Om utrustning

Latest updated Wednesday, July 19, 2023, 0 comments

Jag får många mail om behovet/nyttan av utrustningsdetaljer som skott och luckor, skädda eller roder, däcksbeslag mm. Här är några av mina synpunkter. I texten finns länkar till paddlare med andra preferenser (skadar aldrig att höra motpartens argument).

Skott och luckor

För något decennium sedan var skott och luckor ett hett diskussionsämne bland paddlare. Så här kunde argumenten låta:

För:

Det är lättare att hålla packningen torr. Säkrare – det kommer inte in lika mycket vatten om man kapsejsar och lättare att tömma till havs. Lättare att hitta – hela packningen behöver inte dras ut för att få tag i den innersta prylen.

Mot:

Kajaken blir tyngre – två gummiluckor med sarg väger ett par kilo. Kajaken blir dyrare. Hålen i däcket försvagar konstruktionen. Kommer det in vatten i ett av lastutrymmena kan kajaken bli svår att manövrera och därmed farlig. Ökat underhåll – luckor kräver skötsel för att förbli täta. En skadad lucka eller sarg är ett allvarligt säkerhetsproblem.

Det handlar alltså om bekvämlighet och säkerhet .

Bekvämligheten

är en smaksak – om man tycker det är lättare att trycka ner sina packpåsar genom hål i däcket eller om man föredrar att skjuta in dem via sittbrunnen. Odiskutabelt är att det är lättare att hitta i packningen med luckor – vilket möjligen är en fördel för den som aldrig kommit på att saker kommer ut i omvänd ordning jämfört med hur de stoppas in (somliga knyter snöre i de första prylarna som åker in – andra packar ur med kajaken i strandkanten och får prylarna att glida ut genom att dra kajaken fram och tillbaka). Litar man så på sina luckor att man packar utan vattentäta påsar underlättar det (men det finns ju kondens). Nutida kajaker har ofta ett lågt akterdäck och en fastsittande sits, vilket innebär att inte längre är prakiskt möjligt att komma åt under akterdäck utan lucka.

Säkerheten

är en större fråga. Vid en kapsejning/wet exit kommer det in mindre vatten i en kajak med skott än i en utan – men det kommer in tillräckligt mycket för att utgöra ett problem i sådana förhållanden där en kompetent paddlare riskerar att kapsejsa. Är kajakerna långfärdslastade så är skillnaden inte så stor – utrustningen ser till att det inte ryms så mycket vatten. I båda fallen är stävarna tunga att lyfta vid en tömning till havs. Det svårt att att pytsa ut 100-150 liter vatten och samtidigt hålla balansen i sjögång. För att optimera säkerheten bör sittbrunnsvolymen även på skottkajaken reduceras betydligt mer – exempelvis genom en formgjuten integralsittbrunn, som kan rymma 30-40 liter plus paddlaren (eller alternativt att klistra fast porförsluten skum i alla skrymslen som inte oundgängligen behövs för att få plats), eller att använda en sittbrunnssäck som krängs på sargen under kapellet.

Nästa problem med skott är att relativt lite vatten i ett av packutrymmena räcker för att göra kajaken svårmanövrerad. En liten läcka i packluckan kan bli farlig. En lösning på detta kan vara att dra en slang längs botten mellan förliga och akterliga lastutrymmet. Då kan eventuellt läckagevatten fördela sig jämnt i kajaken så att det inte äventyrar balansen. Även integralsittbrunnen löser detta problem – under förutsättning att den inte går ända ner till botten av kajaken.

Att tippa med en olastad skottlös kajak i grov sjögång och inte kunna eskimåsväng är en situation man normalt inte klarar ensam. Även om man snabbt vänder kajaken rätt vattenfylls den av överbrytande sjö. Ett rimligt säkerhetskrav är därför att alltid ha uppblåsta flytelement i kajaken när den inte är lastad. Med full långfärdspackning blir situationen ungefär densamma som för en kajak med skott. I rimlig sjögång och med paddelflottör kan man ta sig upp i och länsa kajakenI rimlig sjögång och med paddelflottör kan man ta sig upp i och länsa kajaken. I andra förhållanden krävs assistans av kompetenta kamrater.

Att från sin egen kajak tömma en kapsejsad kajak med skott är relativt lätt även i sjögång. En skottlös kajak utan flytelement är en helt annan sak – det är tungt, tidsödande, riskfyllt och resulterar ofta i skador på däck och sittbrunnssarg.

Två eller tre luckor?

