Kajakens historia runt om i världen
Senast uppdaterad den 2 september 2023, 3 kommentarer
Kajakerna är norra ishavets främsta bidrag till vår civilisation och den viktigaste förutsättningen för mänskligt liv i polarområdet. Den första egna kajaken gjorde pojkar till män. Men den kom möjligheten till försörjning och till att skaffa familj. Den här sidan handlar om de tidiga kulturerna, om kajaker i historien och litteraturen, om kajakgeografi och om kajaken som fritidsredskap.
Förhållandena varierade runt kusterna och ledde till utvecklingen av mycket olika typer av kajaker. I södra Grönland var vattnen normalt isfria året om. I norra Kanada var kajaksäsongen på sin höjd ett par månaders uppehåll mellan islossning och isläggning. I museikretsar talar man om upp till ca 40 olika kajaktyper.
Harvey Golden i USA har bringat reda bland de olika typerna här.
Öppna en karta med de olika kajaktyperna runt nordkalotten
Att kunna röra sig tyst och omärkligt var det viktigaste för jakt på havsdäggdjur. Snabbhet var däremot inte lika viktig – ingen kajak hinner ändå med en säl eller val. Stor sjövärdighet var nödvändig – ishavet nöjde sig inte med mindre. Utöver detta fanns behovet att kunna transportera hem stora mängder kött när jakten varit lyckad. Ekvationen har lösts på lite olika sätt beroende på de lokala förutsättningarna.
De tidiga kulturerna
Kajakens tidiga arktiska historia är tämligen okänd. Man vet från säkra arkeologiska fynd att den för 2000 år såg ut i stort sett som dagen kajaker. Men man har för inte så länge sedan på Grönlands västkust hittat vad som sannolikt är delar av ett spant från en 5000 år gammal kajak. Samtidigt hittades delar av redskap som påminner om nutida harpuner samt rester av en paddel. Utgrävningen visade också att man levde huvudsakligen på havsdäggdjur som svårligen låter sig fångas utan tillgång till båtar. Men kajaken kan vara ännu mycket äldre än så – det finns enstaka arkeologiska fynd från områdena runt Berings Sund som tycks tyda på att det där fanns någon sorts skinnklädda flytetyg för 8000 år sedan.
Problemet med den tidiga historien är främst att dessa farkoster byggdes helt av naturmaterial, ”komposterbara”, och multnade ganska snabbt även i de kalla områdena kring Nordpolen. Ledtrådarna är därför främst detaljer av sten och ben som kan tänkas ha använts tillsammans med kajaker eller umiaker. Även en del stenmodeller av kajaker har hittats – kan ha använts som ceremoniella föremål eller leksaker.
Det finns likheter i konstruktionen mellan umiaker och de tidiga kajakerna och den vanliga teorin är att kajaken utvecklades ur umiaker, men det finns också forskare som tror att de utvecklades parallellt och har samexisterat i ett par tusen år.
Den paleoarktiska traditionen
Flera kulturer har kommit och gått på nordkalotten. Stora delar av regionen ligger precis på gränsen för mänsklig överlevnad och temperaturskiftningar genom årtusendena kan ha styrt överlevnad och undergång. Den första invandringsvågen kom från Sibirien (Diuktai - en jägar/fiskarkultur) över den dåtida landbryggan vid Berings Sund. De nya miljön möjliggjorde utveckling av nya redskap och teknik, och i Alaska har den kallats Sumnaginkulturen, the Northwest Microblade tradition, Denali Complex, och Beringiantraditionen – men vanligaste benämningen numera är den Paleoarktiska Traditionen. Den är känd bara genom enstaka fynd av flintverktyg från utgrävningar i ett litet område i nordvästra Alaska, och är daterad till omkring 11000-6000 år f.Kr. Av fynden att döma har man levt på att renjakt och fiske. Som nämnts ovan finns funderingar på att det kan ha funnits skinnklädda båtar med i bilden, men i första hand var de jägare på land.
