobblingen är många. En ås mitt på bladet delar vattenströmmen och minskar problemen, v-form underlättar, rätt utförd skålning kan i bästa fall lugna paddeln (en felaktig skålning förvärrar problemet) och en rätt konstruerad och rätt använd vingpaddel är fri från wobbling.

Grönlandspaddeln löser wobbelproblemet på enklaste sätt. Paddeln går genom vattnet lätt vinklad (bladets överkant är längre föröver än underkanten) så att allt vatten strömmar av från samma kant. Grönlandspaddeln blir därmed helt wobbelfri och får ett stabilt och bra grepp i vattnet.

Detta innebär fler fördelar. Vinklingen hjälper till att dra bladet snabbt ner i vattnet i början av paddeltaget. När taget avslutas hjälper vattenströmmen till att snabbt lyfta paddeln ur vattnet med en framåtriktad rörelse och bidrar på så sätt till högre frekvens. Om paddeln istället dras kraftfullt upp ur vattnet i samband med acceleration eller hög fart, genereras en framdrivande kraft samtidigt som paddelbladet när det lämnar vattenytan har en framåtriktad rörelse som också hjälper till att öka frekvensen.

En bredbladig paddel kan inte vinklas på det här sättet utan att kajaken tippar till för varje tag.

Ingen vridning vid isättning

Låg avspänd paddelföring är en av fördelarna med grönlandspaddeln. Detta fungerar sämre med en bredbladig paddel eftersom det breda bladet blir osymmetriskt kring centerlinjen ända tills hela bladet är nere i vattnet. Eftersom många paddlare börjar draget innan hela paddeln är nere i vattnet uppstår en vridtendens som tvingar fram ett hårdare grepp om skaftet. För den smala grönlandspaddeln är vridkrafterna så små att ett lätt grepp med tre fingrar räcker för att motverka dem.

Tillsammans med frånvaron av vindproblem innebär det att en grönlandspaddel alltid kan hållas i ett lätt avspänt grepp helt utan vridning i handleden, vilket eliminerar de vanliga orsakerna till problem i handled och underarm. Det går utmärkt att paddla med båda händerna öppna och med tummen på ovansidan av skaftet - paddeln vilar i draghanden mot de två yttersta lederna på fingrarna och i tryck mot valken vid fingerroten. I det läget är den helt stabil under draget.

Mjuk och jämn kraftutveckling:

Varje kajak har en optimal långfärdfart som ger maximal utdelning för utfört arbete. Över den farten går mesta kraften åt till att skapa bogvåg. En bredbladig krafteffektiv paddel utvecklar mycket kraft i början av paddeltaget och relativt liten i slutet vilket resulterar i att kajaken accelerar, bromsar in, accelererar och bromsar in och så vidare. Varje acceleration slösar energi genom att bygga upp bogvåg samtidigt som kajaken slingrar mer.

Grönlandspaddeln har kraften mer jämnt fördelad, både som en följd av paddelgeometrin och genom att det smala bladet flexar mer än ett brett europeiskt blad – tappar lite kraft i början av taget för ett ge tillbaka i slutet. Det finns en ofta anförd analogi – i en studie av att bära packning fann man att afrikanska kvinnor med tunga bördor på huvudet (ca 27 kg) använde 20% mindre energi än europeiska soldater med motsvarande vikt i ryggsäck. Kvinnorna gick med med lätt böjda knän och utan att lasten rördes i vertikalled medan soldaternas ryggsäckspackningen lyftes och sänktes för varje steg och påtagligt ökade ansträngningen.

Skonsam mot muskler och muskelfästen

En modern paddel greppar snabbare i vattnet genom och större yta en bladform som innebär att maximalt grepp finns direkt när paddeln går ner i vattnet och innebär därför ett ryck i muskelapparaten i armar och axlar i början av varje tag. Dessa ideliga plötsliga ryck kan ge upphov till överansträngning med mikroskador i musklerna och skapa stelhet och obehag dagen efter. I det här avseendet är de gamla stora och styva vingpaddlarna de värsta syndarna av alla. De nya med lite mjukare skaft och mindre bladyta fungerar däremot bra med en anpassad teknik teknik.

Det kom ett mail...

Paul

Smala ovinklade blad får sjunka utan tryck och därefter ökar motståndet gradvis och är jämnare fördelat under hela taget.

Krafteffektivitet eller energieffektivitet

Muskelaktivitet kan liksom mekaniska system optimeras på olika sätt. Optimerat kraftuttag innebär full fart utan hänsyn till energiförbrukning och slitage – hög fart under kort tid är målet. Grundtanken är att det finns ett överskott av muskelkraft att ta av. Lite slöseri spelar ingen roll – huvudsaken är att det går fort.

Optimerad energianvändning innebär istället att komma så långt som möjligt med en given energimängd – att hushålla med krafterna. Ett synligt bevis för detta finns i kölvattnet efter kajaker – virvlarna efter en vanlig paddel eller en vingpaddel ligger kvar längre än efter grönlandspaddeln.

Mänskliga muskulaturen jobbar i huvudsak energieffektivt vid frekvenser mellan 33 och 70 arbetsmoment (anspänning/avslappning) per minut – med en topp vid ca 50 (ergometerstudie av Whitt & Wilson 1988). Maximal kraft utvecklades vid 80-90 moment/minut.

