Visa varukorgen
Design & Illustration

Om att välja paddel

Den vanligaste frågan från nya paddlare är: ”Hur lång skall paddeln vara”? Svaret blir oftast den gamla klyschan om att kunna hålla runt paddeln med armen uppsträckt - och det är en bra början. Efter ett antal timmar i kajaken och när paddeltagen börjar sitta i ryggmärgen och kajaken går dit den skall är det dags att fundera lite djupare på paddelergometri.

Det finns inga rätt eller fel när det gäller paddlar, bara en mängd mer eller mindre väl underbyggda personliga åsikter. Intuition och känsla är viktiga ledtrådar. Känns paddeln tung, välj en lättare. Känns den lång, välj en kortare. Är det slitsamt att dra paddeln i vattnet, välj mindre blad. Ont i handleden? Ändra vinkel. Ont i axlarna? Välj en mindre paddel (eller kanske snarare: fundera över din teknik).

Vanlig paddel, vingpaddel eller eskimåpaddel?

Vingpaddel, standardpaddel och grönlandspaddel Enklast är att börja med en vanlig europeisk paddel – mer eller mindre vinklade och tämligen stora blad – inte för att den är bäst utan för att den sortens paddlar dominerar stort i försäljning, uthyrning, paddelkurser, instruktionstexter i böcker mm. Efter att ha paddlat ett tag med en sådan är det ganska lätt att prova sig fram bland olika bladformer, vinklar, längder och material och hitta en paddel att trivas med.

Den enkla sanningen är nog annars att:

  • standardpaddlar är bäst lämpade till fors och surf
  • vingpaddlar är bäst lämpade till tävling och motion
  • smala ovinklade paddlar är bäst lämpade till långfärd och roll


...men att alla paddlar med lite möda, envishet och övning går att använda till alla ändamål.

För den som är van vid europapaddlar är vingpaddel eller eskimåpaddel ett svårare beslut. Dessa paddlar kräver en så annorlunda teknik att det första intrycket av en testpaddling sällan är rättvisande. Att ”konvertera” är därför ett teoretiskt beslut, främst baserat på övertygelsen att paddeln passar ens sätt att paddla och det tilltänkta användningsområdet och att fördelarna är så stora att det är mödan värt att lära om (fast det finns en del likheter mellan eskimåpaddel och vingpaddel som gör att vingpaddlare ofta relativt snabbt hittar en bra teknik med eskimåpaddel).

Men jag rekommenderar gärna nybörjare att starta direkt med eskimåpaddel. Min erfarenhet är att det går lättare att hitta en bra teknik och att säkerheten i sjögång kommer mycket snabbare om man slipper den krångliga omvägen om en vinklad paddel med dess speciella motorik. Även säkerheten i räddningssituationer – stödtag, rollar etc – går snabbt och lätt att träna upp med en eskimåpaddel.

Likaså är det för unga paddlare med tävlingsambition ingen idé att slösa tid på vanliga europapaddlar. Gå direkt på vingpaddlar, men välj de minsta bladen och de mjukaste skaften – och fall inte för frestelsen att gå upp i bladstorlek förrän det är uppenbart att du förlorar fart på de små bladen. För stora blad innan muskelstyrkan är fullt utvecklad är förrödande för tekniken och leder alltför ofta till att karriären är slut i juniorstadiet (dels på grund att tekniken aldrig blir riktigt bra och dels genom förslitningsskador i axlarna).

Läs mer om vingpaddel
Läs mer om eskimåpaddel

...men tillbaka till den vanliga standardpaddel så länge.

Paddelns längd styrs av kajakens bredd och sitthöjd och din paddelfrekvens medan bladstorlek, form och vinkel beror mer på din paddelstil, styrka och personliga önskemål.

Paddelns längd:

För en låg och smal motions- eller havskajak, börja någonstans i intervallet 210-220 cm och prova dig fram därifrån (för 10 år sedan skulle rådet vara 220-230 cm, men trenden går mot kortare och lättare paddlar). Skall du däremot ta en tur i en bred tvåmanskajak, eller en faltkajakEn faltkajak är en demonterbar kajak i ribbor och gummiduk - ofta bred och trög, men stabil och säker. Exempel på fabrikat är Klepper, Folbot, Feathercraft, Pouch, Nautirad m fl kan du börja med 220 - 230 cm. För surf och fors är 200-210 en lämplig utgångspunkt.

