Visa varukorgen
Design & Illustration

Referenser

En Youtube-film om hur man bygger en modern kanadensare på spant.

Fantastiskt vacker film om traditionellt kanotbygge: Cèsar Newashish från Téte de Boule (cree) bygger med traditionella verktyg och metoder en näverkanot (fast jag tycker att en del i konstruktionen - stävarna - verkar snarare Ojibway än Tète de Boule).

François Rothan, en modern byggare i Kanada.

Några historiska kanotböcker online:
Canoe cruising and camping av Perry D. Frazer (1897, Forest and Stream Publishing Co.)
Canoeing, sailing and motor boating av Lieut Warren H. Miller (1911, The Field and Stream Pub. Co.)
Practical Canoeing;   A Treatise on the Management & Handling of Canoes av "Tiphys" (1883, Norie & Wilson, London)
An Inland Voyage av Robert Louis Stevenson – just det: han med  Skattkammarön, Den svarta pilen, Dr Jekyll och Mr Hyde m fl. (1887)

Kanadensarens historia

1603 skrev en fransk officer i en beundrande rapport att två indianer i en näverbåt med 500 kg last paddlade ifrån flottans långbåt med fyra vana roddare. Näverbåten kunde dessutom bäras av en man! Hans rapport ledde till att fransmännen i Kanada började använda kanoter för sina transporter och från mitten av 1700-talet till och med hade egna kanotfabriker som massfabricerade näverkanoter till militär och pälshandel.

Att bygga en näverkanot går till ungefär så här:

  1. Först surras relingar och tvärträn av ceder ihop och läggs på slät mark. Ca 30 pålar drivs ner i marken runt ramen.
  2. Så dras pålarna upp och björknäver (som förvarats i vatten för att hålla sig mjuk) och rullas ut med den vita sidan uppåt. Relingsramen läggs på nävern och belastas med stenar.
  3. Ett klassiskt näverkanotbygge.Nävern slitsas från sidorna in mot ramen, viks upp och pålarna sätts tillbaka i sina hål.
  4. Så lyfter man relingsramen till sin rätta höjd, pallar under med trästöd och syr med kluvna granrötter fast nävern till relingen. Slitsarna sys ihop. Om näversjoket inte räcker till i bredd, sys extrabitar på plats längs sidorna. Sömmarnas insida tätas med uppvärmd kåda.
  5. Ett stävstycke förbereds. Det görs av en bit cederträ, som klyvs i 5-6 tunna skikt, böjs till rätt form med hjälp av kokande vatten och lindas hårt med lindbark (bast) för att hålla formen.
  6. Så vänds kanoten upp och ner på ett par bockar och stävarna skärs till och sys ihop med stävstycket.
  7. Klädselribbor görs i ordning. De är 1,5-2,5 meter långa, 8-10 cm breda och 3 mm tjocka. Dessa placeras löst inne i kanoten och kommer att hållas på plats av spanten.
  8. Spanten görs också av ceder, 5-10 cm breda och ca 9 mm tjocka och böjs till rätt form med hjälp av kokande vatten – Sedan sätts de på plats med början i ändskeppen. De slås in hårt under relingslisten så att de spänner nävern och styvar upp hela kanoten.
  9. Ändskeppen fylls med träspån eller torr mossa, stävplattor pressas in mellan kanotens botten och stävstycke/relingar för att förstärka stävarna. Till sist tätas alla sömmar utifrån med kåda.
Näverkanot

Kanadensare användes främst i Canada och i södra Alaska. Högst utvecklade blev de i sydöstra delarna i björkrika områden med god tillgång till bark av tillräcklig storlek och kvalitet. Främst Malecite-, Abnaki- och Algonkinstammarna var skickliga hantverkare och många kanoter var konsthantverk. Vid Atlantkusten byggde Beothuk och MicMac stora kraftigt konstruerade kanadensare för fiske till havs. Eftersom de seglades var relingarna höjda midskepps för att de inte skulle ta in vatten när de lutade.

Väster om Hudson Bay användes stora fraktkanoter s.k. maître canots eller rabescas. Sådana var upp till 11 meter långa och 175 cm breda, kunde lasta 3 ton och användes för att frakta pälsverk till handelsstationerna nerströms i de stora floderna.

Generellt var kanoterna mer primitiva ju längre västerut man kom. Vid Stilla havskusten byggde Kutenaifolket i söder kanoter med ”ramm”, en s.k. sturgeon nose, vars funktion inte är klar men som kan ha ökat vattenlinjen och därmed farten men Kandensargeografiförmodligen också gjort kanoten omöjlig i allt utom stilla vatten. I norr var kanoterna påverkade av kajaker och fick lägre stävar och blev ofta halvdäckade.