Arctic Small Tool Tradition
Den paleoarkista folken trängdes sannolikt undan av den så kallade ASTt-kulturen (Arctic Small Tool Tradition) som invandrade från Sibirien någon gång kring 4500 f.Kr och snabbt spreds över Alaska (Denbigh Flint), i norra Kanada (pre-Dorset) och till Grönland (Independence I och II och Saqqaq-kulturen). Independence nådde Grönland i två vågor – den första överlevde ungefär 500 år, den andra som kom tusen år senare försvann efter ett par hundra år. De var nomader som levde främst på myskoxe. Sannolikt kom de inte längre än till nordöstra Grönland. Saqqaq däremot vandrade ner längs hela västkusten (främsta utgrävningsplatsen Saqqaq ligger i Discobukten), dök upp för ungefär 4000 år sedan och höll sig kvar i ungefär tusen år. De var besläktade med tjukjer och koryaker i Sibirien. Man har hittat vad som troligen är en paddel, tillsammans med harpuner, välgjorda flintredskap. De hade hundar, men man har inte hittat några spår av hundslädar. Boplatserna är tältringar – stenringar där skinntält förankrats. Några fynd som pekar på båtinnehav finns inte, utöver den möjliga paddeln, men det faktum att de tog sig över Berings Sund som då var öppet hav, tyder på det (även om de kan har vandrat på isen vintertid). Av allt att döma har det varit ett praktiskt inriktat folk, med enkla effektiva redskap, till skillnad från Dorset där dekorerade redskap tyder på en andlig utveckling.
ASTt tycks i Alaska ha utvecklats till den så kallade Norton-kulturen medan Dorset i Kanada och på Grönland verkar ha tillhört en annan folkgrupp. Man räknar med att ASTt upphörde kring 2800 f.Kr.
Norton-traditionen
Norton-traditionen i Alaska från ca 3000 f.Kr har i stort samma verktyg som ASTt (Denbigh Flint) men man hittar också oljelampor i sten och keramik och den var påtagligt mera marint orienterad med harpunfynd inom främst Ipiutak. Inom Norton-traditionen talar man om Choris-kulturen ungefär 1000-500 fr.Kr., Norton-kulturen ungefär 500 f.Kr. - 800 e. Kr., och Ipiutak-kulturen ungefär 0-800 e.Kr. (döpta efter fyndplatser). Från den senare har man funnit rester av ett stort samhälle med 600 cirkulära vinterhus i sten med takstolar av revben från stora valar. Dessa kulturer dominerade fram tills Thule-kulturen tog över omkring 1000 e.Kr.
Dorset-kulturen
I andra delar av arktis blev det istället Dorset-kulturen som tog över, sannolikt som en följd en sänkning av medeltemperaturen över nordkalotten. Dorset var en indiansk-inuitisk jägarkultur som dök upp någon gång runt 500 f.Kr och tog över ett mycket stort område i Norra Kanada och Grönland, men som försvann strax innan, eller i samband med att Thule-kulturen vandrade in, kanske som en följd av att det åter blev varmare (gamla inuitlegendet berättar om Tuniit eller Sivullirmiut - primitiva folk som kördes bort av de första inuiterna). Dorset är känd för framgångsrik vinterjakt på stora havsdäggdjur - främst från iskanten (Dorset tycks ha varit den första kultur som byggde igloos på isen), men många forskare tror att det har funnits kajaker och umiaker också. Fynd har bland annat gjorts på öar där det under perioden inte funnits fast is. Mest kända är Dorset för sina välgjorda minityrer i ben av havsdäggdjur och annat, men också för en teknisk tillbakagång: de hade inte pil och båge och inte heller borr.
På Grönland hade Saqqaq-kulturen försvunnit några sekler innan Dorset dök upp. Man pratar om Dorset I som koloniserade större delen av Grönlands västkust men försvann ungefär 200 e.Kr, och Dorset II som bebodde ett mindre område i nordväst ca 700-1200 e.Kr. Inte heller från Grönland finns fynd som entydligt styrker att de använde kajaker.
Dorset-kulturen tycks ha varit en av historiens återvändsgränder. Den Thule-kultur som kring tusentalet spreds över hela nordkalotten tycks ha sina rötter i Norton-kulturen snarare än i Dorset. Men på ett par isolerade öar i Hudsonbukten fanns sannolikt kvar en liten rest av Dorset - Sadlermiut - fram till 1902-03.