En kajak med stor bredd, högt däck och/eller låg sits kräver längre paddel för att man skall nå ner till vattnet. Samma gäller om du har kort överkropp och korta armar. Med lång överkropp och armar kan du istället prova kortare paddlar även i en ganska bred kajak.

Hög paddelfrekvens innebär kortare snabbare tag med mindre muskelbelastning – ungefär som att cykla med en låg växel. En sådan paddelstil är effektiv utan att vara ansträngande och kräver relativt kort paddel och liten bladyta. Låg frekvens innebär långa kraftfulla tag och då behövs en lång paddel för att förlänga bladets väg i vattnet.

Med hög paddelföring kan ett kortare skaft användas. Paddeln förs närmare kajaken och tryckhanden är i axelhöjd. Hög paddelföring används för motions- och tävlingspaddling och i fors och surf. För långtur fungerar en lägre paddelföring bättre, skvätter mindre och är mindre tröttande.

Välj en kortare paddel om kajaken girar fram och tillbaka för varje tag, om du blir trött (mjölksyra) av paddlingen eller om du inte hinner accelerera i surf.

Välj en längre paddel om du tycker att du får för hög frekvens på paddeln på slätvatten.

Skaftets form:

Paddelskaftets tjocklek och form är viktigt för komforten. Ett för tjockt skaft leder till trötthet i fingermusklerna, ett för litet till problem i handleden. De flesta skaft finns i intervallet 27-30 mm.

De flesta paddlar har runda skaft men många föredrar ovala (ofta åstadkommet genom en pålimmad förtjockning i handgreppet). Ovala skaft minskar risken för felskär genom att man lättare känner att man håller paddeln rätt.

Grönlandspaddlar har normalt betydligt tjockare skaft, kvadratiska med rundade hörn eller elliptiska, ofta uppåt 30x40 mm. Tar en liten stund att vänja sig vid, men sedan vill man aldrig tillbaka till tunna skaft. Det går att hålla lätt och avspänt i ett grönlandsskaft (eftersom man håller med öppen hand är tjockleken inget problem). Alaskapaddlar, som har fram- och baksida, har ofta skaft med triangulär profil som hjälp för orienteringen.

crankshaft

Crankshaft är ett nytt begrepp. Det innebär att skaftet är böjt till en för handleden bekvämare vinkel. Anledningen är att många håller för hårt i paddelskaftet och därmed tvingar fram en böjning i handleden vid isättningen. Ett krökt skaft minskar böjningen och skonar handleden. Känner du att du böjer handleden fram och tillbaka kan det kanske vara idé att testa en crankshaftpaddel. Men ännu bättre är att träna in rätt grepp (tryck med fingerroten, drag med lösa fingrar – fungerar det lika bra med tummen ovanpå skaftet håller du sannolikt rätt) – för egentligen löser crankshaft ett problem som inte finns. Den hjälper dig snarare att behålla en ovana.

Bladets yta:

Ett brett blad med stor yta fäster bra i vattnet och fungerar utmärkt för motionspaddling med lätta kajaker, aggressiv paddling, korta snabba turer, forspaddling och surf (vattnet i forsar och brytande vågfronter innehåller en stor mängd luftbubblor, vilket försämrar greppet och kräver stora blad) och för precisionsmanövrering i låg fart. Det ger mycket bra kajakkontroll men kräver styrka och kondition för långpaddling.

För att hålla en tungt lastad havskajak i marschfart långt och länge är det bättre att ”växla ner” till ett mindre blad. Det slirar lite lagom i vattnet och bygger på frekvens och kontinuitet istället för mjölksyraskapande kraftpaddling. Men mindre blad kräver också bättre teknik – slarvmarginalen är mindre. Paddlare med smala eskimåpaddlar blir därför oftast tekniskt mycket skickliga.