Här kan du öppna en karta som visar hur kanoterna såg ut på olika håll i Kanada.

En tidig källa var fransmannen Jacques Cartier, som 1535 återvände från en resa til det som numera är Kanada och kunde berätta om de kanoter som använders av indianerna där. En baron La Honteau kunde strax efteråt fylla på med lite detaljer om dimensioner, material och konstruktion.

1880 bildades ACA (The American Canoe Association) med syfte att sprida kunskap om kanadensarpaddling. Några år senare introducerade kanadensaren i Europa, när roddklubben i Bonn startade en kanadensaravdelning. På floden Po i Italien hölls 1889 de första internationella tävlingarna i kandensarpaddling.

1904 bildades det franska kajak- och kanotförbundet, men de båda avdelningarna hade svårt att hålla sams: kajakerna var ju överlägsna genom sin sjösäkerhet och manöverbarhet - kandensarna var ju överlägsna genom sin stabilitet och sitt utrymme...

En finsk parentes

Den finske prästen Anders Chydenius pamflett för kanadensiska kanoter. Klicka på bilden för mer information. I mitten av 1700-talet blev den finländske prästen, vetenskapsmannen, författaren mm, Anders Chydenius så fascinerad av näverkanoter att han skrev en pamflett där han vältaligt förklarade ”huru beqwämliga dessa näfwerbåtar wore” och föreslog att höga vederbörande (i det här fallet biskopen i Åbo) skulle förmå den finska allmogen ”at sielfwa förfärdiga sig dessa mer än behändiga fartyg”. Han tänkte sig att en enkel, billig och lättbyggd farkost skulle kunna etablera transportleder mellan inland och kustland och förbättra den ekonomiska förutsättningarna i de glest befolkade delarna av Finland. Detta till trots blev näverkanoten aldrig någon succé.

Till Sverige kom kanadensaren med Harry Macfie

Harry MacfieHan lärde sig att bygga och använda indiankanoter som pälsjägare i Kanada kring sekelskiftet. När han kom tillbaka till Bohuslän började han bygga dukklädda kanadensare. Verkstaden fanns i Lyckorna i Ljungskile. Efter en visning på Svenska Mässan i Göteborg 1932 tog affärerna fart. Vid sidan om jakten och kanotbyggena ägnade sig Harry Macfie också åt att skiva tidstypiska äventyrsromaner med pälsjägarmotiv, med titlar som ”Norrskenets män”, ”Guldgrävare och pälsjägare”, ”Farväl, Falcon Lake”, ”Wasa-Wasa” m fl (jag hittade ett par på stadsbibioteket i Lund och kunde konstatera att jag uppskattar honom mer som kanotbyggare – men på den tiden jag läste Jack London, Karl May, James Curwood, James Fenimore Cooper m fl hade jag säkert sträckläst allihop med stor behållning ;-)

På 1940-talet blandade sig industrin i leken med nya material - kallbakad fanér och lättmetall. Till skillnad mot Macfie som dels följde de ursprungliga indianska formerna och dels var en skicklig hantverkare, blev de nya kanoterna oftast betydligt enklare. Varken fanér eller lättmetall lät sig enkelt böjas till rätt form, de nya tillverkarna var mer intresserade av effektiv produktion än av hydrodynamik och hade i en del fall kanske inte ens sett en näverkanot.

Skylten på verkstadenMot slutet av 60-talet kom så plasten och utvecklingen hade kunnat komma på rätt spår igen eftersom plast är obegränsat formbart. Men återigen tog man den enklaste vägen – nöjde sig i de flesta fall med att gjuta av någon gammal fanérkanot och så översvämmades marknaden av undermåliga kanoter. 1976 kände sig därför Sjöfartsverket manat att utfärda normer för säkerhet för att sanera bort de allra värsta.

Med stripbygge i gran och epoxi är cirkeln sluten. Återigen kan vi bygga exakt den form som är hydrodynamiskt bäst. Att bygga en egen kanot efter en bra ritning ger möjlighet att återupptäcka de ursprungliga näverkanoternas kvalitéer – lätta, lättpaddlade, lättmanövrerade och lastdryga.

Kommentarer

Kul att läsa om hur man bygger i näver man är imponerad av indianernas båt byggar konst. Bra att läsa en så bra och informativ artikel om hur man själv kan göra. Kanske ett bra projekt för scouter eller andra. Man kan ju använda ngt annat än näver om det är svårt att få tag på.

Näver i rätt storlek och kvalitet är så gott som omöjligt att få tag i i Sverige – och där det skulle gå är det olagligt. Lämplig ersättning är kraftig bomullsväv som målas med linoljefärg. Metoden finns beskriven lite här och var ute på nätet.

Skriv en kommentar