Visa varukorgen
Design & Illustration

Expeditionspaddling i överväxel

Efter min notis härom dagen om Bryan Hansels fart-vikt-spekulationer kommenterade Henri Högberg:"det handlar inte om att komma snabbast möjligt mellan punkt A och punkt B...Nej vi som paddlar för den storartade kontakten med vatten och natur, som söker frid och tystnad och tid för tankarnas svall, vi ser inte saken som Hansel..."

Och visst håller jag med om att det viktiga är upplevelsen. Men samtidigt känner jag djup fascination och sympati för vad Martin Leonard III håller på med.

Augustinumret av Sea Kayaker innehåller en presentation av denne doldis bland kajakhjältarna.

Martin Leonard III med sin Chetah ArcticMartin paddlar mycket långt, mycket fort, i besvärliga vatten och gör det med hjälp av en holistisk paddelfilosofi där förutom utrustningen även ingår ett långt drivet samspel med naturens krafter – han snarare surfar än paddlar långtur.

Sedan 25 år bor han i Alaska, vid Yukonflodens mynning, där han trots en kort säsong lyckas klämma in 200-300 mil om året. För tio år sedan korsade han Berings Sund, ca 10 mil över öppet hav i gattet mellan Norra Ishavet och Berings Hav och ett par år senare paddlade han på rekordtid den mytomspunna Inuitpassagen längs Kanadas Ishavskust (från norra Alaska till östra Kanada).

Martin tar sin paddling på samma allvar som en klättrare tar en bestigning av Mount Everest: det krävs förfinad teknik, specialiserad utrustning och långt driven rutin i samverkan. I oskyddade arktiska vatten finns ingen plats för slarv, snobberi eller skryteffekter - målet är säkerhet, effektivitet och överlevnad.

En del val är lite förvånande för oss som paddlar i "snälla" farvatten. Kajaken till exempel är ett specialbygge, drygt 6 meter lång och knappt 37 cm bred (!) och med ganska stor volym ut i stävarna för att rymma vad som behövs för arktiska expeditioner – för mig låter det som någonting mitt emellan en 1700-tals baidarka och en surf-ski. Till detta kommer garanterat täta luckor, pålitliga däcksbeslag och ett enkelt, robust rodersystem – kedjan inte är starkare än sin svagaste länk och i de här sammanhangen kan en havererad detalj kan bli fatal.

En vingpaddel är Martins val, motiverat av hans fokus på fart. Liksom kajaken kräver vingpaddel i långfärssammanhang en kompetent och stark paddlare, "There's no point in using wing paddles to improve your paddling efficiency seven to 10 percent on a boat that only does 3.5 miles per hour".

För att paddla fort tillämpar Martin principer från alpinism och backpacking light – "go light, go fast". Det går inte att flytta 30 kg lika snabbt som att flytta 10 kg.

Men ännu viktigare för farten är surfning. Och då handlar det inte om vanliga små korta leksurfar i bränningszonen, utan om att konsekvent använda grov havsdyning för att nå farter kring 20-25 km/t och hålla dygnsdistanser på 8-9 mil under långa expeditionspaddlingar, med toppar upp till 13-14 mil under idealiska förhållanden. "We're surfers first, paddlers second."

För att surfpaddla på det här viset krävs att man är helt samspelt med naturen, kan läsa havet - och är en duktig forspaddlare. Att träna forspaddling är, enligt Leonard så viktigt att varje havskajak borde säljas i paket med en forslåda. Forskunskaper som att utnyttja vågfronter, strömmar och virvlar, går att översätta direkt till makroformat till havs. Runt landmassor och stora öar uppstår samma typ av vattendynamik som runt uddar och stenar i forsar, bara i oändligt mycket större skala. De här förhållandena – tidvatten, dyning, vind, vågfronter, djupförhållanden – hjälper eller stjälper paddlare beroende på graden av insikt och kompetens. Det handlar om skillnaden mellan att vänta till det lugnat sig eller att lära sig utnyttja sjön när den är som värst. För sin otroligt snabba Inuitpassage valde Leonard en tid med isfritt och västliga stormvindar.

