Akvarell

Senast uppdaterad den 14 december 2024, 18 kommentarer

Akvarellmålning

Ett kontemplativt akvarellmåleri fungerade under flera år som avkoppling mellan uppdragen. Motiven var ofta från paddlingar längs kusten - någon gång målade direkt på plats, men ofta snabba akvarellskisser i en alltid medhavd anteckningbok, som sedan överfördes till ett stort akvarellark i ateljén.

Dessvärre har med tiden uppdragen blivit fler och mer omfattande och jag tycker sällan att tiden riktigt vill räcka till för så långsamma nöjen som friluftsmåleri.

Det blev också ett antal utställningar, både separat och tillsammans med andra, oftast på gallerier längs västkusten eller salonger på konstmuseer.

Här är några exempel från dessa utställningar.

Strandblommor, akvarell, 440 x 300 mm, Haverdal, 1995

Ibland finns motivet i det lilla perspektivet precis framför fötterna, om man bara kommer ihåg att sänka blicken.

Krogstadsudde, akvarell, 515 x345, Båtfjorden, 1996

Norra Hallands karga klippkust mot västerhavet. Här och var mellan klipphällarna små plättar med mjukt gräs. Den här var översållad med prästkragar och strandglim. I nordost rodnar himmeln i väntan på skymning.

Stranden bortom udden, akvarell, 440 x 310 mm, Haverdal, 1995

Klippan kallades av oss barn för drakberget och var en härlig utsiktsplats i västlig kuling.

Busören, akvarell, 520x330, Haverdal 1996

Den här bilden av Busörsrevet utanför Särdal är en av mycket få bilder i stort format jag har kunnat måla från början till slut från kajaken till havs. Jag fascinerades av sensommargrönskans intensivt varma ton under kvällsskyarna. Klockan var över tio innan jag kunde packa ihop och paddla hem.

Måsar vid revet, akvarell, 545 x 365 mm, Haverdal, 1996

Revet utanför Jättastuan vimlar av fåglar under sommaren: måsar, trutar, strandskator, tobisgrisslor, tärnor, ejdrar, svanar. Någon enstaka gång under höst och vinter en eller ett par sälar.

Lågsäsong, akvarell, 345x495, Haverdal 1996

Jag målar gärna på hösten när badgästerna har åkt hem, när färgerna djupnar och vattnet blir kallt och klart. I slutet av oktober och början av november uppnås under ett par veckor total samstämmighet mellan luftens klarhet och akvarellens transparens och mellan det intensiva ljuset och färglådans jordfärger – ockra, obränd umbra, bränd sienna m.fl.

Öde, akvarell, 345x545, Haverdal 1996

Grinden i ek är det sista som visar att platsen varit bebodd. Jag har målat och fotograferat det långsamma förfallet under 35 år. Detta är sista bilden. Sommaren efter hade någon städat bort allt.

Pilallé vid Höje Å, akvarell 520 x 350 mm, Lund, 1990

De gamla pilarna står helt i vatten på vårvintern när Höje Å svämmar över sina bräddar.

Habo Ljung, nattgammal is på dammen, akvarell, 630 x 460 mm, Lomma, 1996

En kall natt med några minusgrader i skarven mellan höst och vinter har förvandlat vattenytan till en orörlig spegel. Gäss och änder samlas för att övernatta på den tunna isen.

Laxvik, akvarell, 565 x 376 mm, Halmstad, 1996

Jag fick för mig att det kanske skulle gå att måla vass med en 25 mm bred pensel...

Det klarnar upp över havet, akvarell, 280x400, Laholm 1995

Ett snabbt foto genom bilrutan från motorvägen inspirerade till den här bilden av Laholmsbukten. Det hade regnat och blåst hela dagen men klarnade upp utifrån havet framåt eftermiddagen.

Fiskebodar, akvarell, 520x335, Laxvik 1996

Den här udden söder om Halmstad har jag sett från E6:an i många år. Hösten 96 tog jag mig tid att svänga av från motorvägen och sätta mig ett par timmar med uppspänt akvarellpapper. När bilden var halvfärdig började det regna, så jag fick måla färdigt ur minnet när jag kom hem.

Skallberget, akvarell, 345 x 535 mm, Haverdal, 1993

Skallberget är rester av gammal stenhuggeriverksamhet I Haverdal. Enorma mängder kullersten, kantsten, gravstenar i grå granit har kommit härifrån. Haverdalsborna var förr fiskare-jordbrukare-stenhuggare – med lite vrakplundring som lönande extraknäck. Numera är Skallen en klätter- och utsiktsklippa, där vi som barn satte en ära i att kunna klättra upp på alla sidor, inklusive den tvärbranta och farliga västfasaden – naturligtvis utan föräldrarnas vetskap. Målerisk är den också...

Strandäng, akvarell, 535 x 345 mm, Haverdal, 1995

Den vindpinade talldungen på strandängen mot Steninge, med förvridna tallar som nästan slagit knut på sig själva där de hukar tätt tillsammans i försöken att undkomma de västliga kulingarna. Gräset är gulbrunt, sensommartorrt och glest dekorerat med de härdigare örterna ur Hallands artfattiga flora: trift, baldersbrå, fetknopp, käringtand, gulmåra. Akvarellådans jordfärger kommer till användning.

