Visa varukorgen
Design & Illustration

Om utrustning för långfärd

(Materialet kan också beställas som ett A5-häfte eller, för klubbar och liknande, som en föreläsning)

Kajaker är ganska rymliga och oftast har man nog med sig mer än vad som behövs. Men allt som man packar ner måste också transporteras fram med paddelkraft och bäras fram och tillbaka till tältet två gånger om dagen. Less is more - framför allt när "less" är packning och "more" är trivsel. Men det är såklart förargligt är om något viktigt saknas. Här är mina synpunkter på val av kajak, paddel, paddellina, paddellina, kniv, flytväst, bogserlina, karta och kompass, länspump eller öskar, förbandslåda, reparationsutrustning, nödsignaler, ficklampa, lite diverse saker, klädsel, lägerutrustning och köksutrustning.

Paddla lätt!

För mig handlar långfärdspaddling om downsizing – om att resa lätt, enkelt och bekvämt. Mina krav på utrustning fokuseras därför på volym, mångsidighet, pålitlighet, bekvämlighet, vikt – i den här ordningen.

  • Volym – små prylar är lättare att packa tätt, ger mer plats för mat och annat viktigt och går snabbare att packa. Varför lägga mer tid än nödvändigt på packning?
  • Mångsidighet – om varje pryl går att använda till två saker behövs bara hälften så mycket grejer.
  • Pålitlighet – med pålitliga prylar behövs inte så mycket för-säkerhets-skull-prylar. Pålitlighet betyder också mindre irritation och en säkrare, trevligare och mer bekymmersfri tur.
  • Bekvämlighet – bekvämlighet innebär prylar som är enkla och trevliga att använda och som därför blir mycket använda.
  • Vikt – låg vikt gör det lättare att paddla, lättare att dra upp kajaken, lättare att bära grejerna till lägerplatsen.

Kajak

Har du inte egen kajak, tänk på att den kajak du hyr eller lånar skall:

  • vara så stabil att du klarar en snabbt påkommen väderförsämring, brytande sjö över en grundbank eller branta svallvågor från mötande fartyg – men inte mer än så: stor initialstabilitet innebär också att kajaken går blött och stötigt i sjögång och tröttar ut paddlaren.
  • vara försedd med däckslinor/beslag för att kunna fästa reservpaddeln, använda paddelflottör och koppla bogserlina. Linorna är också en säkerhet om du hamnar i vattnet – en våt kajak är hal som en ål.
  • ha vattentäta skott och luckor eller packas med merparten av utrustningen i vattentäta packsäckar – dels för att ge tillräcklig flytkraft och dels för att begränsa mängden vatten i kajaken om du skulle kapsejsa.
  • ha ett kapell som är tätt även vid översköljning, men ändå lätt att ta av i en nödsituation.
  • vara så bekväm att du kan sitta åtskilliga timmar i sträck. Ett stadigt fotstöd är viktigt – eventuell rodermanövrering får inte innebära att bra fotstöd saknas.
  • vara lätt att manövrera i olika förhållanden. Roder (som bör vara uppfällbart för att inte skadas vid landningar) eller skädda är en vanesak.

Paddel

Det är viktigt att paddellängd, vinkel och bladstorlek är rätt avpassade för dig och din paddelteknik. Jämför med en växelcykel – med för hög växel blir belastningen på leder och muskler stor och mjölksyran kommer snabbt, medan för låg växel leder till ett ineffektivt vevande med hög puls. Hur detta skall tolkas finns dock många och oförenliga uppfattningar om. Det här är min. (Mer om att välja paddel).

En motionspaddel med breda assymetriska blad är normalt 21o-220 cm lång. Oftast är bladens vinkling och bladspetsen utformade för att passa hög paddelföring, vilket är tröttande på långfärd. De stora bladen innebär ryckig belastning på muskler och muskelfästen och kräver att användaren är vältränad och har en bra paddelteknik. I hård vind måste man hålla hårt i paddeln, eftersom de stora bleden fångas av vinden, vilket lätt leder till trötthet i underarmsmusklerna. 

Långfärdspaddeln har smalare blad och ofta lite längre skaft (215-225 cm) för att underlätta lägre paddelföring. Den slirar mer i vattnet vilket ger aningen sämre acceleration men är mera skonsam mot leder och muskler när man skall hålla farten under lång tid. Den är lite lugnare i hårt väder än den bredbladiga motionspaddeln. Vinkeln mellan bladen är mindre än för motionspaddeln (45-70°). De flesta långfärdspaddlare använder den här typen av paddel.

Vingpaddeln är i grunden en ren tävlingsprodukt men används av fler och fler långfärdspaddlare. Fördelen är mycket bra grepp i vattnet och därmed möjlighet till fart – men belastningen blir stor på framför allt axlarna. Det gäller att ha bra teknik och vara vältränad för att undvika skador. Välj ett mjukt skaft och juniorblad för långfärdsbruk. Det är heller ingen större vits att använda vingpaddel om man inte då och då paddlar fort. Vidare bör kajaken vara försedd med roder - det går visserligen att styra med en vingpaddel men då tappar man mycket av fördelarna. Däremot är den utmärkt att rolla med. Läs mer om vingpaddel.

Den klassiska grönlandspaddeln är smal och helt ovinklad. Bladen är 7,5-9 cm breda och smalnar steglöst av till det ovala skaftet. Paddlingstekniken innebär en avspänd låg paddelföring med mindre belastning på leder och muskler än de övriga. Den är mycket lätthanterad i hård vind och ger bra marschfart med lite ansträngning. Toppfarten är ungefär densamma som för övriga paddlar i en långfärdskajak (men lite sämre i en lätt motions- eller tävlingskajak). Grönlandspaddeln är utmärkt för avancerad paddling – alla rollar, höga och låga stöd mm. Tekniken skiljer sig en hel del från vanlig europeisk paddelteknik. Lämplig längd är ungefär som för långfärdspaddeln. Läs mer om eskimåpaddel.