Bladets form:

Assymetriskt bladDe flesta paddlar har numera assymetriska blad för att reducera vridtendensen som uppkommer när paddlaren börjar dra innan paddeln är helt nere i vattnet och för att man snabbt skall få mycket yta i vattnet. Egentligen är detta ett konstruerat problem som uppkommit genom att paddeltillverkarna välver bladen i längsled och därmed flyttar fram den effektiva delen av draget. Därför måste paddlaren dra hårt från början för att utnyttja paddeln rätt. Symmetriskt bladMed en plattare paddel kan man istället låta bladet sjunka innan man drar och får bra grepp utan att dra ner luft eller orsaka turbulens – och då fungerar ett symmetriskt blad (nedre bilden) lika bra. Men skälet till att man vill flytta draget framåt är att man där drar paddeln närmare kajakens centerlinje och bättre kan utnyttja ryggmusklerna i draget. Vinkeln på bladspetsen antyder hur hög paddelföring tillverkaren tänk för sin paddel – kanten skall gå i parallellt med vattenytan.

Blad kan vara plana, v-formade, skålade eller vingformade (rörelseriktningen för bladen i bilderna är neråt).

  • Plana blad Plant blad
    är billigast och enklast att använda eftersom det inte finns fram eller bak, vänster eller höger men har också nackdelar som sämre verkningsgrad (dvs mer jobb för mindre framdrivningseffekt) och ofta en tendens att wobbla (vibrera) vid kraftiga paddeltag. Finns i praktiken inte längre, annat än på mycket enkla reservpaddlar – och på grönlandspaddlar, men där i form av en effektiv elliptisk vingprofil.
  • Skålade blad Skålat blad
    har bra grepp och hög verkningsgrad och ger kraft, fart och bra kontroll men kräver också teknik för att kunna utnyttjas – och måste hållas exakt rätt för att fungera vid stödtag, sidoförflyttningar och rollar.
  • V-blad V-format blad
    finner sitt eget läge i vattnet – lättpaddlat, bekvämt och wobbelfritt. V-blad föredras främst av långfärdspaddlare som är mer intresserade av behaglig touring än av toppfart. Okomplicerad vid manövrering.
  • Vingpaddel Vinge
    är högt specialiserad för fart och paddling rakt fram på en tävlingsbana. Ställer stora krav på teknik för att kunna utnyttjas till fullo. Funderar du på vingpaddel för havskajak och långtur, prova med barn- eller juniorstorlek på bladen eller de nya smala bladen, välj det mjukaste skaftet, lär dig tekniken av en tävlingspaddlare och räkna med en del träning innan du får valuta för pengarna.

Bladvinkel:

De flesta dubbelpaddlar är vinklade – bladen är inte parallella. Anledningen till detta är historisk: vinklingen var ett sätt att minska luftmotståndet för de tidiga, mycket stora platta bladen (bladen var vinkelräta mot varandra och det blad som var i luften gled fram horisontellt som en vinge genom luften) – till nytta och glädje olympiska sprintkanotister och paddlare för vilka hård motvind är en oemotståndlig krydda i tillvaron. Till detta utvecklades en paddelteknik som åstadkom 90-gradervridningen av skaftet. Men sedan dess har paddeltekniken utvecklats (mer fokus på verkningsgrad och mindre på paddelvridning). Därför är dagens paddlar vinklade 30-60 grader och fördelen i motvind har bytts mot en nackdel – paddeln har blivit en bångstyrig propeller som måste hållas krampaktigt hårt när det blåser.

I sidvind har det däremot blivit en aning bättre. Där de gamla 90-gradersbladen fungerade som ett vindfång uppe ovanför huvudet och tippade paddlaren, är den nya mindre vinklingen inte lika besvärlig (men fortfarande mycket sämre än en ovinklad grönlandspaddel).

Vidare tar det tid att lära musklerna hantera vinkeln utan att det blir fel vid snabba manövrar (att det tar ganska lång tid för nybörjaren att känna sig säker i sjögång är till mycket stor del en följd av vinklingen). Principen är att ena handen (vanligtvis den högra, även om du är vänsterhänt) fungerar som kontrollhand och styr paddelns läge, medan skaftet får rotera i den andra handenPrincipen är att ena handen (vanligtvis den högra, även om du är vänsterhänt) fungerar som kontrollhand och styr paddelns läge, medan skaftet får rotera i den andra handen. Efterhand går detta med automatik, men på vägen dit brukar det bli ett och annat misslyckat stödtag med kanten på paddeln – med ett därpå följande ofrivilligt bad (och ett utmärkt tillfälle att träna räddning).