Under några år vad det inne med ett tredje stuvfack (ofta felaktigt kallat fikaskott – men skott är de väggar som skiljer utrymmena åt, inte själva utrymmena) med en liten lucka placerad off-center strax akter om sittbrunnen. Tanken var egentligen från början att det skulle sitta en effektiv länspump där (som paddelkompisen kunde hantera efter en wet exit till havs!), men när täta neoprenkapell blev vanliga behövdes inte längre länspumpen och för att slippa göra om kajakformarna satte man dit en lucka i hålet istället. När man sedan placerade ett skott bakom luckan hade man ett torrt, lättåtkomligt fack för småsaker som kan behöva vara åtkomliga under färd men inte förvarade på däck, samt att en plötslig överbrytande våg med öppen lucka bara fyller ett litet utrymme istället för hela akterskeppet. Nackdelen är att det aktra stuvutrymmet (normalt det rymligaste) minskar rejält i volym, att tunga föremål (vattensäck t ex) kommer längre från viktcentrum och därför påverkar kajakens balans och sjöegenskaper och att en fast mellanvägg innebär sämre flexibilitet i packningen. Många nya kajaker har därför numera istället ett litet "handskfack" på fördäck precis framför sittbrunnen. Det fungerar bra, under förutsättning att däcket är så högt att facket inte är ivägen när man skall klättra ner i sin kajak. Måste man höja däcket för att få plats med ett stuvfack, känns det som om nackdelarna överväger…

..eller fyra?

Luckor och mellanväggar ökar vikten, priset och komplexiteten. När blir det en lucka för mycket? Räknar man in den lilla inspektionsluckan över underliggande rodersystem finns det kajaker med fem luckor därute. Vem blir först med sex?

Sådana excesser är oftast tecken på en outvecklad marknad: flest luckor vinner, flest pixlar i kameran, flest watt i förstärkaren etc. Med tiden brukar kvantitetshysterin gå över, och köparna hittar tillbaka till funktion, kvalitet och prisvärdhet.

Jag har svårt att se några reella fördelar med mer än tre luckor: en stor i det stora akterutrymmet, en lite mindre föröver och en liten lättåtkomlig minilucka för för småprylar framför sittbrunnen där däcket är högst och risken för översköljning minst.

Några personliga reflexioner

Sätt akterskottet i direkt anslutning till sittbrunnssargen, helst lutande så att underkanten är ca 10 cm längre fram än ovankanten – dels minskar det mängden vatten i sittbrunnen efter en wet exit och det blir betydligt lättare att tömma ut vattnet till havs. Tyvärr är de flesta köpekajaker illa konstruerade i detta evseende – skottet sitter en bra bit bakom sittbrunnssargen vilket innebär att det inte går att tömma ut allt vatten. Tillverkaren har kanske tyckt att extrautrymme bakom rumpan är lättare att sälja in till oerfarna paddlare än säkerhetsaspekten, men framför allt är det lättare att sätta ett skott längre bak där det inte måste passas in mot sittbrunnssargen.

Förliga skottet bör inte sitta för långt fram, eftersom det ger större mängd vatten i sittbrunnen efter en wet exit. Bygger du för dig själv är det bäst att använda skottet som fotstöd – gärna förstärkt med en träplatta eller plywood i ovankanten.

På min Black Pearl (liten och trång grönlandskajak) har jag använt däcksluckor i ABS-plast – egentligen inspektionsluckor för flyttankar på jollar och båtar – som har fungerat utmärkt. De är lätta att montera och använda och väger betydligt mindre än gummiluckorna. Nackdelen är att de inte finns större än 8".

Problemet med luckors vikt har minskat under senare år med de nyare plast/gummiluckorna som ersatt de gamla gummiluckorna.

Träluckor utsågade ur däcket är den lättaste och mest eleganta lösningen när man bygger kajaker själv. Men räkna med att det tar lite tid och arbete innan sådana är påltiligt täta. Här är ett förslag som har visat sig fungera bra.

Skädda och/eller roder

För en ovan paddlare som bygger sin första kajak är det inte lätt att fatta väl underbyggda beslut om de här utrustningsdetaljerna.

I ett hörn av landet hävdar självsäkra och välartikulerade paddlare att roder är en absolut nödvändighet och ett oavvisligt säkerhetskrav överallt utom möjligen i bassänger. I ett annat är roderkajaken förpassade till slätvatten på tävlingsbanan medan det skulle vara otänkbart att ta ut en roderkajak i besvärliga förhållanden som grov sjögång, fors eller bränning.