Vinkeln mellan bladen hänger ihop med paddelföringen. Med hög paddelföring känns det normalt bäst med 60-90 graders vinkel – låg paddelföring fungerar bättre med 30 - 45 grader. Många föredrar helt ovinklade paddlar av grönlandstyp, framför allt för hårdvindspaddlar. Vilket man väljer är till stor del en vanesak men målet är att undvika vridningar i handleden.

Ibland förespråkas att ändra vinkel efter väderförutsättningar, kajakvikt etc eller att ha en ovinklad paddel som reservpaddel men en vinklad som huvudpaddel. Jag tror inte på detta. Hanteringen av paddeln sker huvudsakligen på ryggmärgsnivå, stödtag måste ibland tas blixtsnabbt utan att det finns tid att fundera över vinkel.

Reservpaddeln skall förvaras lättåtkomlig på däck. En delbar paddel sticks under linorna på akterdäck. En hel paddel kan fästas med gummilinor på fördäck eller vid sidan av sittbrunnen. En kort stormpaddelKort grönlandspaddel, ca 180 cm, som används med glidande tag, och har fördelar i hård vind av grönlandstyp ligger lättåtkomligt under linorna på fördäck. Trä en träkula på linan, så går det lätt att skjuta in paddeln under den.

Flytväst

Självklart skall flytväst användas vid all turpaddling. En godkänd flytväst (CE-märkt) är gjord i färger som syns bra i en nödsituation och håller att lyfta i om du skulle behöva hissas ombord på ett fartyg eller en helikopter. Den har ofta också ett antal fickor för visselpipa, nödbloss, solglasögon och annat som är bra att ha till hands. Av alla paddelprylar du kan ta på dig, spänna fast på däcket eller stoppa ner i packningen är flytvästen den som har störst chans att en dag rädda livetAv alla paddelprylar du kan ta på dig, spänna fast på däcket eller stoppa ner i packningen är flytvästen den som har störst chans att en dag rädda livet. Sverige har en internationellt sett mycket litet antal dödsolyckor i samband med paddling och båtliv – mycket beroende på en internationellt sett exceptionellt hög andel flytvästanvändning.

Ibland hörs argument att flytvästen skaver, är för varm, obekväm eller är ivägen vid vissa manövrer. Till sådant finns bara ett svar – acceptera att du gjort ett korkat inköp och köp en ny flytväst som inte skaver, är för varm, obekväm eller i vägen.

Flytvästen skall sitta på – inte ligga på däck eller förvaras i sittbrunnen. Till havs kan vattentemperaturen, även varma sommardagar vara neråt 10°. Flytvästen förlänger överlevnadstiden högst väsentligt, dels genom att den värmeisolerar överkroppen och dels genom att man slipper värmeförluster när man trampar vatten eller simmar. Det är inte helt lätt att ta på en flytväst i sjögång när man ligger i vattnet. Prioritera säkerhet framför en jämn solbränna. Jag föreslår att flytväst hanteras som bilbältet – ingenting man slösar tid med att fundera över. Den åker på när man sätter sig i kajaken. I USA där paddling har ännu större omfattning än i Sverige, drunknar drygt 100 paddlare om året och flera stater har eller är på väg att skärpa lagen om flytväst, från att den skall finnas med till att den skall sitta på vid all paddling.

Förr bars oftast flytvästen under en rymlig paddel- eller regnjacka eftersom den värmer bättre så och hålls torr (många flytvästar jobbar extra som huvudkudde om natten). Tendensen nu är att paddeljackorna har blivit drytops med tätningsmuddar i hals, ärmar och midja och västarna har fått fickor, linfästen mm och övertar funktionen som ytterplagg.

När du väljer flytväst, titta på följande:

  • Passform: Den skall sitta stadigt och bra utan att glida upp eller ner, men utan att kännas som en tvångströja. Leta tills du hittar.
  • Justerbar: Den bör vara lätt justerbar runt midja och bröstkorg så att den går att ha över en t-tröja likaväl som tre lager tjock vintermundering.
  • Rymliga armhål: Vanligaste felet med flyvästar är för små armhål – de fungerar inte till paddling. Köp en väst med riktigt stora armhål, och helst ingen stoppning alls över axlarna och vid sidorna – då är risken för skavsår minst.
  • Mjuka kanter: De bästa västarna är mjukt fodrade runt hals och armar för att inte skava.
  • Ventilation: Många västar är för täta och blir därmed svettiga på sommaren. Ventilerande material, öppna sidor eller nätpartier fungerar bättre. Likaså bör inte flytmaterialet gå för högt upp på ryggen eller för långt ut mot axlarna.
  • Hög midja: En paddelväst måste vara högt skuren i midjan - dels för att inte pressas upp när man sitter med böjda ben i kajaken, dels för att inte trycka ner kapellet så att det står vatten där och slutligen för att inte vara i vägen vid manövrar som fordrar att överkroppen lutas framåt eller åt sidan (balance braces, rollar mm).
  • Färger: Glöm kamouflagefärgade fiske- och jaktvästar. En nästan självlysande flytväst betyder mycket för sinnesfriden i hårt trafikerade vatten och kan innebära skillnaden mellan att bli hittad eller inte vid en olycka.
  • Prylar: Det är bra om det finns en eller ett par fickor för småsaker (visselpipa, näsklämma, chokladkaka mm) och ett par fästpunkter för kniv, kastlina mm. Fungerar du som turledare kan det också vara en fördel att västen är förberedd för integrerad bogserlina.