Även de nya mindre vinklade paddlarna tvingar fram en högre paddelföring, som jag inte tror innebär några egentliga fördelar för långfärdspaddling. Att lyfta paddel och armar högre för varje paddeltag innebär att paddlingen blir mer kraftkrävande. Många långfärdspaddlare väljer därför numera att köra helt ovinklat. Även tävlingspaddlare har börjat experimentera med allt mindre vinkel.

Oavsett paddelbladets vinkling är det viktigt att undvika vridning i handleden – ständigt upprepade små vridningen i handleden (horisontellt eller vertikalt) leder inte sällan leder till problem med senor och muskelfästen. Paddeln och paddeltekniken måste passa ihop.

Många paddlar är delbara med steglöst inställbar längd och vinkel – perfekt för att prova sig fram till sin idealpaddel. Tro bara inte att det går att växla mellan vinklat och ovinklat efter humör och väderförhållanden. Motorikminnet sitter i musklerna, inte i huvudet och det tar ett bra tag (och förmodligen några bad) innan musklerna har ”tänkt om”. När du bestämt dig, håll dig till ditt val.

Återigen: väljer du grönlandspaddel så slipper du dessa problem lösta: inga nackdelar i hård vind, oavsett varifrån vinden kommer och ingen vinkling att anpassa tekniken efter.

Material:

Traditionellt gjordes alla paddlar av trä och många av de bästa är fortfarande hantverk i olika sorters trä. Men numera dominerar syntetmaterial – polyester/glasfiber, epoxi/kolfiber, termoplast, nylon etc med skaft av aluminium, trä eller plastkombinationer. Vanligen är priset högre ju lättare paddeln är – köp en så lätt paddel du har råd med eller bygg en så lätt du kan. Mot slutet av en lång paddeldag uppskattar du varje gram du lämnat kvar i affären eller på golvet i snickarboden. Funderar du på paddling under den kalla årstiden – glöm aluminiumskaft.

Delat skaft:

Förr var delade paddlar lika med tunga, klumpiga konstruktioner med ett irriterande och ofrånkomligt glapp i låshylsan (som för övrigt gav upp efter ett par säsonger i saltvatten) och de flesta tillbringade mesta tiden på akterdäck som reservpaddlar. Det har som tur är hänt mycket sedan dess. Vikten har minskat, glappet har blivit försumbart och en delad paddel är i stort sett lika stark som en hel. Därför har delade paddlar blivit förstapaddel för många. Men hylsan måste fortfarande hanteras med försiktighet och hållas ren från sand och salt för att fungera.

De bästa skarvhylsorna går att ställa in för olika vinklar och olika längder och är därför bra för den som provar sig fram till lämplig längd och vinkel.

Från mångsidighet till specialisering

Utvecklingen av paddlar går mot högre komplexitet, från det enkla till det komplicerade, från mångsidighet till specialisering. Pådrivande är industrin och tävlingspaddlingen och det förväntas att vi alla hänger med i en forcerad utvecklingskarusell. Men ibland är det intressant att titta bakåt och se var som gått förlorat på vägen.

Den ursprungliga arktiska paddeln är slutprodukten av många hundra år av trial-and-error, målmedvetet bedrivet av några folkslag som för sin överlevnad var beroende av sin utrustning. Den är inte mindre sofistikerad än en vingpaddel i kolfiber, det är bara målet som skiljer – eskimåpaddeln har utvecklats till mångsidig användbarhet medan vingpaddeln har renodlat en enda egenskap till perfektion.