Studier av grönländska jägare med smal paddel visar att de håller ca 60 tag/minut, ofta med glidande tag. För en kort spurt under jakten ändras utväxlingen genom att de slutar glida med händerna och frekvensen ökar till ca 80-90 tag/minut.

Statisk och dynamisk vikt och andra energitjuvar

En välgjord grönlandspaddel i gran kan väga 700-800 gram, dvs ungefär vad en riktigt exklusiv kolfiberpaddel hamnar på. Men detta är bara halva sanningen. Ännu viktigare än statiska vikten är den levande massan när paddeln svängs med relativ hög spetshastighet under paddeltagen. Till följd av den stora bladytan har den moderna paddeln en procentuellt stor del av vikten koncentererad i bladen medan det ihåliga skaftet bara står för en liten del. Grönlandspaddeln har istället största delen av vikten i skaftet, som är ganska tjockt för att vara bekvämt att hålla, medan bladen är tunna och smala och mycket lätta (ett smalt blad kan göras mycket lätt eftersom påfrestningarna hamnar nära centerlinjen och hävstången blir liten). Den energi som går åt för paddelmotorik blir märkbart lägre med grönlandspaddeln.

Även armarnas och händernas egen vikt bidrar till energiåtgången. Grönlandspaddeln är gjord för att hållas ungefär axelavstånd mellan händerna. Den moderna paddeln hålls med ca 10-15 cm bredare fattning (främst på grund av att bladets tryckcentrum hamnar längre ut). I kombination med högre paddelföring innebär detta yvigare armrörelser med mer energiåtgång  armarna (som väger 3-4 gånger mer än paddeln) lyfts högre upp, längre fram och längre ut åt sidan för varje tag – uppåt 20000-30000 gånger under en paddeldag.

Grönlandspaddeln lyfter mindre vatten än de moderna efterföljarna, dels på grund av liten bladyta och dels för att den inte lyfts lika högt eller snabbt – en historiskt viktig faktor eftersom nerfallande vatten ökar ljudnivån från paddlingen och därför skrämmer bytesdjuren. Även om vattenmängden är liten för varje tag – kanske 25 gram – innebär det att en paddlare med standardpaddel alldeles i onödan lyfter ca ett halvt ton vatten 30-40 cm under en dagstur (5,5 timmars paddling).

Flytkraften och symmetrin i bladet innebär också att bladet är lättare att hålla i rätt läge under draget – ett standardblad tenderar att sjunka och måste hållas uppe med armkraft, medan ett vingblad genom sin geometri arbetar sig upp mot ytan och måste hållas nere med armkraft. Vidare ger flytkraften bra support vid höga stöd och rollar.

Pagaj från Grönland eller pautik från Alaska?

Jag har byggt och testat båda varianterna i flera versioner, experimenterat med längd, bladyta mm och testat med tungt lastad kajak, helt olastat, provat att bogsera, hängt på låga och höga stöd, rollat mm. Skillnader finns men beror till stor del på dimensionerna i den enskilda paddeln. Vilket är då bäst? Det är nog som med bourdeaux och bourgogne – det är inte så bråttom med att fälla ett avgörande, jag vill fortsätta prova.

Pagajen är lättast att bygga och rimligt lätt att lära sig använda. Den ger mycket bra grepp från start, är lättanvänd genom sin symmetri och suverän för stöd och roll. Grönlandspaddeln är robust, tålig och pålitlig och har alla de fördelar som föregående stycken handlat om. Min uppfattning (hittills) är att grönlandspaddeln är effektivare än alaskapaddeln vid låg fart och för manövrar som görs när kajaken ligger stilla (rollar).

Pautiken (den här är från Aleuterna) är lite svårare att bygga (konvexa spår på bladens ena sida) och kräver lite bättre virke eftersom den är tunnare och lättare. Den är aningen mer krävande när det gäller paddelteknik. Ytan (och därmed slarvmarginalen) är lite mindre och assymetrin innebär lite mindre tolerans mot felskär. Den har lite sämre grepp i låg fart, och fungerar därför inte riktigt lika bra för manövrering, stödtag och rollar (eller snarare – den kräver lite mer paddelskicklighet i de momenten). Den stora fördelen är att alaskapaddeln är effektivare än grönlandspaddeln när farten ökar och denna fördel blir större ju snabbare man paddlar, ju tyngre last man har och ju mer förhållandena är emot (motvind, motström etc). Den är lättare (min 224 cm-paddel väger 625 gram), smidigare, mindre vindfång och ger utmärkt acceleration i hög fart, för att t ex fånga upp en surf. Verkningsgraden med en tungt lastad havskajak är suverän – högre fart med mindre ansträngning.

Sedan flera år användar jag enbart mina grönlandspaddlar, främst beroende på att jag uppskattar mångsidigheten mer än alaskapaddelns mer begränsade fördel – men möjligen beror det på den mindre bladytan på just min alaskapaddel ger lägre utväxling och därför gynnar kombinationen av hög fart, tung kajak och långa distanser. 

Mer om hur du använder en grönlandspaddel

Ok, så nu vill du bygga dig en grönlandspaddel? Här finns byggbeskrivningen