Thule-traditionen
Thule-traditionen (proto-inuiter) som helhet kom att delas upp i sinsemellan olika underkulturer: Old Bering Sea, Okvik, Punuk och Birnirk i Alaska och Kanada och den egentliga Thule-kulturen på Grönland. Thule-kulturen är förfäder till dagens grönländare, men namnet har ingenting med nuvarande Thule-bor att göra – dessa härstammar från en senare invandring under 1700- och 1800-talet.
Med Thulekulturen kom kajaker och umiaker som såg ut ungefär som dagens. De jagade med blåspåsar som tröttade ut bytesdjuren och de hade hundslädar. Umiakerna användes för valjakt, och med valkött och -späck fick man både mat och olja för uppvärmning och var därför mindre beroende av klimatet än tidigare kulturer.
På södra Grönland mötte Thuleinuiterna delvis andra förhållanden än i norra Kanada. Mindre is och mer öppet vatten innebar att kajaker och umiaker blev viktigare medan hundslädarna förlorade i betydelse. De fann mer säl och mindre val. Umiakerna blev därför transportbåtar för kvinnorna istället för jaktfarkoster och kajakerna, som längre norrut var stora, klumpiga farkoster blev mindre, snabbare och mera lätthanterliga. När man mötte nordbor började man byta till sig järnredskap. Denna gren av Thule-kulturen brukar kallas Inussuk efter en utgrävningsplats vid Upernavik.
Man brukar nämna 1600-talet som en slutpunkt för Thulekulturen. Senare tiders inuiter brukar kallas moderna inuiter för att skilja dem från de historiska kulturerna.
En tämligen ny DNA-baserad studie, här refererad av BBC, ger delvis ny information.
Kajaker i historien och litteraturen
De tidigaste beskrivningar av skinnbåtar är från 1000-talet när de första nordborna nådde Grönland, men det går inte att från dessa dra några slutsatser om det handlade om umiaker eller om kajaker. Men när handeltrafiken mellan Grönland, Island och Norge kom igång på allvar från slutet av 1200-talet började kajaker dyka upp, både beskrivna i text och/eller bild, men också riktiga kajaker som dekorationer i kyrkor och herresäten. Danske kartografen Clavus ritade in en tämligen korrekt kajak på en kartverk från 1424.
Från följande århundraden finns åtskilliga beskrivningar, ibland insiktsfulla, men ofta också tämligen fantasifulla. Inuiterna kallades ”skrællinger” och de ”bor i hålor i marken, gör båtar av skinn och äter rått kött och rå fisk”. Olaus Magnus berättar att han i början av 1500-talet sett kajaker i domkyrkorna i Oslo och Trondhjem. I början av 1600-talet roade Christian V sina gäster i Köpenhamn med en rolluppvisning av två tillfångatagna inuiter – vilket av gästerna uppfattades som en sorts lustig dans enkom för deras ära. Det blev under en tid mode bland europas kungliga att hålla sig med inuiter som rollade och kastade spjut efter änder och måsar i slottsdammarna. Lite mer respekt fick de när de i tävlingar regelmässigt paddlade ifrån valbåtar (snabba spetsgattade roddbåtar) med sex duktiga roddare.
På Google Books kan man läsa utdrag ur gamla rapporter och skrifter om Grönland, med rätt bisarra exempel på den självgoda, dumdryga aningslöshet varmed man betraktade inuiterna, framför allt om författaren var anfäktad av religiösa fördomar.
De äldsta bevarade kajakerna är från slutet av 1500- och början av 1600-talet – bland annat Skoklosterkajaken från den Wrangelska rustkammaren på Skokloster (en av de bäst bevarade). De övriga finns på museer runt om i Europa: München, Amsterdam, Köpenhamn, Stockholm, Leninggrad, Edinburgh, flera holländska museer, Trinity Hall i England – och inte att förglömma: Lund.