  • Eskimåpaddeln är enkel att använda, har inte fram- eller baksida, vänster eller höger, upp eller ner och är alltid i rätt läge för paddeltag, höga eller låga stöd eller roll. Den wobblar inte (rätt använd!), har litet eller inget vindfång och är fullständigt lugn i hård vind. Eftersom paddeln kan flyttas i händerna har den i praktiken steglöst variabel längd. Den accelererar en lastad havskajak snabbare än någon annan paddel. Den medger hög frekvens även vid tung paddling – lastad kajak, motvind, bogsering etc – och tröttar därmed inte. Den är idealisk för havspaddling, framför allt i sjögång och hård vind, perfekt för rollar, höga stöd, räddningsmanövrar mm. Den är skonsam mot handleder, muskler och muskelfästen och framför allt – allt som överhuvudtaget går att utföra med paddel går att göra med eskimåpaddeln och fungerar bra. Den dynamiska vikten är lägre än för andra paddlar eftersom det mesta av vikten finns i skaftet, inte i bladen. Den går att använda till all sorts paddling oavsett var, hur och i vad du paddlar.
  • Med större blad blir slarvmarginalen större – även paddlare med dåligt utvecklad teknik kan få fart på kajaken – samtidigt som paddeln ger bättre grepp i turbulent vatten i forsar och vågfronter. Priset är att belastningen på muskler och muskelfästen ökar och att vikten (framför allt den dynamiska vikten) ökar. Vindfånget blir ett problem när det blåser. Med lastad kajak, i motvind etc kan paddelfrekvensen bli påfrestande låg. Paddeln blir bättre i vissa situationer men sämre i andra.
  • Med skålade blad får paddeln snabbare grepp i vattnet och draget kan flyttas längre fram, vilket gynnar effektivt utnyttjande av ryggens muskler, samtidigt som bladets rörelse i vattnet underlättas. Men paddeln får fram- och baksida, blir känsligare för felskär och vissa manövrar blir svårare att utföra – bladen rör sig mera egensinnigt i vattnet. Vikten ökar ytterligare några gram.
  • Med vinklade blad minskar vindfånget i motvind och därmed försvinner en av de nackdelar som uppstod med de breda bladen (åtminstone i teorin ;-). Men i gengäld blir det värre i sidvind och kapsejsningar på grund av vinden blir en risk, samtidigt som en helt ny teknik måste läras in. De flesta tag blir svårare att utföra och när man lär sig paddla går en stor del av tiden åt till att nöta in motoriken för den nu ganska egensinniga paddeln. Samtidigt blir paddeln med sin propellerform bångstyrig i hård vind och kräver ett krampaktigt fast grepp. För att minska skaderisken för handleden förekommer nu paddlar med böjt skaft. Paddelgurun John Heath har sagt: ”att försöka vissa rollar och räddningsmanövrar med en bredbladig, vinklad paddel är som att försöka trä en synål med boxhandskar på - och ena handsken bak och fram”.
  • Med vingpaddel dras high-tech-skruven åt ytterligare ett varv. När vingpaddel infördes på sprintdistanserna i OS förbättrades tiderna med i genomsnitt två procent. Snabbare paddel finns inte – så länge du paddlar lätt kajak på slätvatten och håller fart på kajaken. Paddeln är nämligen optimerad för ett ganska snävt fartområde där vingprofilen i hög fart skär vattnet med minimal turbulens. Men en effektiv vingpaddelteknik gör det i svårare att samtidigt styra kajaken (självfallet går det, men styrtag berövar vingpaddeln dess fördelar framför vanliga paddlar). Ett roder står därför högt på önskelistan om vingpaddeln skall infria förväntningarna. En hel del manövrar kräver också spektakulär akrobatik för att vara möjliga.
    ...och se till att träna in en bra teknik och vara vältränad – skaderisken är också störst!

Alla dessa paddeltyper har sina tillskyndare, som ofta med stort engagemang rekommenderar ”sin” paddel och avråder från de övriga (och som vanligt står övertygelsen oftast i omvänd proportion till kompetens och kunskap). Var på skalan man finner sig tillrätta är en smaksak – bara man provar sig fram själv, drar nytta av fördelarna, accepterar nackdelarna och inte låter sig övertalas av tvärsäkra entusiaster.
  1. 1. Traditionell paddel

    Eskimåpaddel - museal artefakt eller modern långfärdspaddel.

  2. 2. Vingpaddeln - en svensk uppfinning

    Snabb - ja, men kan den något mer?

Kommentarer

Fantastiskt välskrivet och insiktsfullt. Tack för flera fina små detaljtips.

Mikael Svalstrand

SEA KAYAK BILLDAL

Tack Mikael ;-)

Hej Björn!

Kan man bygge sin egen Paddel med strip- eller anden teknik?

Vh

Thomas

Javisst, bygga paddel är tämligen enkelt. Massivträ, laminerat eller strip – allt går bra:

www.thomassondesign.com/bygga/byggbeskrivning/bygg-en-paddel

För en del år sen - i samband med hemmabygget av stormkajaken - gjorde jag en s k stormpaddel. Jag försökte, efter förebild, få någon slags kontroll över den paddeln, den var mkt kort och krävde en viss speciell paddlingsteknik. Det gick inget vidare.