Roderdiskussioner kunde för ett par decennier sedan bli rena ställningskrigen när fundamentalisterna kom igång. Men för de flesta är rodret en utrustningsdetalj som alla andra – man väljer en kajak med roder eller utan, av mer eller mindre väl genomtänkta skäl, lär sig använda kajaken och är nöjd och glad.

Det följande är mina egna funderingar baserade på lång erfarenhet av skäddor och inte så stor av roder. Mina synpunkter skulle naturligtvis få medhåll i somliga läger och betraktas som ren rappakalja i andra.

En mycket enkel grundregel är denna: är det svårt att svänga – montera roder. Är det svårt att hålla kursen – montera skädda.är det svårt att svänga – montera roder. Är det svårt att hålla kursen – montera skädda.

Bakgrunden är förstås lite mer komplicerad. En kajak ritad för roder bör vara kursstabil (ha bra grepp i vattnet) så att rodret har en fast punkt att jobba mot. Det innebär att manöverbarheten är "bortdesignad" och att kajaken blir svårstyrd utan roder. En kajak ritad för skädda bör vara lättmanövrerad eftersom skäddan i grunden bara justerar långskeppsbalansen och hindrar oönskade kursändringar – skrovet har därför kvar sin manöverbarhet och är fullt hanterbar även utan skädda (om än lite väl livlig). 

Därför är det egentligen rätt enkelt: en roderkajak fungerar bättre med roder – en skäddakajak fungerar bättre med skädda. 

Tanken att rita en varken-eller-kajak och sedan överlåta valet av styrmedel på användaren är egentligen befängd – ett fegt svek mot konsumenten som får en kajak som i bästa fall är en roderkajak med en onödig skädda som tar plats i stuvfacket eller en skäddakajak med ett onödigt roder som hänger som ett vindfång på ett olämpligt ställe – i sämsta fall en kajak som inte fungerar bra i något av fallen. Ställ krav på konstruktören och säljaren! 

 

Fast skädda:

En skädda (eller en utdragen akterstäv) flyttar lateralplanets centrum akterut, minskar lovgirigheten i sidvind, ökar kursstabiliteten och försämrar manöverbarheten. En fast skädda är alltid en kompromiss – den stämmer bara i vissa kombinationer av vindstyrka och fart. Övrig kompensation måste ske med paddelteknik. Få kajaker fungerar bra med en fast skädda. Detta leder till några funderingar:

• Kajaken bör vara så lättmanövrerad att den manuella kurskompensationen inte tar för mycket kraft
• Den bör också vara så välbalanserad statiskt och dynamiskt att ingenting utöver upplovning i sidvind behöver kompenseras med paddelteknik.
• Den som är van vid roder har normalt för dålig teknik för att omedelbart klara en kajak med fast skädda. Det krävs en del träning innan tekniken sitter i ryggmärgen och man kan klara långa pass i sidvind utan att bli ensidigt trött. Men småningom blir tekniken och förmågan att ”läsa” vattnet och kajakens rörelser så fulländad att man inte ens märker upplovning och korrigeringen sker på ryggmärgsnivå i förhållanden där en ovan paddlare skulle kämpa med krafttag på ena sidan och bromstag på den andra för att inte sticka rätt upp i vindögat. (Läs om tekniken)
• Vingpaddel och fast skädda är en inte helt idealisk kombination. En vingpaddel är konstruerad för att följa en noga optimerad väg genom vattnet och därigenom producera maximal framdrivningskraft. Försöker man tvångsstyra den för att också genera gireffekt, förlorar man en stor del av finessen med vingpaddel. Den som trivs med vingpaddel bör nog därför i första hand fundera på ett roder. Däremot är en smal grönlandspaddel utmärkt för detta.
• Att hålla hög marschfart utan roder är tämligen problemfritt när man lärt sig tekniken – men i sidvind får man däremot dra ner rejält på farten för att kunna hålla kursen. Vidare är de flesta överens om att toppfart i tävlingssammanhang nås lättare med roder – även på havskajaker.

Den stora fördelen med fast skädda är enkelheten – inga rörliga delar, ingenting som kan gå sönder, kärva eller glappa.

Justerbar skädda:

En justerbar skädda fungerar precis som den fasta men har större användningsområde. Den kan ställas in perfekt för varje kombination av vindstyrka, vindriktning och fart och den kan dras upp helt för att ge optimal manöverbarhet och skyddas vid manövrering bland stenar och på grunt vatten. Resultatet är en kajak i balans som går rakt fram oavsett förhållandena och där ingen kraft behöver läggas på att korrigera kursen – varken med paddelteknik eller ett snedställt roder. 