Paddellina

En del paddlare vill ha en säkerhetslina mellan paddeln och kajaken. Med en sådan lina kan du lägga ifrån dig paddeln i vattnet utan risk att den driver iväg, du får snabbt tag i den om du tappar den, men framför allt minskar den risken att kajaken blåser från dig om du kapsejsar – paddeln fungerar som ett drivankare och är samtidigt lätt att få tag i. (I vissa böcker föreslås att linan skall vara fäst runt handleden. Följ inte det rådet – det kan innebära att det blir omöjligt att få tag i kajaken. Använd inte heller gummilina – du kan få paddeln i ansiktet vid en rekyl i sjögång).

Tänk på att alla lösa linor är säkerhetsrisker vid en kapsejsning! Därför kan paddellina inte rekommenderas generellt utan var och en får ta ställning själv - och helst testa i samband med säkerhetsövningar.

Har du inte lina skall du i första hand ta tag i kajaken efter en kapsejsning. Paddeln brukar inte försvinna långt bort medan kajaken kan driva iväg snabbare än du kan simma. På kajaken finns reservpaddeln (eller hur?) – på paddeln finns ingen reservkajak! Dessutom är kajaken en betydligt bättre flythjälp än paddeln om du skulle misslyckas med att ta dig upp igen. (Mer om paddellinor)

Kniv

En bra kniv hör för övrigt till säkerhetsutrustningen även om man inte knyter linor i paddel och/eller kajak. Det finns mycket annat som kan trassla. Flytande fiskeredskap som fastnar i roder eller skädda, en bogserlina som snabbt måste kapas, linan till ett drivankare som inte kan bärgas, en fiskelina med en alltför stor fisk som drar iväg (eller ännu värre – en aningslös fiskardrummel som sätter ett drag i flytvästen), ett avslitet roder som slänger runt i sin lina – eller till och med, en sönderslagen kajak i bränning: kajakdelar som, hopfästade med däckslinor, roderlinor, paddellinor mm, snurrar runt omkring dig som fångstsnaror i vågfronterna...

Kniven bör sitta lättåtkomligt på flytvästen – helst skall det vara en med fast blad som är klar att använda omedelbart. Den bör naturligtvis vara rostfri (vilket inte innebär att den inte kan rosta, bara att det tar lite längre tid) och gärna med en del av bladet tandat, så att man kan såga sig igenom aramidarmerade linor (som ibland används som däcks- och roderlinor) även om bladet är slött eller lite rostigt. Kniven sköljs i färskvatten efter varje paddling och gnids in med tunn olja, så minskas risken för rost och korrosion.

Till kniven hör ett litet diamantbryne för att hålla den i gott skick. För en slö kniv är farlig: den slinter, den gör oväntade saker, man får ta i farligt mycket när man använder den och den den åstadkommer stor skada vid misstag.

Bogserlina

bogsersystem

Helst bör alla i en grupp ha en lättåtkomlig bogserlina. Dels kan det ibland vara bråttom att påbörja en bogsering – en kapsejsad paddlare som driver mot farligt område t.ex. - dels måste man vid längre bogseringar turas om.

Bogsersystem kan se ut på olika sätt. Det vanligaste är sitter på flytvästen eller i ett bälte runt midjan och består av en karbinhake som snabbt kan fästas i fören på den kajak som skall bogseras, en lina som flyter ( t.ex. polypropylen), syns (gul eller orange), är stark (6 mm eller ett nylonband) och är tillräckligt lång (minst 10 meter) och ett bälte med snabbutlösning. Bra är om det finns en bit elastisk kord som ryckutjämnare och ett flöte vid karbinhaken.

Motsvarande system kan också vara fäst på akterdäck med ett fäste som går att lossa enkelt om det uppstår problem (till exempel ett skotlås). Fördelen med att ha linan fäst i kajaken är att det inte belastar ryggen vid långa bogseringar. Nackdelen är främst att det lättare fastnar i akterstäven (t ex roderbeslaget) och därmed försvårar styrning.

En cowtail är en kort (knappt en meter) elastisk bogserlina som sitter färdig i flytvästen och kan kopplas på någon sekund i ett nödläge och fungerar bra för korta bogseringar.

Alternativt kan en kort elastisk lina fäst framför sittbrunnen fungera mycket bra som en snabbhjälp i besvärliga lägen nära klippor eller i grottor. Paddla in, kroka haken i fören eller aktern på kajaken som skall bogseras och backa ut från besvärligheterna. En sådan lina kan också underlätta om två kajaker tillfälligt skall kopplas ihop för till exempel en bogsering.

Karta och kompass

Alla i en grupp bör ha karta och kompass. Kommer man ifrån varandra i dåligt väder eller dimma skall alla kunna hitta till nästa mötesplats. Dessutom är det roligare att paddla om alla kan se hur långt det är kvar till nästa paus, var man skall slå läger etc.

Kartfodralet sitter bäst under linorna på däcket framför sittbrunnen. Är sittbrunnen stor kan det vara bättre att fästa kartan på kapellet så att den inte kommer så långt ifrån dig.

Bästa kompassen är en fast monterad båtkompass som dels rör sig lugnt även i sjögång och dels kan avläsas utan att du släpper paddeln. Men även en enkel orienteringskompass i ett snöre duger bra.

Länspump/Öskar

pump och öskarDet är inte lätt att länsa en vattenfylld kajak med pump eller öskar, men ibland finns inga alternativ. Bäst är länspumpen, som kan användas med kapellet på plats. Ett öskar fodrar öppen sittbrunn. Då finns alltid risken att det skvätter in vatten efterhand.