Något barnbarn lämnade efter sig en sån där ishockyklubba för inomhusbruk. Den låg i stallet och jag tänkte... kan man använda en del av skaftet när jag förlänger stormpaddeln?

Det var inget problem. Ut i vatten och prova! Paddelns yttre wobblade trots att den var smal i bredd. Jag antog att det var reflexerna från det påsatta plastskaftet som var orsaken. Jag tog isär bladen igen och lade in en bit trä i samma runda form. Det blev en helt annan paddel, faktiskt riktigt fin i vattnet.

Här har jag en fundering som jag lämnar vidare till vår kajakguru Björn. Jag har praktiskt taget alltid använt mig av grönländska förebilder och hemgjorda i trä vad gäller paddlar. De har den längd jag anser mig behöva. Trots ovanstående historia kan jag inte se annat än att de jag gjort tidigare, och de är faktiskt mycket smala, är överlägsna. Kanske just genom sin enkelhet. Det smala ersätts ju av längden på bladet, vad jag kan se. Och kan det vara så att det är denna styvhet som finns i hela längden som tas upp och ger bladet denna fantastiska effektivitet i vilka vågor som helst? Jag har faktiskt ingen teknisk förklaring till det, men de här paddlarna är de som jag litar mest på, paddlar mest med.

Kanske en liten djupare analys av detta, Björn?

Det har jag filosoferat över i rätt långa textsjok, och har nog inte så mycket mer att tillägga. Grönlandspaddeln är ett tämligen lågt specialiserat men mångsidigt universalredskap och därmed kanske i högre grad än andra paddlar beroende av användarens teknik och ambition att utveckla denna. Den är bra på det mesta men inte bäst på något – utom möjligen att hantera i kajak till havs med ;-)

Qajaqusa's grönlandsforum förs ibland extremt nördiga diskussioner om de fina detaljerna i paddelns användning eller hydrodynamiska egenskaper – nu senast en lång debatt om huruvida den är en vingpaddel eller inte. Ibland intressanta att följa men ganska ofta blir det lite påveskägg över meningsutbytena.

Tack Björn! Jag läser på. Till detta är bara att tillägga att jag ALLTID känner trygghet i mina smala grönlandspaddlar vilka vågor jag än möter. Framförallt i, som du skriver, den robusta och enkla konstruktionen. Paddlar med långa paddelskaft och paddelbladet långt ut har jag provat men aldrig gillat. Snarare misstänkt att ´det där klarar jag inte i nästa våg´-syndromet. Visst ger de initialt bättre fart. Men det är ju inte bara det som paddling handlar om.

Tack för intressanta nyheter från Kina. Vad heter kajak på kinesiska?

Ingen aning, frågade inte. Den gemensamma kommunikationskanalen var en mer eller mindre bra engelska. Kinesiskan är intressant, framför allt genom att hela det kinesiska språkområdet har ett gemensamt skriftspråk (baserat på traditionell kalligrafi) som förstås av de allra flesta, med det utläses på helt olika sätt. Det är som om alla Europas språk hade sett exakt likadana ut i skrift och följaktligen begripits överallt, men hade blivit portugisiska om en portugis hade läst högt från en skriven text och svenska om en svensk hade läst högt från samma text.

Min erfarenhet är att nybörjare känner sig trygga i vågor snabbare med en grönlandspaddel än med de vinklade alternativen. Att de ger mer fart initialt är en inte helt okontroversiell synpunkt. En grönlandspaddel ger mycket bra acceleration genom att den är lite lägre växlad än euro- och vingpaddlar – på samma sätt som man accelererar bättre med en lägre växel på cykeln är med den högsta (och på motsvarande sätt har den lägre växeln fördelar i motvind i kajaken och i uppförsbacke med cykeln).

Det enda tillfället när en storbladig vingpaddel ger otvetydiga fördelar är i extremt lätta kajaker: maratonkajaker på 8 kg. Då kan en stark paddlare använda de stora bladen för att accelerera kajaken i varje paddeltag. I tyngre kajaker handlar det mer om att kompensera den energi som går förlorad genom friktion och vågbildning, vilket sker med en mjukare kraftkurva än för vingpaddeln.

