Visa varukorgen
Design & Illustration

Nordkalottens paddlar

För paddlare, vana vid storbladiga "euro-paddlar" ser den inte mycket ut för världen, den arktiska pagajen. Men två stora havspaddlande kulturer, Aleuter och Inuiter, har trots stort inbördes avstånd utvecklat och förfinat mycket snarlika paddlar - tillsammans med paddelteknik, eskimåsvängar, höga och låga stöd mm.

Det krävs inte mycket paddling innan man börjar inse hur sofistikerad och ändamålsenlig den är. Det långa smala bladet med ytan fördelad i skaftets förlängning istället för på bredden ger flera fördelar: den rör sig lugnare i vattnet, den har minimalt motstånd i vinden och den kan användas med lägre paddelföring. Med en lågt hållen paddel blir spetsrörelserna större med mindre vridning i skuldrorna. Mindre bladyta leder till högre frekvens och mindre motstånd och därmed mindre belastning på muskler och leder.

Mer om hur den

Pagaj från GrönlandPagajer från Grönland

var normalt symmetriska i tre dimensioner och tillverkade i ceder eller gran. Virket kom från drivved - vindfällda träd från de stora floderna som rinner ut i polarhavet. Havsvattnet hade under färden lakat ut det mesta av kemikalier och mättat virket med salt. Resultatet var ett hårt, lätt och mycket hållbart virke.

Längden varierade från ca 180 cm och upp till ca 240 cm. Kortare paddlar föredrogs vid blåsiga kustavsnitt, och har därför kallats stormpaddlar - men begreppet är västerländskt. Bladets bredd var normalt 7-9 cm. Kanterna var ofta skyddade med smala lister av ben eller horn, fästa med "spikar" av ben eller horn. Längst ut satt normalt en benspets, fäst på en tapp ytterst på bladet.

Efter lokal tradition byggdes paddlarna antingen med en lätt markering av övergången mellan skaft och blad (för att man lättare skall känna paddelns vinkel och position i händerna) eller helt steglösa. Jag paddlar personligen lika bra med en steglös paddel som en med markerad skuldra - det tycks gälla de flesta som provar.

På grönlands ostkust lät man benspetsen vara lite bredare än paddelbladet - förmodligen för att få ett "stopp" så att man inte av misstag gled för långt med handen, men också för att benbiten blir ett utmärkt roder vid manövrering. På västgrönländska paddlar var benspetsen lika bred som bladet - en sådan paddel gick tystare i vattnet. Paddlarna var obehandlade eller oljade.

Den smala grönlandspaddeln är sannolikt inte så gammal - i varje fall inte de tusentals år som ibland antyds i litteraturen. Thulekulturen, som koloniserade Grönland för ca tusen år sedan hade med sig paddlar med korta lövformade blad (påminnande om de fornnordiska paddlar som hittats, t ex vid Hjortspringbåten). Eftersom vikingar slog sig ner på Grönland ungefär samtidigt kan möjligen vikingarnas åror ha influerat utvecklingen av smala blad. Till en början kanske utseendet imponerade men man upptäckte nog snabbt fördelarna med glidande tag. En annan närbesläktad teori är att vikingarnas sågar introducerades på Grönland - tidigare hade yxor i olika material varit redskapet för träbearbetning - och ledde till gradvisa förändringar under de följande århundradena. En av de första grönlandskajaker som dök upp i Europa - Trinity House 1613 - hade den äldre typen av paddel, vilket kan antyda att de nya smala paddlarna bara är några hundra år gamla (men det är inte helt säkert att den verkligen hörde till kajaken).

Pautik från Alaska och kanadaPautik från Alaska och Kanada

hade däremot oftast snidade handgrepp och användes därför mera sällan med glidande tag. De var generellt längre än grönlandspaddlar - upp till 365 cm har beskrivits. Många aleutpaddlar var svagt böjda för att ytterligare stabilisera bladets läge i vattnet. En del var också lätt skålade och fick därmed en fram- och en baksida.