En del kajaker har fast monterad länspump – antingen en handpump som manövreras med handtag framför eller bakom sittbrunnen eller en fotpump, monterad i fotstödet. Ingen av dem är riktigt bra i en nödsituation. Handpumpen är olämpligt placerad för att man skall kunna pumpa med kraft och kräver dessutom att man släpper paddeln – vilket förmodligen är högst olämpligt eftersom förhållandena är sådana att man just kapsejsat. Därför fungerar handpumpen bäst om en kompis kan sköta den medan du håller i kajakerna. De vanligaste fotpumparna är avsedda för att länsa ut skvättvatten ur tävlingskajaker har för liten kapacitet i en nödsituation. Det finns i vissa kajaker riktiga fotmanövrerade länspumpar, men det är rätt omfattande och tunga installationer.

Ett alternativ är små elektrisk länspumpar med inbyggda batterier som räcker för att tömma ett par kajaker innan batterierna är slut – under förutsättning att batterierna är nya och friska när du börjar.

Men bäst är naturligtvis att inte fylla kajaken med vatten!

Förbandslåda

Förbandslådan skall förvaras lättåtkomligt i kajaken. Ett kajakapotek som klarar det mesta, kan t.ex. innehålla första förband, sterila kompresser, plåster, kirurgtejp, elastisk binda, skavsårshäfta (Duoderm), sax, pincett, säkerhetsnålar, sårtvätt, febernedsättande medel (Alvedon eller Panodil), allergimedel (Clarityn), antiinflammatoriskt medel (Brufen tablett), Xylocainsalva, Hydrokortisonkräm och hostdämpande medel (Noskapintabletter).

Två bra publikationer om akutsjukvård i fält är:

Kajakutsjukvård, av Mattias Linde. A5-häfte, utgivet i samråd med "Kontaktnätet för långfärdspaddlare" 1998.

Livlinan, av Kjell Boman. Stockholm, Streiffert Förlag, 1995.

Reparationsutrustning

Reparationslådan innehåller lite verktyg: kniv, kombinationstång (avbitare/plattång), skruvmejsel (kryss och rak), syl, synålar av olika storlek etc. Vidare lite material: Silvertejp, glasfiberspackel, kontaktlim, tätningsmedel (silikon), linor, gummilina, snören, tyglappar (kapellväv etc), sytråd m.m.

Nödsignaler

Det finns normalt ingen anledning att ta med pyrotekniska nödsignaler i en kajak. Både raketer och fallskärmsbloss är alltför komplicerade att använda i sådana situationer när de behövs. Ofta skall skyddstejp lindas av, små plastlock avlägsnas, barnsäkra avfyrningsanordningar hanteras korrekt etc. Dessutom fyller de bara sin funktion om någon ser dem – och det är rätt ont om uppmärksamma ögon längs kusterna sedan fyrar och lotsstationer avfolkats. Handbloss, röksignaler (orange rök) och elektriska blixtljus kan däremot underlätta för räddningspersonal i en helikopter eller en sjöräddningsbåt att hitta en paddlare i vattnet. Tyvärr är nödutrustning dyr och har begränsad hållbarhet.

Ett intressant alternativ har börjat säljas i USA – små laserlampor med mycket stor räckkvidd. Den minsta är stor som ett pekfinger, lyser 5 timmar med en räckvidd på 35 km. Fördelarna jämfört med nödbloss är stora – räckvidden är större, de lyser kontinuerligt istället för några sekunder, kan pejlas med sökutrustning, blir inte för gamla, är inte brandfarliga och de kan återanvändas. Ännu så länge kostar de ca tusenlappen, men det sjunker säkert (laserdioden är samma enkla och billiga typ som sitter i alla CD-spelare).

Glöm inte heller de enkla och osofistikerade signalerna. En spegel - gärna med sikte - är utmärkt i solsken. En solkatt mot en båt eller flygplan syns väl (det är inte helt lätt att sikta rätt med spegel – prova så här: håll spegeln nära ögat, peka på målet med andra armens pekfinger, rikta spegeln så att ljusreflexen fallar på pekfingret, vicka lite fram och tillbaka och hoppas på det bästa). En visselpipa med kraftig signal är bra när man behöver påkalla uppmärksamhet från båtar eller andra paddlare i närheten (men hörs inte långt när det blåser – att banka på kajaken kan ibland vara effektivare). Tändstickor i vattentät förpackning ger möjlighet att tända en signaleld.

Mobiltelefon kontra VHF-radio

Mobiltelefonen är en omdiskuterad välsignelse. För många är det själva grundfinessen med turpaddling att för några timmar, dagar eller veckor totalt bryta förbindelsen med det ständigt uppkopplade IT-samhället. Mobiltelefonen utgör en distraherande länk till vardagen – även om den förblir avstängd och nerpackad. Men naturligtvis kan det vara en säkerhet att i ett nödläge kunna nå larmnummer 112. Att via telefonen kunna meddela en försening eller ändring av planerna kan kanske också förhindra ett onödigt räddningspådrag.

Mobiletelfon eller VHFVar dock medveten om att mobiltelefonen är en högst osäker nödsignal jämfört med en VHF-radioVHF står för 'very high frequency' och är en tvåvägs radiosändare/mottagare. Så gott som alla fartyg och båtar har VHF och lyssnar på nöd- och anropsfrekvensen: kanal 16 . Ett nödanrop via mobiltelefon når bara mottagaren – en larmcentral – som i sin tur får larma sjöräddningen, som skall sitta med mobiltelefonen i ena handen och vhf:en i andra för att koordinera räddningsaktionen. Vidare kan sjöräddningen inte pejla en mobiltelefon (om den inte är utrustad med GPS-baserad spårutrustning) vilket gör att man måste lita helt på positionsangivelsen från den nödställde. Telefonerna är ännu så länge ömtåliga och måste vara vattentätt packade för att överleva en kapsejsning, medan vhf-apparaterna är robusta arbetsredskap. Mobilnätet har också ännu så länge för dålig täckning ute till havs för att kunna vara en pålitlig nödradio.