Det enda tillfället när en storbladig europaddel ger otvetydliga fördelar är i forsar, där vattnet är så fullt av luftbubblor att ett stort blad behövs för att ge tillräckligt grepp.

Men naturligtvis fungerar alla typer av paddlar bra till alla användningsområden – det handlar bara om att lära sig dra nytta av fördelarna och att leva med nackdelarna.

Åter till paddelfunderingar... Idag tisdag tog jag en tur bort mot Stenshuvuds fyr - härligt väder, en enormt värmande sol, små trevliga vågor och ålakråkor som sticker ut i samlad trupp från sitt avskalade träd. Kommer man i närheten av deras stenar känner man verkligen lukten. Stark och frätande. Knappt en förändring av lövmassorna. Hela Stenshuvud är vackert grönt.

Men jag hamnade i funderingar. Just det här med paddlar. Är egentligen min baidarka-paddel någonting annat än ett par sammansatta åror? Och jag årtullen? När jag gick i land i Mats fiskares lilla hamn nära den vackra nationalparken tittade jag på Mats åror som låg i hans fina hommebåt. Bladen på årorna är inte bredare än mina! Årorna är längre och inte av någon annan orsak än att hommebåten är bred.

Varför ser åror alltid likadana ut? Jag har sett dem vid norrlandskusten, Blekinge, Bohuslän, hommebåtarna som låg så vackert uppdragna vid Sandhammaren en gång. Årorna är likadana.

Nu kan man naturligtvis säga att en tradition lever. Åror har alltid sett ut så där, t o m hemma hos Strindbergs "Hemsöborna", så det är kanske dags för nytänkande? Men tänk om generationer av fiskare och andra som rott sina båtar kommit underfund med att ett smalt blad är så mycket bättre? Att det inte behövs några breda blad, utan de ska vara långa och smala.

Jag jämförde bladen på min paddel med Mats fiskares något skamfilade. De hade samma längd och nästintill samma bredd! Och här kommer ju Björns egen beskrivning av finessen med breda blad för snabb framfart och med lätta kajaker - läs tävlingskajaker.

Jag kan helt enkelt inte se vitsen med de paddlar som bjuds ut på marknaden för vanliga paddlare. Faktiskt tror jag det är ett feltänk.

En innuit kan inte ha fel. Inte Mats fiskare och generationerna före honom heller...

Riktigt tidiga paddlar var normalt lansettformade i så gott som alla paddlande kulturer. De smala grönlandspaddlarna dök inte upp i historien förrän vikingarna hade varit på Grönland och visat upp sina långa smala åror – vilken naturligtvis lett till spekulationer om påverkan. Arktiska kajakbyggare har alltid varit pragmatiska: man köpte mastringar av besökande valfångare till sina sittbrunnshål, den välkända Illorsuitkajaken var inte surrad på traditionellt sätt utan hopspikad med klinkad järnspik och många kritiska surrningar på bevarade kajaker var delvis ersatta med "förband" av konservburksplåt och nubb – liksom ändbeslagen på paddlar. Det viktiga var om det fungerade och var praktiskt eller inte.

Samtidigt har modern roddteknik gått åt samma håll som paddlingen – korta breda blad för maximal kraftutveckling: krafteffektivitet i motsats till den smala årornas och paddlarnas energieffektivitet.

Apropå paddlar så var vi på Louisiana igår och såg ARKTIS-utställningen. (Jag kan varmt rekommendera den). I en monter med Innuit-utrustning finns en pagaj vars längd jag uppskattade till närmare 3 m!! För en Innuit som väl inte översteg 1,5 i strumplästen!! Förklara det för mig.

Tack Björn och Esko för information! Det är nog kanske så att man tog vad man behövde. Mastringar till sittbrunnshålet har jag läst och sett om tidigare. Leif i Skillinge Skeppshandel har bara mindre, tyvärr. Annars vore jag köpsugen.

Esko berättar om något som verkligen verkar intressant. Och då får jag väl tillägga en rekommendation av ett besök på Nationalmuseum i Köbenhavn som har en sådan ABSOLUT FANTASTISK avdelning med kajaker!

Man går vimmelkantig därifrån...

Uppe i nordvästra hörnet av Grönland nyttjade man väldigt långa paddlar – upp till 365 cm enligt mer eller mindre trovärdiga beskrivningar! Se också Harvey Goldens historiska repliker

Skriv en kommentar