Den har normalt lite mer friktionsmotstånd än en fast skädda (beroende på turbulens kring skäddboxens öppning) men är bättre än ett roder i det avseendet (eftersom rodret när det snedställs ger betydligt större turbulens). Eftersom skäddan sitter under kajaken kan ytan vara ganska liten (kajakbotten styr vattenflödet över skäddan – till skillnad mot ett roder som hänger bakom kajaken i fritt vatten) och minskar därmed friktionen ytterligare.

Eftersom det går att justera bort alla girtendenser fungerar den även tillsammans med vingpaddel – med reservation för att det fortfarande är svårt att svänga en kajak med vingpaddel utan att vingpaddelns fördelar delvis förloras. En ovan paddlare eller en som är van vid roder lär sig snabbt att använda en justerbar skädda.

Med en justerbar skädda försvinner en del av den jungfruliga enkelheten hos kajaken. Murphy´s lag går inte längre helt att bortse ifrån (allt som kan gå sönder kommer förr eller senare att göra det, förmodligen på det sätt som har de värsta konsekvenserna och vid ett synnerligen olämpligt tillfälle). På en vettigt konstruerad skädda är det lätt att byta skäddblad eller kontrollina, och lätt att rengöra skäddboxen om det kommit in sand, snäckskal eller tång. Skäddan bör också kunna slå upp vid en grundstötning utan att vajern kommer i kläm i skäddboxen eller böjs. Men en skäddakajak med trasig skädda är fortfarande hanterbar, vilket en roderkajak med trasigt roder inte alltid är.

Skäddans placering är inte självklar. Hydrodynamiskt mest effektiv är en placering minst 20-25% från akterstäven – då riskerar man inte att skäddan hamnar i luften under surf när den som mest behövs och den gör fortfarande maximal nytta mot upplovning i sidvind. Den uppenbara nackdelen är att skäddan är ivägen för packningen och att det finns risk att småprylar hamna bakom skäddan och blir svåra att få fram. En placering långt bak gör det lätt att packa kajaken och fungerar hydrodynamiskt utmärkt – utom när den då och då i vågor hänger i luften bakom kajaken. Eftersom jag oftast bygger kajaken med begränsat lastutrymme föredrar jag en akterlig placering och tar nackdelen med att den hänger i luften ibland. 

Förnuftig dimensionering och en gnutta tillsyn rekommenderas.

Några nya ideer på området: det har föreslagits att en justerbar skädda placerad i direkt anslutning till akertskottet – ibland kallad "skeel" (skeg-keel) – fungerar lika bra som en mera akterlig placering. Fördelar kan vara att manövrerinmgen blir enklare och att den är lättare åtkomlig för service. Andra som testat har konstaterat att den är effektivare än vad man skulle kunna tro, men inte som en akterplacerad skädda. En annan idé är ett s.k. "skudder" (skeg-rudder) – en vridbar skädda. Jag har skissat på en sådan i byggmanualen. Det kan tyckas vara en idealisk kombination, men den är inte helt oproblematisk. Det när till exempel svårt att tillräcklig storlek på ett roderblad som ska kunna fällas in helt i skrovet. Vad händer om man kör på en sten eller klippa med roderbladet vinklat. Vidare blir det större friktion kring hålet för axel och roderblad. Men det finns några tämligen välfungerande konstruktioner på marknmaden och, framför allt, en intressant potential. 

Roder:

Rodret är det mest sofistikerade (i ordets ursprungliga betydelse; förkonstlade) sättet att styra en kajak.

Roder betraktades som en nödvändig utrustningsdetalj på 1800-talets kanoter/kajaker. I W.P Stephens ”Canoe and Boatbuilding for Amateurs” från 1889 fastslås tvärsäkert i kapitlet "Rudder" att: ”Det är mycket viktigt för kanotens säkerhet att det finns någon styranordning utöver paddeln. Båten är så lång att den inte kan giras snabbt med den senare, därtill är hävstången alltför kort, och för allt utom de allra kortaste Rob Roys är rodret en första rangens nödvändighet” (tänkvärt i sammanhanget är att den tidens kanoter var ungefär en meter kortare än en havskajak idag). Detta är säkert ett utslag av samma kolonialt ogrumlade tillförsikt som låter den gode Stephens i ett annat sammanhang förkunna att paddling är en ”primitiv metod, och till och med idag framdrivs de primitiva stammarnas farkoster så gott som uteslutande med paddlar, medan åror används av de civiliserade folken.”

