Om sittbrunnars utformning

Senast uppdaterad den 2 januari 2023, 9 kommentarer

Ursprungliga kajaker hade oftast ganska stora sittbrunnshål – inte sällan bytte man sig till mastringar från besökande fartyg. I vissa områden vid Alaskakusten satt man ibland två i kajakerna – en framåtvänd paddlare och en bakåtvänd harpunerare. Kajakerna var stadiga med höga relingar och risken att slå runt var liten. Kapell användes normalt inte och kajakerna rollades inte. De kajakliknande farkoster som småningom dök upp som fritidsfarkoster i Nordamerika och Europa, inspirerade av John MacGregors Rob Roy, hade också stora eller mycket stora sittbrunnshål. Det skulle vara lätt att gå ombord, kajakerna packades från sittbrunnen och de var vanligen riggade för att kunna seglas.

Men på några platser resonerade man annorlunda. Baidarkor vid Berings Sund och de flesta grönländska kajaker hade små trånga sittbrunnshål. Finessen var att det var lättare att hålla sig kvar i kajaken vid en kapsejsning. Få inuiter kunde simma och vattnet var för kallt för andra räddningsmetoder än eskimåsväng. Man "sydde fast sig" i kajaken (anoraken surrades hårt till sargen) när arbetspasset började och det fanns ingen anledning (eller ens möjlighet) att kliva ur förrän det var över. Den som hamnade utanför kajaken i det iskalla vattnet hade små chanser att överleva. Det lilla hålet var ytterst funktionellt.

De kajaker som härstammar från Rob Roy – nordiska skärgårdskajaker tex – har därför normalt haft rymliga sittbrunnar med stora hål (man sitter i kajaken som i en båt), medan de som härstammar från öst- och västgrönländska eller baidarkor kajaker haft små trånga sittbrunnar med små hål (kajaken blir en förlängning av kroppen – man tar kajaken på sig). Diskussionerna om för- och nackdelar har ibland varit högljudda men båda alternativen är väl anpassade för sin användningsområden.

Vanligast numera är en hybrid – päron eller nyckelhål – som är ett försök att kombinera fördelarna med båda.

Storleken är i grunden en artskillnad, inte en gradskillnad. Antingen är den så stor att man kan sätta sig på sitsen och dra in benen efteråt, eller så liten att som möjligt. Allt däremellan kombinerar bara nackdelarna med båda typerna.

Stor sittbrunn

En stor sittbrunn skall vara så lång att man sätter sig på sitsen först och drar in benen efteråt. Normala mått är 80x40 cm men ända upp till 110 cm finns. Breddmåtten varierar från ca 39 och upp till 45 cm. I tävlings- och motionskajaker är hålet normalt ca 1 meter långt för att ge gott om plats att arbeta med benen. Eftersom den här sargformen inte ger speciellt bra kontakt med och kontroll över kajaken hör den främst hemma i rekreationskajaker – sådana som paddlas korta turer i vackert väder och skyddade vatten – eller i tävlingskajaker där den paddelteknik  som lärs ut kräver stora sittbrunnshål.

Fördelar:

• Det är lätt att kliva i och ur och risken att kapsejsa vid stranden är följaktligen minimal.
• Vid steniga stränder kan man lyfta ut benen innan man når land och skydda kajaken. Det är också lättare att klättra ombord efter en kapsejsning.
• Har kajaken inte lastluckor underlättar en stor sittbrunn lastningen väsentligt.
• Det är lätt att komma åt saker i sittbrunnen – kamera, matsäck, paddeljacka etc
• Vid leriga stränder kan man paddla ut en bit och skölja av fötterna innan man sätter sig tillrätta.

Nackdelar:

• Dålig kontakt med kajaken – man sitter som i en båt.
• Eskimåsvängar blir mycket besvärliga eller omöjliga. Den dåliga kontakten med kajaken innebär att många manövertag – höga stöd t ex – blir besvärliga. Därför har kajaker med stor sittbrunn ofta roder.
• I vågor kan den bristande kajakkontakten kännas otrygg.
• Ett stort kapell är svårare att få tätt och det bildas lätt en pöl med stänkvatten som kyler och ger kondens. Under den kalla årstiden förloras mycket värme genom kapellet. (En bit liggunderlag i kapellet kan eliminera detta). Ett stort kapell kan också implodera vid surf  grov sjö.
• Karta/sjökort och kompass kommer långt ifrån paddlaren och är svåra att läsa (om det inte finns stroppar på kapellet för kartan).

Liten sittbrunn

En liten sittbrunn skall vara så liten att knäna stöder mot undersidan av däcket. Måtten kan variera från 37x50 cm och upp till 40x60 cm. För att komma i kajaken sitter man på akterdäck och glider ner med raka ben. För de minsta sittbrunnshålen krävs en rejäl höjdskillnad mellan för- och akterdäck för att det skall gå att komma i och ur. Notera att det är inte lättare att komma i en halvstor sittbrunn än en liten. Gitta också på Marius' filmsnutt om att kliva i och ur ett litet sittbrunnshål.