Ett VHF-anrop når, förutom sjöräddningen som lyssnar dygnet runt på nödfrekvensen, även alla båtar med VHF-radio i närheten. Vid en olycka är det normalt andra fartyg eller båtar som är först framme och kan hjälpa till och de kan dessutom sända signalen vidare till räddningscentralen om den nödställde inte får direktkontakt (utom räckhåll från mottagaren eller har en liten handhållen transceiver med svag utsignal). En VHF-signal är vidare lätt att pejla vilket kan innebära att den nödställde hittas mycket snabbare. VHF-radion har också mycket bättre täckning längs kusten än mobiltelefonnätet. Om du i en nödsituation ser en båt eller ett fartyg i närheten kan du anropa på VHF och förmodligen få kontakt, men hur ringer du ett fartyg med mobiltelefon ("Nummerbyrån? Jo, jag skulle vilja ha numret till den gråa fiskebåt med ljusblå överbyggnad som just nu är på väg norrut från Måseskär!)? Eller om du i tät dimma hör ett fartyg närma sig och vill varna att du möjligen finns någonstans i vägen?

För normal semesterpaddling runt kusten klarar man sig bra med mobiltelefonen, men skall du långpaddla utanför bebodda områden är det VHF-radio som gäller. VHF kräver certifikat som fås efter en teoretisk examination (kunskaperna läser man lätt in).

...och så GPS, väl?

Nej, faktiskt inte. Men det är ett högst personligt val. Visst kan det vara kul att läsa av farten, att flytta in kursspåret i sjökortet efter turen eller att roa sig med lite geocaching - men än så länge är GPS:en för mig ännu en onödig friluftspryl med glupande aptit på batterier och som kräver mycket tid och uppmärksamhet från det som är huvudsaken med paddelturen - naturen och friluftslivet. Dessutom är navigationen i kajak så lätt, okomplicerad och rolig att det inte känns befogat att komplicera livet med en specialpryl för det. Måhända kommer det användbara GPS:er efterhand – sådana som klarar sig ett par veckor på en sats batterier, är garanterat täta och kan användas intuitivt utan föregående detaljstudium av bruksanvisningen.

Ficklampa

Ficklampa behövs både som tältlampa, som "gångljus"Lanternor för gång i mörker enligt sjötrafikkungörelsen och som kompassbelysning vid eventuell nattpaddling. En pannlampa fungerar bra men komplettera gärna med en vanlig ficklampa. Ett gångljus skall kunna visas horisonten runt – inte helt lätt med lampan fastsatt i pannan. Bra är om lampan även kan avge blixtar (xenonljus) som lokaliseringshjälp vid nattliga räddningsaktioner. Däremot bör blinkande ljus inte användas som gångljus (lätta att förväxla med lysprickar och fyrar). Var också medveten om att vit blixt inte är en officiell nödsignal till havs, utan bara en lokaliseringshjälp när någon redan letar efter dig.

Många vattentäta ficklampor har en magnetisk strömbrytare, som om den kommer för nära kan ställa till trassel för kompassenMånga vattentäta ficklampor har en magnetisk strömbrytare, som om den kommer för nära kan ställa till trassel för kompassen. Packa ficklampan (liksom andra prylar med magneter: telefoner, radioapparater mm – dvs allting med hörlurar eller högtalare) på säkert avstånd från kompassen.

För att inte förlora mörkerseendet när du använder pannlampan som kompass- och kartbelysning, är det enklast att alltid bara titta med ena ögat (samma öga varje gång). Det fungerar utmärkt, både enklare och effektivare än de ofta rekommenderade alternativen med färgat ljus.

Övrigt

En liten enkel presenning eller en tarpengelska för tarpaulin; pressenning, men betyder oftast numera ett specialsytt regnskydd är bra att ha med som tillfälligt regn- eller vindskydd vid raster. Den kan också skydda sovsäcken mot dagg om du ligger under bar himmel.

Ett sittunderlag behövs när det är fuktigt i gräset eller om kvällarna när daggen och temperaturen faller. Består sittunderlaget av flera lager hoptejpade bitar kan det också fungera som paddelflottör.

En liten planterspade är utmärkt för latringrävning.

En radio behövs för att kunna följa sjörapporter och väder.

Klädsel

Idéer om klädsel finns naturligtvis lika många som det finns paddlare men några generella råd finns ändå att ge. Eftersom torkmöjligheterna är begränsade när man tältar kan kläder i snabbtorkande material underlätta betydligt. Bomullskläder är generellt olämpliga till sjöss genom att fukten inte transporteras bort – man håller faktiskt värmen bättre med bar överkropp än med en fuktig bomullströja. Ha därför inte bomullskläder i kallt, fuktigt väder.

Men är det riktigt varmt ändras förutsättningarna helt – syntetfibrerna transporterar bort den svett som är en viktig del av temperaturregleringen. Risken ökar för överhettning och vätskebrist. Ha därför inte syntetkläder vid hårt arbete i varmt väder.

Klädd för saltvatten

Saltvatten är en besvärlig miljö för kläder och paddlare. Salt attraherar vatten och efter ett par dagar på västkusten är normalt alla kläder lite fuktiga – om man inte har en enastående tur med vädret. För en luttrad havspaddlare är bekvämlighet att vara varm och fuktig till skillnad mot att vara kall och fuktig. Men det gäller att välja kläder med förnuft.

Lager på lager i kallt väder

Med flera lager kan man finjustera funktionen efter yttre förhållanden som temperatur, vind, vattenstänk mm och efter inre förhållanden som paddelansträngning.