Rast, akvarell, 535 x 345 mm, Haverdal, 1995

Rast vid Haverdalsstrand i samband med paddling längs västkusten sommaren 1995. Bakom Vilshärad vid horisonten fortsätter stranden mot Frösakull och Tylösand. Till vänster om bilden ligger norra Europas högsta sanddyn. Jag gjorde en serie snabba akvarellskisser för att fånga eftermiddagsljuset och blänket i den våta sanden. Målningen gjordes senare i ateljén.

Vågor, Båtabacken, akvarell, 415x269 mm, Haverdal, 1996

Tunga vågor dundrade in mot stenarna vid Båtabacken i Haverdal under en sydlig kuling. Målningen fläckades av skum, saltvatten och färg som blåste ut penseln och gav lite extra struktur på ytan. Pålarna i vattnet hör till en kås utanför bildens vänstra kant. En kås är en ränna med räls där fiskarna drog upp sina båtar – det var glest med riktiga hamnar i den här delen av Halland.

Skånevinter, akvarell, 430x295 mm, Lund, 1991

En dramatisk vinterhimmel fick mig att ta ett foto genom bilrutan på motorvägen söder om Lund, och sedan förädla den lite fartsuddiga bilden till en akvarellbild.

Båtabacken i Haverdal, akvarell, 285x360 mm, Halmstad, 1993

Eftermiddagssolen ökar kontrasten och orkestrerar skuggspelet över strandens stenar. I bakgrunden anas Tylösand och Hovs Hallar.

En sorts programförklaring

skriven inför en av de första utställningarna med kustmotiv.

"Jag målar stränder - dessa fascinerande smala remsor av förtätad aktivitet där hav med oändlig variation möter land och varken havet eller land går omärkt ur mötet.

Spänningen och inspirationen ligger i hur mötet gestaltar sig. Det kan ske som en kraftmätning - ibland i all vänskaplighet, ibland i raseri.

Land kan tyckas vara den starkare - som när vågorna tömmer sin energi över orubbliga klippor i strandkanten. Ibland vinner havet en långsam utnötningsseger då stranden sakta eroderas bort eller då sanden obevekligt vandrar inåt land. Ibland göms stranden under formlösa draperingar av ruttnande tång i en snabb triumf.

Men oftast möts hav och land i samförstånd, i ett lugnt och rytmiskt givande och tagande. Någon enstaka gång märks ingen aktivitet alls. Den är ersatt av en meditativ stillhet där vågornas rörelser knappt längre är förnimbara. Då för en liten stund är tid inte rörelse utan dimension.

Men det som betyder allra mest för gestaltningen av landskapet är ljuset, som likt ett magnifikt kalejdoskop förändrar, tolkar, skapar liv, spänning och uttryck - som med oändlig fantasi och variationsrikedom dramatiserar, definierar och transformerar en liten bit natursceneri till något långt mera sublimt.

I början är det naturligtvis de starka effekterna som lockar mest - kontraster mellan blygrå åskmoln och bländande ljus eller när dramatiske molnformationer tungt dominerar landskapet. Men liksom en symfoni ibland kan kännas för stor och bombastisk och man längtar efter klarheten och den intensiva nyansrikedomen i en violinkvartett är det ofta befriande att måla vid tillfällen då naturen yttrycker sig mera lågmält.

Då är det förlösande att måla i gråväder - gärna morgnar och eftermiddagar då ljuset tecknar kontraster lite mjukare än mitt på dagen. Jag undviker oftast solsken då kontrasterna blir för stora, skuggor för svarta och ljuset alltför bländande. Konturer blir alltför exakt definierade, medger inte längre tolkningar.

Bland årstiderna är hösten favorit. Slutet av september, oktober och början av november erbjuder ett hisnande ljusspel då färgerna djupnar, det torra gräset får en varm glöd som aldrig under sommaren, snäckskalen lyser vita i sanden och skymningen är blåare än någonsin.

Att sitta några timmar någonstans på västkusten med ett uppspänt akvarellpapper framför sig en höstdag är ett effektivt botemedel mot längtan efter Italiens eller Sydfrankrikes ljus.

Det är en magnifik utmaning att fånga sådana upplevelser på papper - att återskapa tre dimensioner med hjälp av akvarellpapprets två, att få med hela valörskalan från djup svart till bländande ljus mellan pappersvitt och ultramarin/bränd umbra, att fånga lukter och ljud med en mårdhårspensel. En omöjlig uppgift - eller kanske inte...

Jag vill med mina bilder visa - om och om igen - att "naturen är kulturens grund, fond och livsuppehållare" (Harry Martinsson), att vår självrespekt är direkt beroende av vår förmåga att uppleva en djup och kärleksfull relation till vår naturliga livsmiljö och att känna harmonisk värdegemenskap med andra varelser i naturen.

Kanske en målning kan bli en talisman med vars hjälp vi tar med oss lite av naturens kraft och magi in i vår självpåtagna exil i den urbana förkonstlingens värld där vi lever för att arbeta - så fjärran från den värld som är bergens, havens och fåglarnas - där vi skulle kunna arbeta för att leva."