Under 1600-, 1700- och 1800-talen finns berättelser om att stormdrivna kajaker landat i Skottland, Orkneyöarna, Norge och Amerika med besättningen vid förhållandevis god vigör. Det har ifrågasatts om en sådan resa är möjlig och vetenskapen är oense. En teori som framförts är att de gjort större delen av turen på ett drivande isflak (några av de mest spektakulära händelserna inträffade under ”den lilla istiden” under 1600-talets andra hälft då det fanns stora områden havsis i Nordatlanten), en annan att de varit på rymmen från påtvingade rolluppvisningar i någon kuststad, en tredje att de undsluppit från fartyg på väg mellan Grönland och Europa, en fjärde att det fanns ett förbud att smuggla in människor (Holland) och att man därför sjösatte kajakerna en bit utanför land och lät dem ”smuggla in” sig själva. Men några forskare är övertygade om att de mycket väl kan ha paddlat och drivit med vind och strömmar hela vägen.
1885 använda Fridtjof Nansen kajaker på sin nordpolsexpedition, och han beskrev konstruktionen och användningen av grönländska kajaker i böckerna ”Eskimåliv” och ”På skidor över Grönland” .
1964 publicerade Howard Chappelle en mycket noggrann kartläggning av Nordkalottens kajaker i ”The bark canoes and skin boats of North America” som förutom hans egna uppmätningar av kajaker (i vissa delar ifrågasatta av senare tiders historiker) innehåller Edwin Tappan Adneys livsverk – en total dokumentation av Nordamerikas näverkanoter.
1984 dokumenterade John Brand originalkajaker i danska och engelska museer under namnet ”The Little Kayak Book”.
1986 gav H. C. Pedersen ut ”Skinboats of Greenland”, ett referensverk om grönländska kajaker.
1994 kompletterade David Zimmerly med ”The Kayaks of Siberia” som till stor del saknas i Chappelles bok och 2000 utvidgade och fördjupade han boken till ”Qayaq – Kayaks of Alaska and Siberia”.
2004 kom ”Eastern Arctic kayaks”, en mycket utförlig sammanställning av John Heath och Eugene Arima av kajakernas historia, konstruktion och användning i de östra delarna av det arktiska området
2005 följde Martin Nissen upp John Brandts dokumentation med en ny och uppdaterad genomgång av historiska kajaker i nordeuropa – ”Grønlandske skindkajakker i Nordeuropa” – med delvis nya rön och nya tidigare okända kajaker. (finns som pdf här)
I slutet av 2006 kom så standardverket om grönländska kajaker: Kayaks of Greenland, The History and Development of the Greenlandic Hunting Kayak 1600-2000 av Harvey Golden – en komplett genomgång av alla hittills kända grönlandskajaker, deras historia, byggnadssätt, egenskaper mm.
2015 kom Harvey Golden med uppföljaren "Kayaks of Alaska", även den drygt 2 kilo tätt packad information, ritningar, foton, fotnoter och referenser.
Böckerna går fortfarande, med undantag för John Brandts, att få tag i och är mycket läsvärda.
För mer litteratur, se litteraturlistan, eller titta på David Zimmerlys ”An Annotated Bibliography of Kayaks”, en mycket utförlig referenslista över allt som hittills publicerats om kajaker på engelska.
På Arktiska institutets webbsajt finns över 90000 sökbara historiska bilder från Nordkalotten. Sök på t ex ”kajak”.
Geografi
Så här samsades de olika polarfolken om nordkalotten.
Kajaken som fritidsredskap
Paddling som fritidssysselsättning är ett relativt sent påfund. En viktig förutsättning var att begreppet fritid återuppfanns. I en avlägsen urtid antas att det räckte med ett par timmars arbete om dagen för att säkra försörjningen. Sedan uppfanns det moderna samhället och det krävdes 10-12 timmar om dagen för att uppnå samma sak (utom för de arbetsfria klasserna). Efterhand reglerades den lagstadgade arbetstiden och det uppstod "fritid" igen – som skulle fyllas med någonting...