Efterhand började man skilja på paddelkanoter och segelkanoter, och paddelkanoterna kunde utvecklas till att bli alltmer kajaklika: mindre, lättare och mera manöverbara. Därmed blev också rodret överflödigt och kom följdriktigt ur bruk under ett antal decennier.

Nästa gång det dyker upp är i samband med att den moderna tävlingskajaken utvecklades. Snabbhet blev viktigare än manöverbarhet, vakningsförmåga, sjösäkerhet, förmåga att hålla vattnet utanför relingen mm. Ett litet underliggande roder blev bästa medlet för de små kurskorrigeringar som behövdes för att hålla farkosten mellan banmarkeringarna och slätvatten blev den naturliga tävlingsplatsen.

Precis som inom andra sporter (segling och bilsport t.ex.) dröjde det inte länge förrän racing-påhitten var standardutrustning även på vanliga kajaker. Och ur detta kom en generation paddlare som inte kände sig hemma utan pedaler att trampa på – och tillverkare/konstruktörer som inte längre brydde sig om att konstruera lätthanterade kajaker.

Det finns funktionella skäl till att roderkajaker utformas lite annorlunda än andra kajaker. För att rodret skall bli effektivt måste en roderkajak ha en bra kursstabilitet som fungerar som mothåll, ungefär som kölen på en segelbåt – dvs håller kvar förskeppet när rodret flyttar aktern i sidled. Utan denna kursstabilitet skulle kajaken i stället slira när rodret läggs om. Det innebär att kajaker avsedda för roder är svåra att manövrera på annat sätt, och de paddlare som fäller upp rodret för att prova kontring eller lutning kommer att stärkas i sin uppfattning att allt paddeltrixande är ineffektivt jämfört med rodret – och får dessutom ett mycket olämpligt placerat vindfång att kämpa mot.

Det finns roderanhängare som försöker legitimera roderanvändning med hänvisning till att även inuiter och aleuter nyttjade roder. Men till största delen är detta en missuppfattning. Det finns visserligen noteringar om att roder användes på Aleuternas baidarkor, men bara i samband med undanvindssegling med hopkopplade kajaker för att snabbt och energibesparande ta sig ut till jaktmarkerna (ett enkelt roder knöts tillfälligt fast vid en dräneringspip i skinn vid kölens akterkant och hölls på plats mot akterstäven av den ene jägaren med två styrlinor, medan den andre skötte seglet). Vidare refererar man till Scavenius P. Jensen's avhandling från 1975 ”The Greenland Kayak and its Accessories” där roder beskrivs. Men dessa ”roder” var bara enkla fasta skäddor som knöts fast tillfälligt under kajaken med remmar - och de var en nödlösning för att hålla kajaken på kurs den tid det tog att få ordning på de klumpiga gamla mynningladdade gevären som dök upp på på Grönland i mitten av 1800-talet. Enligt en källa (H.P Steensby) hette uppfinnaren Jens Reimer från Ilulissat – han lär ha experimenterat med många olika versioner, fästa baktill (inspirerat av roder på besökande fartyg) eller under kajaken. Enligt andra källor (Porsild och Elgstrøm) finns ett skäddliknande, men oidentifierat gravfynd i ben bevarat och som är ett par hundra år äldre. Däremot finns mig veterligt inte några kända källor som antyder att man någonstans på nordkalotten använde roder vid paddling. Folk som använde kajaken yrkesmässigt ödslade inte tid och kraft på onödiga finesser och kunde framför allt inte vara beroende av prylar som kunde gå sönder – den lyxen är förbehållet fritidspaddlare.

Det finns flera anledningar att vara tveksam inför roder på kajaker.