Enkelpaddeln på bilden är från Kodiak Island och användes som huvudpaddel för de breda och höga kajakerna från Berings hav. Bara när det var bråttom tog man till en dubbelpaddel, men paddelställningen blev då så obekväm att man fort blev trött. Enkelpaddeln var också en bra reservpaddel och var oöverträffad för att kunna ta sig fram tyst och obemärkt vid jakt på sälar och valar - och man rollade bara med enkelpaddel.

Aleuternas paddlar var ofta målade - klassiska färger var ockra, svart och rött. Pigmenten var jord- och mineralfärger som man bytte man sig till och bindemedlet var olja.

Primitiv?

Det har ibland antytts att paddlarnas "primitiva" design var en följd av otillräckligt hantverkskunnande och brist på lämpligt material. Sådana förklaringar bygger på en fundamental brist på insikt.En titt i en gammal baidarka eller grönlandskajak på ett museum visar att båtbyggaren var kompetent nog att skära ut en vingpaddel om han hade upplevt fördelar med en sådan. Likaså visar paddlarna stor hantverksskicklighet: benspetsar som på bästa finsnickarmanér monteras med tappning, och tunna benförstärkningar fästa med bennaglar i den tunna kanten. Inte heller tillgången på virke skall underskattas. Dels flöt det mycket timmer runt i polarströmmarna - vindfällen från alla de stora floder som rinner ut i polarhavet - och dels exporterade amerikanska sågverk specialsågat virke till Alaska från mitten av 1800-talet, som en följd av den luckrativa pälshandeln.

Varifrån kommer då våra storbladiga paddlar?

Från början kopplade man helt enkelt ihop två kanadensarpaddlar med en mässingshylsa. Sedan sneglade man på åror för kapprodd och insåg att lite skålning förbättrade effektiviteten. Tävlingsbanorna blev som vanligt den främsta utvecklingsmotorn och när havspaddling tog fart i mitten av 1900-talet fanns redan de storbladiga paddlarna att köpa. Sedan utvecklades och specialiserades paddlarna till fors, racing, havspaddling (industrin strävar gärna mot komplicering och specialisering - annars kunde ju vem som helst göra sin egen paddel) och blev med tiden de sofistikerade redskap vi numera har tillgång till.

Det finns en stadigt växande skara europeiska och amerikanska havspaddlare som av olika skäl återvänder till smala, ovinklade paddlar. Däremot tycks inte vinklade, bredbladiga paddlar utöva lockelse runt nordkalotten - förmodligen beroende på att den arktiska traditionen av räddningar och rollar inte lämpar sig för sådana. John Heath (amerikansk grönlandsguru sedan många år) har sagt:" att försöka vissa rollar och räddningsmanövrar med en bredbladig, vinklad paddel är som att försöka trä en synål med boxhandskar på - och ena handsken bak och fram".

För min del har grönlandspaddeln lockat av både estetiska och nostalgiska skäl - det finns stor elegans både i det smäckra utseendet och i motoriken vid användandet och - inte att förglömma - en lockelse i att förenkla tillvaron. Folklig visdom är en väl så effektiv och träffsäker utvecklingsmotor som marknadskrafter och tävlingsdrift - och med fördelen att sträva mot enkelhet snarare än komplikation.

Fyra artiklar om paddelhistoria

  1. 1. Traditionella paddlar från nordkalotten

    För paddlare, vana vid storbladiga "euro-paddlar" ser den inte mycket ut för världen, den arktiska pagajen. Men två stora havspaddlande kulturer, Aleuter och Inuiter, har trots stort inbördes avstånd utvecklat och förfinat mycket snarlika paddlar – tillsammans med paddelteknik, eskimåsvängar, höga och låga stöd mm.

  2. 2. Om västerländska paddlars ursprung

    Helt enkelt två kanadensarpaddlar hopfogade med en mässingshylsa?

  3. 3. Vingpaddelns bakgrund

    Vingpaddeln är en svensk uppfinning, som innebar att farten höjdes ett par procent i racinggrenarna.

  4. 4. Kanadensarpaddlars utseende och historia

    Kanadensarpaddlars utseende och historia

Kommentarer

Det finns inga kommentarer.

Skriv en kommentar