Ytter- och innerlagret är viktigast. Innerlagret skall vara bekvämt även i fuktigt tillstånd. Mellanlagret eller -lagren skall innehålla mycket isolerande luft. Ytterlagret skall stoppa vatten och vind, men gå att öppna för ventilation.

Nya och gamla material

Favoritmaterial har i sekler varit bomull. Men trots komfort och naturligt ursprung får bomull inte många poäng som paddelklädsel. Det suger vatten som en disktrasa, torkar långsamt och kyler. Man håller värmen bättre utan kläder än med en våt bomullströja.

Ylle värmer även i vått tillstånd men torkar oändligt långsamt och det är svårt att skölja ur salt.

Syntetiska fibrer har utvecklats enormt på ett par decennier. Även paddlare med traumatiska minnen av tidiga nylonskjortor kan våga sig på moderna fritidskläder i nylon, polyester och polypropylen.

Materialprestanda

Här är en erfarenhetsbaserad skattning av de olika materialens egenskaper (egna erfarenheter och åsikter uppsnappade i diskussioner och fora på nätet). Viktigast för paddelkläder är att de värmer i vått tillstånd och att de torkar snabbt.

 BomullUllPolyesterPolypropylenNylon
Vattenuppsugning hög hög låg mycket låg medium
Torktid lång lång kort mycket kort kort
Värmeförlust hög låg låg låg medium
Komfort hög medium hög medium medium
Krympning hög hög låg hög låg
Hållbarhet medium medium hög medium hög
Lämplighet till havs låg låg hög medium medium
Lämplighet på land medium hög hög medium medium

I innerlager är polypropylen vanligast eftersom det effektivt för bort vatten från kroppen. För att förbättra elasticiteten blandas ofta polypropylen med lycra.

För mellanlager är fleece ett bra val. Det är varmt även i vått tillstånd, torkar snabbt, håller mycket luft, är hållbart och bekvämt. Vanligast och bäst är polyesterfleece. Polyesterfleece kan kännas fuktigt på grund av att det kan hålla mycket vatten i väven men skakar man bort vattnet känns det torrt igen. Nylonfleece värmer inte lika bra vått och kyler mer.

Ytterskalet skall ge skydd för vind och regn men släppa ut fukt och överskottsvärme. Det finns numera flera olika material av Gore-Tex-typ, med olika avvägningar mellan täthet och ventilation. Eftersom överhettning nog är det vanligaste klädselrelaterade paddelproblemet är ventilationsmöjlighteterna viktiga. Se till att paddeljackan är lätt att öppna för ventilation, att den går sluta till hermetiskt i busväder och att den är bekväm i båda lägena.

Ha inte för stora förväntningar på Gore-Tex och andra supermaterial. De är ganska bra på att släppa igenom vattenånga men stänger för vatten i flytande form – vilket innebär att om man inte märker att man svettas klarar materialet transporten av fukten. Men känner man sig svettig beror det på att det finns svett i form av droppar på huden – och då är loppet redan kört för alla supermaterial.

Tänk på att huvudet står för det mesta av värmeförlusterna (beroende bland annat på att kroppens värmesystem inte har behörighet att ändra blodflödet i huvudet - därtill är hjärnan en alltför viktig kroppsdel). Välklädd, men barhuvad och lite blöt i håret är det ca 60% av värmeförlusterna som tar vägen via huvudsvålen. En kapuschong kan vara en god idé – förutsatt att den är stor nog att följa med när du vrider på huvudet.

Saltvatten ställer till problem för alla membranmaterial. Saltkristaller i mikroporerna leder vatten in genom materialet i stället för tvärt om och gör att paddeljackan känns fuktig. Skölj jackan i sötvatten ofta. I nödfall sänker också en saltvattensavsköljning salthalten i porerna.

Foder i jackan gör den bekvämare att bära men förlänger också torktiden. Har man någon gång en paddeljacka direkt ovanpå en t-tröja är ett nätfoder avsevärt behagligare än jackans ytbehandling.

Ta med ett lätt termounderställ även under högsommaren – nätterna kan vara kalla. Flerskiktsprincipen gäller även i kajaken. En tunn regnjacka som vind- och regnskydd utanpå flytvästen skyddar lika bra som en fodrad jacka och tar mycket mindre plats i packningen.

På fötterna

är ett par lätta plastsandaler idealiska under den varma årstiden. De skyddar mot snäckskal och vassa stenar, ger bra grepp på hala klippor och torkar snabbt efter ett bad. På vintern kan de bytas ut mot dykarboots i neopren så håller man fötterna varma och torra även i minusgrader. Stövlar bör undvikas. Dels kan de kilas fast mellan däck och durk vilket kan vara farligt i en nödsituation och dels är det så gott som omöjligt att ta sig upp i en kajak från vattnet med stövlar på fötterna (och sparkar man av dem, sjunker de).

Paddelhandskar

behövs under den kalla säsongen. Enklast är s.k. poogies som knäpps runt paddelskaftet med kardborrband och där man håller om paddeln som vanligt inne i handskarna. Fördelen är just att man håller direkt i paddeln, vilket minskar risken för felskär och andra misstag vid t ex stödtag. Nackdelen är att man måste ta ut händerna så fort något skall göras – sätta på kapellet, rätta till klädseln, pumpa ut vatten etc – sedan är det svårt att få tillbaka värmen i händerna.

Pogies görs oftast i nylontyg vilket är fullt tillräckligt i de flesta sammanhang. Neoprenhandskar är varmare (klarar åtskilliga minusgrader) men kostar mer. Ett alternativ kan vara att fodra nylonhandskarna med en bit tillklippt liggunderlag.