Detta samspel med naturen är till stor del ett arv från de ursprungliga paddelkulturerna – för Martin Leonard Yupik-folket i nordvästra Alaska. Traditionella paddlare levde i symbios med havet hela livet och vi moderna tiders efterföljare har inga möjligheter att komma ifatt deras erfarenhet – vi blir aldrig annat än fritidspaddlare i jämförelse. Och ju längre paddlare som Martin Leonard driver utvecklingen av nya material och metoder, ju närmare kommer vi kajakens ursprung – men vi kommer aldrig ifatt.

Uppdatering något senare:

Som Erik kommenterat nedan är 37 cm breddmåttet i vattenlinjen – inte totalbredden som som Sea kayaker-artikeln antytt (inte för att det gör någon jätteskillnad på en låg surfski-liknande kajak, men rätt skall vara rätt). Erik hittade också en annan artikel med lite ytterligare information. Tack för det.

Kommentarer

Ställer mig frågande till breddangivelsen på hans farkost. 14,5 tum är smalare än de extremaste racingkajakerna och surfskidorna. Ett problem är balansen, men det största är att få plats med baken. Kanske är han väldigt smal över höfterna?

Trenden bland surfskis är att göra dem en eller två centimeter bredare, ca 45 cm, för att få bättre balans i stökig sjö.

En 37 cm bred kajak borde även som olastad vara VÄLDIGT rank.

Lite mer information om hans Arctic Cheetah vore intressant.

Sökte efter Arctic Cheetah på internet och fann svaret.

http://www.alaska.com/activities/kayaking/story/4831730p-4776375c.html

Det är bredden i vattenlinjen och inte totalbredden.

Sea Kayaker har faktafel.

Vad bra - jag hittade inget när jag sökte. Funderade också över det där breddmåttet (satte mig på golvet på tumstocken och konstaterade att han måste ha en annan kroppskonstitution än jag!)

Jo, det låter som en extremt smal kajak, men kanske har han fått till stabiliteten lite bättre än en racinglåda. Längden gör en del och eventuellt är sitsen lägre än på racingkajaker. Jag kan tänka mig att han vill ha bra fartpotential och acceleration för att ha möjlighet att haka på de stora och snabba vågorna som finns i området. En kort surflåda eller trög havskajak skulle troligtvis aldrig kunna haka på dessa vågor.

Att man inte får tid för tankarnas svall och njuta av naturen vid konditionskrävande aktiviteter håller jag ej med om. Det finns tid för det Henri nämner samt att samspela med naturens krafter. Att få leka med naturerns krafter gör upplevelsen så mycket större.

Stabiliteten kanske inte är bättre än vad måttet antyder - vad säger att det är just nuvarande racinglådor som definierar det möjligas gräns. Kajaker har ju blivit ett par cm smalare per decennium under de senaste hundra åren och förmodligen har varje ny generation paddlare trott sig stå vid den absoluta gränsen.

Kanske Martin Leonard är en av de första som har tränat in sig på framtidens tävlingskajaker?

Bara en liten kommentar till det jag sagt. Det här med att "leka med naturens krafter" höll jag på med i tonåren - sisådär 15-16 år då man inte vet särskilt mkt om riskerna. Mest minnesvärt var en paddeltur med bäste simkompisen i simklubben - vi paddlade vår dyrt inköpta gemensamma kanadensare från Lycksele till Umeå. Vi gick med kanoten på axlarna anstormade av mygg säkert trekvart förbi ett vattenfall som inte kunde forceras. Åtskilliga år senare kom jag tillbaka till platsen - fallet var borta! Undanlett för att skapa elektricitet. Men naturen var sig lik, drömmande och vacker och precis som indianböckerna. Alltså gärna leka med naturens krafter, fast då tänkt med ålderns krafter. Blir kajakpaddlare aldrig gamla som jag?