Fördelar:

• Bra kontakt med kajaken underlättar manövrering. Däcket framför sittbrunnen ger utmärkt stöd för knäna – ingen sargkant ivägen och ingen risk att knäna glider ut i sittbrunnshålet.
• Det är lätt att rolla och att hänga på ett högt stöd.
• Det är lättare att hålla sittbrunnen torr. Den mindre omkretsen och sargkantens större krökning gör det lättare att få kapellet att täta mot sargen. Risken för vattenpölar i knäet minskar.
• Det är lättare att få en bekväm sittställning eftersom sargkanten inte är ivägen för knäna. Det är också lättare att ändra ställning under paddlingen när inte sargen och/eller knästöden låser sittställningen.
• Sjökort, kompass, dricksflaska mm hamnar inte så långt bort och är därför enklare att läsa respektive nå.

Nackdelar:

• Hög tyngdpunkt under i- och urstigning.. Det krävs lite vana för att klara detta i besvärliga förhållanden - stenig strand med bränning t ex. Ett lågt akterdäck underlättar.
• Räddning till havs blir svårare för den som inte har lärt sig rolla. Att balansera på akterdäck är i praktiken omöjligt i sådana förhållanden då det är risk för kapsejsning. Reentry-and-roll går däremot bra, liksom att åla ner från akterdäcket med hjälp av en flottör. Men är fördäcket lågt måste man åla ner rättvänd, vilket är lite knepigare än att åla ner med magen ner och sedan vända sig.

Nyckelhål

En nyckelhålsformad sittbrunn har yttermått som en stor sittbrunn men eller knä- eller lårstöd i framkanten. Rätt utformad blir den en välfungerande kompromiss – lätt att kliva i och ur men bra för roll och höga stöd. Allt fler kommersiella kajaker som förr fanns i två versioner – SC (small cockpit) och LC (large cockpit) – säljs numera bara med nyckelhålssittbrunn.

Men alla trivs inte i nyckelhål. Passformen är kritisk – med ”fel benlängd” hamnar stöden på fel ställe och det blir det bökigt att få knäna förbi knästöden, de kan vara ivägen för en riktig benrörelse vid paddling (gamla tävlingspaddlare) och man kanske sitter mera fastklämd än med de andra varianterna. Det är alltså viktigt att prova ut storlek och placering av knästöden noga – och att acceptera att sittställningen inte blir riktigt lika bekvämt som i en liten sarg.

Generellt är det bättre att montera dessa stöd när kajaken är färdigbyggd, för att passa in dem när man sitter i kajaken (även i köpekajaker blir det ibland nödvändigt att såga bort knästöden och laminera fast dem på rätt ställe). Ett alternativ kan vara flyttbara stöd (inte märkligare än att fotstöd måste vara flyttbara), men det komplicerar konstruktionen.

Sittbrunnens volym

Sittbrunnens volym är en viktig säkerhetsfråga. Helst skall en kajak gå att paddla med vattenfylld sittbrunn – det är inte säkert att det går att släppa paddeln för att hantera en länspump direkt efter en kapsejsning.

För att kajaken skall gå att paddla med fylld sittbrunn i sådana förhållanden som förmodligen råder efter en kapsejsning måste volymen minimeras så mycket som möjligt. Akterskottet bör sitta precis vid sargkanten och helst vara böjt efter sargen, förskottet bör vara integrerat med fotstödet. På sidorna kan man med fördel fylla ut med uretanskum. Målet är att allt utrymme som inte behövs för att sitta bekvämt skall vara fyllt med skum om kajaken är bred. Ett annat alternativ är en integralsittbrunn, som är en formgjuten plastbalja som hänger från sargkanten och är skräddarsydd efter paddlaren. Ytterligare en möjlighet är en sittbrunnssäck – en vattentät säck som krängs på sargen under kapellet och hindrar att vatten hittar in i kajaken. Säcken tömmer man genom att med hjälp av ett handtag i botten dra ut hela säcken med innehåll, vilken kan vara svårare än det låter om sittbrunnen rymmer hundra kilo vatten. Det finns också en risk att man trasslar in sig i säcken om man behöver göra en wet exit.

Med lite planering och vettiga val går det att komma ner till 30-40 liter vatten, med paddlaren på plats. Den mängden går att klara någorlunda även i sjögång och den går snabbt att pumpa ur, till exempel med en liten fotpump om man inte kan släppa paddeln.

Men traditionell skottutformning och -placering rymmer sittbrunnen 75-100 liter, vilket är en helt annan sak att hantera. En skottlös kajak kan rymma 250-300 liter olastad och 100-150 långfärdslastad och är i praktiken omöjlig att klara ensam efter en kapsejsning (i lugnt väder och om man vänder upp kajaken direkt kan man klättra upp och pumpa ur, men vem slår runt i lugnt väder?).

Fundera därför på olika sätt att minska onödig volym i sittbrunnen. Gör detta även om du har en säker roll – det kan komma att behövas.

Om att ändra mått i ritningen