Rob Roy
Den som först på allvar intresserade sig för kajaker som fritidsfarkoster var den skotske juristen John McGregor. Han såg kajaker vid en arktisk resa omkring 1850. Hemma igen ritade han en kajak, som var ett försök att kombinera det bästa från kajaker och indianska näverkanoter. Han lät en engelsk båtbyggare bygga. Resultatet, som döptes till Rob Roy, byggdes i tunt ekfanér med översta bordet i mahogny. Längden blev 4,2 m och bredden 0,65 m. En 1,6 m hög mast placerades på fördäcket och fock och storsegel syddes – focken var så liten så att MacGregor ofta använde den som halsduk. Med mast och beslag vägde kanoten bara 32 kg.
Utrustningen för den planerade långresan var spartansk. Pentry och proviantförråd bestod av en liten spånkorg. I den fanns spritkök, kastrull, soppor, ris, te, kaffe, choklad, socker, salt och skorpor. Korgen vägde med innehåll knappa 1.5 kg. Det kan tyckas vara en mager kost, men den gode McGregor drog sig inte för att utnyttja uppståndelsen han orsakade – vid mer än ett tillfälle lät han sig transporteras, ibland sittande i sin kanot, till närmaste värdshus där han bytte god och riklig mat mot mot underhållande skrönor och ogenerat kolporterande av religiös uppbyggelselitteratur.
Sjökläderna kom att väga lite mera. De förvarades i en liten sjösäck och bestod egentligen bara av en extra omgång kläder. Sjösäcken vägde 4,5 kg, men då ingick också reparationsutrustningen, en extra knapp samt påträdd synål instucken i en kork.
Sätet var också av kork och så finurligt konstruerad att det även kunde användas som livboj.
I denna kanot paddlade och seglade han genom större delen av Europa, och även till dåvarande Palestina och Egypten. Han skrev populära reseskildringar som startade en våg av kanotbyggen och ledde till bildandet av världens förmodligen första kanotklubb: the Royal Canoe Club, 1873. En av turerna gick till Östersjön via Göta Kanal.
Kanottypen blev mycket populär och byggdes i stort antal i slutet av 1800-talet. Senare användes Rob Roy som förlaga till många kommersiella kajaker – främst i Nordvästra USA, där många kajaktillverkare fortfarande producerar Rob Roy-lika flytetyg.
...och Klepper
1900 byggde en arkitektstudent i München, Alfred Heurich, en sorts kajak som han kallade Dolphin. Den byggdes av ribbor och duk och kunde demonteras och sättas ihop igen. Fem år senare sålde han patentet till skräddarmästaren Johann Klepper, som var en entreprenör och insåg potentialen. Med seglaren Carl Luther som designer drog han igång produktion under namnet Klepper. Kajakerna blev så populära i Tyskland att paddling blev en olympisk sportgren 1936. Faltkajakerna från Klepper har tydlig Rob Roy-form och -proportioner.
I England och Tyskland utvecklades Rob Roy-konceptet till surf och fors medan havspaddlingen efterhand kom att influeras mer av grönländska kajaker. I Sverige påverkade Rob Roy bland annat utvecklingen av jaktkanoten och till en början även de svenska skärgårdskajakerna. Men dessa blev snabbt en helt självständig utvecklingsgren.
-
Kajakerna från Sibirien försvann ur historien ganska tidigt och bara lite är känt om dem.
-
Kajakerna från Alaska varierade mycket i utseende från de korta tjocka Hooper bay till långa smala baidarkor från Aleuterna.
-
De nordkanadensiska kajakerna var extremt smala och mycket ranka – både initialstyvhet och slutstyvhet var dåliga – och de krävde följaktligen stor skicklighet av användaren. De användes sannolikt inte till havs i dåligt väder. Däremot var de mycket snabba.
-
Den grönländska kajaken har kommit att stå modell för europeiska och amerikanska kajakfabrikanter – inte för att den nödvändigtvis är bättre än de andra utan mest av en historisk slump.
-
Den moderna eskimåkajaken är en engelsk "uppfinning". Jämfört med ursprunget har den blivit rymligare - européer är mer storvuxna än inuiter och har förhållandevis längre armar och ben - tyngre och har mer lastkapacitet.
-
Sverige var under några år världens ledande kanotland, dels beroende på mängden av lämpliga sjöar, åar och skärgårdar och dels för att seglandet aldrig blev den exklusiva rikemanssport som i till exempel England, Tyskland och Amerika.