Med Grönlandspaddel används bara handskar eller vantar – eftersom man använder hela paddeln fungerar inte pogies (på Grönland användes tumvantar av sälskinn, med två tummar, så att de kunde vändas när de blev blöta och hala). Ett par enkla fiskehandskar i neopren fungerar utmärkt under den kalla årstiden men förböjda paddelhandskar i neopren kan vara bekvämare.

Se även min test av några olika handskar - eller Erik Sjöstedts. På Eriks sajt finns för övrigt mycket tips om utrustning

Lägerutrustning

Egentligen duger vilket tält som helst men det finns skillnader som kan vara värda att fundera över. Tunneltält ger gott omplats i förhållande till packvolym och -vikt. De är vindstabila med vinden mot kortsidorna, men kan fladdra lite med vinden tvärs. Är absiden förlängd med en extra båga blir det bra innerutrymmen för inblåsta dagar med matlagning "inomhus". Kupoltälten är normalt de mest vindstabila, och många konstruktioner är självstagande för klipptältning. De väger lite mer för samma innerutrymme, än tunneltälten. Ryggåstält trängdes ut från matknaden av tunnel- och kupoltält, men har fått en viss renässans som ultralätta tält att sätta upp med vandringsstavar eller paddlar. De har tämligen dåliga innerutrymmen med takhöjd bara i mitten. Tältkåtor är tunga, skrymmande och höga och knappast användbara som kajaktält. Men som basläger för en grupp finns inget som slår en stor kåta med kamin vid mittstolpen. Tarptents är ett mellanting mellan en pressenning och ett tält - mellan att sova inomhus eller under bar himmel. De är enkelväggiga med myggnät och sätts upp med vandringsstav eller paddel. Varken vindstabilt eller väderskyddat, men oslagbart litet och enkelt.

Under perioder med fint väder är det skönast att sova under bar himmel. En liten lättviktspresenning är bra som skydd mot markfukten. Är den tillräckligt stor att vikas över sovsäcken skyddar den även mot dagg och regnskurar.

Ett hårt eller ojämnt underlag ställer också krav på tjockt liggunderlag, gärna ett uppblåsbart. Eftersom man inte behöver jaga gram som vid fjällvandring kan en vanlig luftmadrass fungera utmärkt – men med nackdelen att den stora luftmängden stjäl mycket värmeenergi från kroppen. Bäst är de nya uppblåsbara med dun eller fiberfill - bekväma, varma och tar liten plats. Tjockleken beror på hur bekvämt man vill ligga, men räkna som en enkel grundregel med att det behövs 1 cm per levt decennium.

Minimalistcamping

Tarp har blivit populärt bland minimalistcampare. Tarp är en förkortning av tarpaulin; presenning, och är numera i friluftssammanhang ett lätt tygstycke med öljetter, som kan hängas upp som regn- och/eller vindskydd och därmed ersätta tältet. Tarp och paddelTarpen sätter man upp med hjälp av paddlar, vandringsstavar eller linor från ett träd och nerpackad är den inte större än att den ryms i fickan.

Men minimalistcamping kräver lite extra omtanke. En tarp separerar inte camparen från omgivningen lika bra som ett riktigt tält. Man får därför tänka sig campandet som ett helt system av samverkande komponenter – marken, markväven, liggunderlaget, sovsäcken, regnskyddet, naturen och förhållandena på lägerplatsen - brister en länk fungerar systemet inte optimalt. Oftast händer inget värre än att natten blir lite obekväm, men om man någon gång tänjer på gränserna kan det bli allvarligt.

1. Välj tältplats efter omständigheterna. Välj en vindskyddad plats om det är risk för vind, vänd öppningen från vinden. Regnar det kan några stora träd göra livet behagligare (visserligen droppar de länge efter ett regn, men regnskydd är lätta att flytta när regnet slutat). Utnyttja naturen runt om som en del i skyddet. Ett lätt regnskydd på en vindpinad kulle i halv storm är ingen bra ersättning för ett riktigt tält. Vindskyddet bakom ett stenblock, ett buskage eller till och med högt gräs (eller kompisens tält) kan göra underverk. Undvik ett krön – hellre en bit ner på läsidan. Vindstilla nätter drar vinden nerför sluttningar när temperaturen faller - vänd öppningen neråt mot dalen.

Utan risk för regn hade de flesta nog sovit under bar himmel. Vintergatan är en makalös sänghimmel som man tyvärr inte får uppleva så ofta. Lättviktsskydd är gjorda i tunna ömtåliga material. Lite hjälp från naturen i form av skyddande träd eller en klippa som bryter horisontellt regn om det samtidigt blåser underlättar. En extra pressenning att spänna över vid riktiga skyfall kan också betyda skillnaden mellan hyfsad komfort och ren misär.

2 Använd markväv. Är det helt torrt sover man förstås direkt på marken, på en bädd av torrt gräs eller löv. Men ofta finns markfukt eller dagg och en lös tältbotten av plast eller tunn nylon är skönt att rulla ut under liggunderlaget. Regnar det blir det nödvändigt. En lätt nylonväv står inte emot vatten lika bra som tyngre bottenvävar och en plastfolie har högst begränsad hållbarhet. Leta därför upp en plan yta som är omgiven av lite lägre partier så att vatten rinner bort från regnskyddet, inte samlas i det. Välj helst mjukt underlag, gräs eller löv och kontrollera att det inte finns stenar eller rötter som kan punktera golvet.

3. Undvik kondens. Bra tält är dubbelväggiga för att minska problemet med kondens. Lättviktsalternativens enkeldukar kräver istället lite eftertanke. Det handlar dels om att förstå principen med kondens för att kunna minimera den och dels om att ha strategier för att ta hand om det som ändå uppstår. Kondens uppstår när varm fuktig luft träffar en kall yta. Den viktigaste källan till varm fuktig luft är utandningsluften. Men det räcker med att temperaturen sjunker ett par grader framåt kvällen så kondenserar den varmare luften under regnskyddet på insidan av väven.