• Roderstyrning är progressiv - det vill säga att gireffekten blir kraftigare ju snabbare kajaken rör sig. I låg fart eller stillastående försvårar rodret istället manövrering genom att det hindrar aktern att röra sig i sidled (tvärtom hade varit funktionellt bättre). 
• I sjögång kan ett roder komplicera manövreringen, eftersom man inte alltid har fart i samband med manövrering i vågor, och genom att vattnet rör sig med olika riktning och fart i olika faser av vågorna.
• En babordsgir med roder börjar med att aktern svänger ut åt styrbord – olämpligt om man försöker gira undan ett hinder (en kontring med paddeln svänger istället förskeppet).
• I sidvind tar en justerbar skädda bort orsaken till upplovning (flyttar lateralplanets centrum akteröver) medan ett roder istället skapar en motgir och därmed ökar friktion och turbulens. Enligt amerikanska Sea Kayakers tanktester (1986) ökar ett släproder friktionen med upp till 10%.
• Uppfällt på däck ökar det upplovningen genom vindfång på sämsta tänkbara ställe - rodret fälls ner lika mycket för att få bort dess negativa effekter som för att styra med det.
• För att svänga höger trampar man på höger pedal – vilket är precis tvärtom mot vad man borde göra: för att underlätta en högergir trycker man vänsterfoten mot fotstödet och lyfter höger knä för att luta kajaken åt vänster (styret på en cykel eller rorkulten på en båt är i det avseendet mera logisk).
• Andra argument mot roder är skaderisken med att ha uppstickande metallföremål på akterdäcket och risken för roderhaveri (som kan bli problematiskt eftersom många roderkajaker inte är lätta att hantera utan roder – fäll upp rodret och prova).
• Ofta är fotstödet sämre i roderkajaker (framför allt i äldre roderkajaker). Hör du någon klaga över kramp i benen under paddling så är det inte sällan beroende på att det saknas ett rejält avtramp för foten.

Den främsta invändningen är ändå den förrädiska bekvämligheten. För det är mycket bekvämt att paddla med roder. Du ”slipper” lära dig hantera kajaken med kroppen (se paddelteknik) – bara trampa vänster för att svänga vänster och trampa höger för att svänga höger. Men som i många andra sammanhang – det enklaste och mest lättillgängliga är ofta inte det som ger mest. Att kunna precisionsmanövrera sin kajak med viktförskjutningar, kantning och skicklighet med paddeln ger åtminstone mig oändligt mycket mer än att bara köra kajak. Låt inte ett roder bli ett substitut för att lära dig hantera kajakenLåt inte ett roder bli ett substitut för att lära dig hantera kajaken. Kan du inte hantera din kajak är det nog bäst du håller sig nära stranden. En kajak man manövreras på många sätt – med roder återstår bara ett.

För att få balans i diskussionen kan du läsa några roderförespråkares argument: Magnus Fischer (www.kajakspecialisten.se/cldoc/om-kurserna.htm), Paul Caffyn (Paul Caffyn on rudders and skegs) och Ingvar Ankervik (www.vitudden.com/roder.htm).

Angående Caffyn anser dock Peter Carter att han jämför äpplen och päron (www.users.on.net/~pcarter/dirstab.html). Men i sin speciella situation har Caffyn helt rätt – hans gamla och extremt kursstabila och svårstyrda Nordkapp blir naturligtvis inte bättre med en justerbar skädda som gör den ännu mer kursstabil – enda botemedlet för en sådan kajak är ett stort roder. 

Oavsett min tämligen njugga inställning till roder finns ändå flera situationer när ett roder är precis rätt medicin.

• Tvåmanskajaker går att klara för ett väl samtränat och tekniskt skickligt par, men för de allra flesta är rodret en synnerligen stor hjälp.
• Som nämnts ovan är preferens för vingpaddel och hög fart också ett tungt vägande skäl för roder.
• En kajak med hjälpsegel manövreras bäst med roder.
• Tävling. Deltar du i havstävlingar av typ ASKR eller DKM+ kommer du att placera dig bättre om du har roder. Nära maxfart är rodrets bromsande inverkan ett mindre problem än den fartförlust det innebär att kompensera upplovning med paddelteknik (i tävlingssammanhang används rodret mest för att hålla kursen – inte för manövrering). Att ligga på vågen i en tävlingssituation fungerar dåligt utan roder.
• Surfskis har mycket låg kursstabilitet för att kunna precisionsmanövreras vid surf i grov havssjö, och måste därför hanteras med ett överdimensionerat roder. För att kombinationen låg kursstabilitet/roder skall fungera ligger skrovets girpunkt långt fram i skrovet (ett smalt djupt förskepp). Ett sådant skrov kan blir farligt svårhanterat om styrningen skulle haverera (ungefär som generation-5-stridsplan, som normalt inte är stabila i glidflykt utan måste tvångstyras med rodren kontinuerligt). 
• Ett mera tveksamt kriterium är att det finns en del kommersiella kajaker som genom skrovformen har så stor kursstabilitet att de i praktiken är omöjliga att manövrera på annat sätt än med roder. Nyttjare av sådana farkoster har naturligtvis mycket svårt att förstå att någon frivilligt avstår från roder.