...som kajakpaddlare blir man väl yngre för vart år :)

De unga slåss gärna mot naturens krafter - liksom Tor och hans följe på besök hos Utgårdaloke - men när man blir lite äldre blir det mera intressant att samarbeta med naturen för att åstadkomma det man vill. Mindre råstyrka och impulsivitet och lite mer finess och eftertänksamhet. Lite österländsk kampfilosofi: vända motståndarens styrka mot honom själv...

En intressant aspekt - vad kan inte fornnordisk mytologi ge oss? Hur som helst, idag efter ett besök på vårdcentralen p g a en ond hals - trevlig doktor som paddlade Icefloe och tjänstgjort i Norge bl a - kunde jag inte hålla mig längre. Ned med kajaken till min lilla hamn och nu ville jag verkligen jobba med paddelföringen, d v s förfina den. Det blir bättre och bättre. Åter till vågor och surf som skrivits tidigare om. Jag kanske inte borde öppnat skrivlådan förrän jag fått på mig rätta paddelskorna... Så här är det: en av mina svärsöner är idog surfare. Nu senast i Costa Rica med familjen. Han beskrev grafiskt för mig skillnaderna mellan vågorna i ett innanhav som där vi paddlar och de stora oceanernas. Jag börjar långsamt fatta vitsen med att paddla med en surfares erfarenheter och kunskaper, att det kan ge en annan dimension. Fast... är det inte litet grand som snabbkaffe och fastfood? Varför inte litet mer "leifing"? Den där vinkeln på gåendet (Lund?) som det talades mkt om på sin tid, d v s för några år sen. Björn, det där har du väl prövat på eller i varje fall hört talas om, eller hur? Försök bara gå y t t e r l i g t långsamt och se hur ni håller balansen! Litet för mkt av Monte Python kanske...

... har bara provat att rolla extremt långsamt - från början för att så exakt som möjligt reda ut motoriken, men numera mest som trivsamt självändamål. Det ligger något djupt tillfredställande i att (även i stressade lägen - kallt i vattnet?) vrida sig runt med full kontroll och minimalt paddelviftande och med hastigheten hos en sekundvisare. Vänta bara tills jag tränat lite mer...

För mig ger den snabba surfpaddlingen inga associationer alls åt fast food eller snabbkaffe-hållet. Snarare vissa aspekter av japansk matkultur, som bygger på fräscha råvarorna och minutiösa förberedelserna - men där utförandet (det som en oinitierad betraktare ser) är snabbt, effektivt och elegant.

Åter till Guénon då! Är inte de här tankarna snabbast, smalast, längst, fortast, minsta möjliga (fast gärna knycka sällsynt material ur naturen - och hur är det nu med kolfibern? Farlig som asbest som det sägs?) något som strider mot den kultur vi lutar oss emot? En intressant parallell kan ses i sthlmsuppsättningen av Medea. Jag menar, vem som helst av oss kan ta till oss Archimedes tankar och matematik, men den grekiska kulturens (analogt innuitiska eller aleutiska) tankar om människan undslipper oss för att vi helt enkelt befinner oss på en annan skala av hastighet: flygplan, båtar med bärplan, motorer etc. Närmast kan det ses i musiken: jag hyllade länge återgången till tempot som vissa dirigenter försökt sig på, t ex när det gäller den historiske Mozarts tempoangivelser. Efter ett tag uppfattade jag det som olidligt långsamt, även om det var vackert. Vart leder det här? Egentligen? Jag bara försöker få något slags sammanhang. Jag hyllar handsågen som ger mig möjlighet till korrigering. Kanske en hajkäft skulle vara bättre?

http://www.flickr.com/photos/martinleonard/sets/24677/show/

<http://d2.mediastreamnetworks.com/videohost.asp?sss=d2&ssvn=7626&ssun=alaska_exposed&ssvs=Large&sspc=6&ssps=3&ssvw=320&ssvh=253>

Video link embedded!

Cheers to you all...

Martin

More yet...latest SeaKayaker story embedded...link to photo version!

Martin

Skriv en kommentar