Det handlar alltså om att undvika fuktig luft och att minska temperaturskillnaden mellan ut- och insida. Det första är lättast: Tälta inte alldeles intill vatten och ventilera bort den fuktiga utandningsluften. Se till att det aldrig är helt stängt, att det finns ventilationshål för både till- och från luft. I ett tält finns rejält med ventilation i yttertältet, medan innertältet är relativt stängt. I lättviktskyddet får sovsäcken ersätta innertältet – i övrigt måste luften strömma fritt. Att utjämna temperaturskillnader görs dels genom ventilationen – den uppvärmda utandningsluften blåser bort och ersätts av kall luft. Men även yttertemperaturen går till viss del att kontrollera. Träd med täta kronor håller kvar en del strålningsvärme och kan innebära flera grader högre temperatur lokalt och fritt från kondens.

För att hantera den oundvikliga kondensen krävs en strategi. Första steget är volym. Se till att regskyddet är så stort att det finns plats att röra sig utan att stöta till tak eller väggar om de är fuktiga. Om varje oförsiktig rörelse utlöser en regnskur är det svårt att trivas med friluftslivet.

Ha en trasa till hands, för att torka av väven om det behövs innan du stiger upp på morgonen. Organisera packningen så att det som behövs tidigt är lätt att plocka fram utan att behöva rumstera runt.

4. Sovsäcken. Eftersom sovsäcken ersätter innertältet behöver den också lite extra eftertanke. Om det är dun eller syntet är mest en smaksak, men viktigt är att den är torr – annars går det mesta av isoleringsförmågan förlorad.

Vid lättviktscamping har man oftast ett skyddsfodral på sovsäcken – någon av dessa nya vattentäta och ultralätta skalvävar som andas och som heter något med "x" i. De fungerar utmärkt, håller sovsäcken torr och camparen varm.

Köksutrustning

Vanligast bland kanotister är stormköket från Trangia, antingen det ursprungliga med spritbrännare eller modifierat för gasol. Gasol är lätt att använda, sotar inte och lågan går att reglera steglöst. Värmeeffekten minskar dock efterhand som trycket sjunker i gasflaskan. Räkna med att du gör av med ungefär en 450g gasolflaska per vecka. Sprit är lätt att få tag i var som helst och lätt att använda. Åtgången är ca 1 liter i veckan. Blandar du en skvätt vatten i spriten, sotar den mindre. Förvara aldrig brännaren i kastrullsetet - läcker det ut sprit blir maten oätbar ett bra tag framåtFörvara aldrig brännaren i kastrullsetet – läcker det ut sprit blir maten oätbar ett bra tag framåt. (Detta gäller i synnerhet om du eldar med Metanol som är lukt- och smaklös och mycket giftig!)

En och annan kör fortfarande med fotogenkök som är effektivare än gasol och sprit, vilket gör att mindre bränsle behöver medföras. Det är krångligare att använda eftersom man dels måste pumpa upp tryck och dels förvärma med sprit eller tändpasta.

Bensin- och flerbränslekök har ungefär samma för- och nackdelar som fotogenkök men explosions- och brandrisken tillkommer för bensinköken – tillsammans med en anmärkningsvärd ljudnivå (räkna med gliringar för akustisk förorening)!

I stormköket ingår två kastruller och ett stekfat. Komplettera med en kaffekittel och en kombinerad skärbräda/durkslag/lock, som får plats i det hoppackade köket.

Övrigt som behövs är tallrik, mugg, dricksglas (av plast), bestick, vass kniv, osthyvel, konservöppnare, kapsylöppnare, smörkniv, visp, skärbräda, disksvamp, diskmedel, termos, vattenflaska, plastpåsar, gummiband.

Vatten förvaras bäst i en mjuk vattensäck, som är lätt att stuva, och tar mindre plats efterhand som man använder vattnet (vattensäcken saneras med jämna mellanrum med klorin för att stoppa bakterietillväxt – se bruksanvisningen). Lowtech-alternativ är PET-flaskor som går att trycka in lite här och var i packningen (eller ännu bättre – en bag-in-box-innerpåse).

Som skafferi (för i första hand frukost-, fika- och lunchmaten) kan man använda en mjuk kylväska som är hyfsat tät mot fukt underifrån, lätt att bära mellan kajak och lägerplats och skyddar mot snabba temperaturförändringar. Därutöver behövs en packväska eller packlåda för konserver och torkat och en för frukt och grönsaker.

Packa ris, pasta etc i täta plastaskar, gärna portionsförpackat i plastpåsar. Te och kaffe är lättast att ha i plastburkar med skruvlock. Bröd i dubbla plastpåsar. Kryddor i filmburkar – t.ex. en för salt, en för peppar och en för blandade örtkryddor. Ägg viras in i hushållspapper och läggs i en plastask.

När du kommer hem igen – anteckna medan du packar upp vad som var bra och vad som var mindre bra i utrustningen och provianten och vilka prylar som eventuellt inte kom till användning.

Ha alltid med reservproviant för en extra dag och vatten för ett par.

Mina egna grejor:

Här är lite samlade erfarenheter om de grejor jag själv brukar packa med.
Och så en reflektion om för mycket...

Kommentarer

Har just läst massor av bra tips, som nybörjare och riktigt taggad av detta fantastiska sätt att komma närmare naturen så är jag eld o lågor inför kommande utfärder.

Här fick jag en viktig del i säkerheten att fokusera på, jag vill ju göra många resor, mycket bra information om både säkerhet, kunskap, utrustning och "att tänka på".

Tack //Barbro

Välkommen till ett vanebildande sätt att komma nära naturen.

Skriv en kommentar