Ett underliggande roder är bäst om man bara ser till girfunktionen. Det jobbar i relativt ostört vatten och kajakbotten hindrar vattnet att "smita förbi" roderytan, och klarar sig därför med liten yta och därmed liten friktion. Finns en fast skädda framför roderbladet framför roderbladet ökar rodrets effektivitet rejält – framför allt vid stora  roderutslag. Men den stora nackdelen är naturligtvis att rodret sitter oskyddad och gör kajaken hopplös att hantera på grunt vatten i allt utom stiltje.

Släprodret behöver mycket större yta för att fungera och skapar mycket mer turbulens men är genom sin tålighet det enda vettiga alternativet för en tur- eller långfärdskajak. Men se till att rodret går att fälla upp helt ur vattnet – helst skall det kunna parkeras på akterdäck. Roder som i uppfällt läge släpar i vattnet är rena skämtet – de är lika mycket i vägen vid backning som när de är nerfällda, de skapar friktion och turbulens oavsett läge.

När man köper eller bygger ett roder finns flera saker att tänka på: Rodret måste vara starkt nog att tåla grundstötningar, kollisioner, överbrytande sjö mm. Det måste vara lätt att serva – går det till exempel att byta roderbladet ute på en obebodd kobbe? Är det lätt att byta en trasig lina? Styrfunktionen bör gå att kombinera med ett fast fotstöd – med bara pedaler eller roderok är det svårt att undvika att pumpa rodret när man tar i med paddeln. Med dåligt fotstöd ökar också risken för dålig blodcirkulation i benen. Och som sagt, helst ett parkeringsläge uppe på akterdäck när det inte behövs – inte släpande i vattenytan eller som vindfång rakt upp i luften.

Väljer du att utrusta din kajak med roder föreslår jag att du ändå fäller upp det en liten stund varje paddeltur och tränar kajakmanövrering – bli inte roderberoende. 

Kajaker har generellt blivit mer manövrerbara under det senaste decenniet, främst genom att branschens har tviomngats släppa lite på sitt tidigare ensidiga roderberoende.

”Are there still kayaks with rudders out there???? ......Yes, for those who can't paddle.” (citatet lånat från Erik Sjöstedt – elakt, men rätt träffande, tycker somliga paddlare ;-)

Däckslayout

Däckslayout är till stor del en fråga om tycke och smak, användning, ambition mm. Vissa allmänna krav bör dock vara uppfyllda.

• Det skall gå att fästa karta/sjökort och kompass.
• Det bör finnas linor runt däckskanten för att underlätta vid räddningsmanövrer – en våt kajak i sjögång är hal som en ål.
• Beslag på däcket bör sticka upp så lite som möjligt och vara mjukt rundade – dels för att det inte skall skvätta om dem, dels för att man inte skall skära eller skrapa sig på dem i samband med räddningar.
• Eventuell lucka på fördäck bör vara nerfälld i däcket – annars blir man duschad när en överbrytande våg slår mot luckkanten
• Det bör finnas gummilinor för lättåtkomlig däckslast (extrapaddeln till exempel, men för den som tycker det behövs, även regnjacka, paddelflottör, pump, nödraketer, dricksflaska, kniv etc) inom räckhåll.
• Undvik stävbeslag i form av en repögla. Om kajaken snurrar i bränning kan den som håller klämmas fast med allvarliga skador som följd. Ett trä- eller plasthandtag i en kort lina är säkrare.

Ett annat förslag finns här.

Karta/sjökort

Med sittbrunn i måttlig storlek kan sjökortet fästas framför sittbrunnen. Tre tvärgående gummilinor håller en kartficka i A3-storlek. Är sittbrunnen stor hamnar sjökortet för långt fram. bättre kan då vara att fästa kartfickan i kapellet (limma eller sy fast fästpunkter).

Kompass

Den vanligaste kajakkompassen, Silva 70 (eller någon av ”the look-alikes” från konkurrenterna) monteras normalt ganska långt fram på däcket för att synas utan att man behöver sänka blicken (någon enstaka paddlare kan råka ut för sjösjuka om han eller hon behöver flytta blicken mellan horisonten och kompassen). Nackdelen är att man inte når den för handpejling eller för att plocka bort den i samband med räddningar.

Mindre kompasser (t ex Sestrel Clearsight eller Suunto Orca) kan monteras nära sittbrunnen för att vara lätt tillgängliga.

Här är några funderingar kring kompasser och kompassmontage.

Beslag

Sätter du handtag i stävarna måste de förankras rejält. Förr eller senare lyfter någon den fullastade kajaken där. Långa skruvar (maximal längd utan att gå genom) ner i innerstäven är minimum. Det allra bästa är att borra för stora hål och fylla dessa med epoxi som får härda. Därefter borrar du hål i epoxin, gängar och monterar stävbeslaget med maskinbult. Ett enklare alternativ är att borra hål genom stäven strax under relingen, slå in ett plaströr som skoning och trä i linan.

Linfästena kan göras på många sätt. Bara fantasin begränsar. Enklast är att köpa färdiga beslag från tillbehörshandeln, men roligare är att göra själv. I byggbeskrivningen finns flera varianter – utanpåliggande halvklot i bok eller björk (finns hos tex Panduro Hobby), försänkta träbeslag med metallstav, lågprofilbeslag av nylonband etc. Allra bäst är de gjutna tunnelbeslag som numera finns i byggbeskrivningen till mina kajaker och på de nya kommersiella Frej som byggs av Kanobyg i Danmark.

Se till att det inte finns några vassa bultar eller muttrar på undersidan av däcket där du skall ha knäna – självklart kanske, men det finns faktiskt fabriksbyggda kajaker där man glömt den detaljen.

Flottör

En flottör kan underlätta återuppstigning i en kajak från vattnet efter en kapsejsning, och stabilisera kajaken medan man pumpar ut vatten – men den fungerar bättre i relativt lugnt väder än i grov sjö och är därför främst ett hjälpmedel för tämligen oerfarna paddlare.

Liksom varje säkerhetssystem måste flottören vara enkel, lätt att använda, inte kräva finmotorik eller god balans, finnas till hands alltid och omedelbart - annars fungerar den inte när det verkligen gäller.

Enklast och bäst består flottörsystemet av den vanliga paddeln (eller reservpaddeln) som hålls på plats med handen mot sittbrunnssargen eller sätts fast under linorna akter om sittbrunnen och en flottör som består av några hoptejpade lager liggunderlag. En sådan flottör kan ligga under linorna på akterdäck. Den kan också fungera som sittunderlag vid raster, som huvudkudde i tältet, som fender för att skydda kajaken etc. Ju fler användningsområden desto färre prylar behöver du ha med. Ju enklare systemet är desto lättare är det att improvisera om man drabbas av överraskningarJu enklare systemet är desto lättare är det att improvisera om man drabbas av överraskningar.

Uppblåsbara flottörer, rör i kajaksidan, tredelade paddlar, pontoner med hållare och annan andra räddningsprylar kan tyckas vara bra idéer när de demonstreras i en bassäng eller presenteras i en broschyr – men i förhållanden när räddningsutrustning behövs kan det vara svårt nog att bara hålla kvar kajaken och paddeln. Att ligga i kallt vatten och brytande sjö och med frusna fumliga fingrar försöka pillra ihop och passa in flera små räddningsprylar är knappast realistiskt. Att blåsa upp en flottör i besvärliga förhållanden är inte kul. Att förvara en uppblåst flottör lättåtkomligt på akterdäck utan att den blåser bort eller sköljs av kräver en hel del finess. (mer om flottörräddning och lite video)

Den som använder grönlandspaddel kommer att upptäcka att paddeln i sig har ganska bra flytkraft – är man snabb och har hyfsad balans klarar man sig i många fall med bara den.

Samtidigt skall man vara medveten om att alla stabiliseringssystem syftar till att öka initialstabiliteten – vilken kan ha fördelar i lugnt väder men knappast i grov sjö. En kajak klarar proportionellt grövre sjögång än de flesta andra båttyper genom att den har så lite stabilitet att paddlaren kan hålla kajaken upprätt trots att vattenytan lutar - vid brytande sjö genom att luta kajaken in mot vågen och balansera med ett lågt eller högt stöd. Med stabilisering försvinner den möjligheten och kajaken riskerar att slå runt om sjön bryter (försök cykla i en sluttning med stödhjul på cykeln så inser du tankevurpan). Sedan går kajaken inte att vända rätt förrän stabiliseringspinalerna plockats bort (om man inte får hjälp av nästa våg).

Lita aldrig på räddningssystem som kräver specialprylar, finmotorik, god balans eller montering vid räddningstillfället.

Fotnot. Den som väljer att bygga in ett genomgående rör för stabilisatorer i kajaken bör dimensionera det väl. Det är stora krafter som tas upp av mycket liten yta. Jag har sett skräckexempel – ett inlimmat PVC-rör – som sannolikt går sönder vid första riktiga användning och lämnar två öppna hål in i kajaken. Det är inte bara dumt och tanklöst, det är omdömeslöst och farligt.

Om att ändra mått i ritningen