Om västerländska paddlars ursprung

Senast uppdaterad den 27 maj 2023, 0 kommentarer

John McGregor, som till stor del får ta åt sig äran att ha lärt europeer nöjespaddla, hade sett eskimåkajaker vid Kamtjatkas kust runt mitten av 1800-talet. De primitiva koryakkajakerna paddlades normalt med handpaddlar som inte gav mycket inspiration. Chukchifolket längre norrut använde dubbelpaddlar vid jakt i åar och sjöar - dessa kunde han möjligen ha sett eller hört talas om.

De paddlar han kom att använda hemma i England för sina RobRoy-kanoter var inspirerade av de kanadensarpaddlar man kände till från Amerika - helt enkelt två kanadensarpaddlar hopfogade med en mässingshylsa. Med inspiration från roddare som skevrar årbladen för att minska luftmotståndet kom man ganska snabbt på att vrida det ena bladet 90 grader för att minska vindfånget i motvind – sannolikt nödvändigt med tanke på att de första paddlarna var över 2,5 meter långa. På bilden poserar visar McGregor inför en långfärd i Skandinavien. Ganska snabbt började också bladformen variera. Det experimenterades friskt med form och storlek. I tidens paddlingsböcker skrevs att långa paddlar skulle ha smala långa blad medan korta paddlar behövde breda blad med stor yta.

Det var dock inte första gången världen skådat vinklade dubbelpaddlar. Sådana företeelsr uppfinns sällan - de bara dyker upp från ingenstans där de behövs. Chumashindianerna i södra Kalifornien hade i hundratals år använt dubbelpaddlar med 90 graders vinkling i sina kanoter, och det finns vissa belägg på att kapten George Vancouver tog en sådan paddel med sig hem till England 1794. (”California Indian Watercraft”, Rickard Cunningham ,1989). Kanske hade John McGregor eller hans paddelleverantör sett eller hört talas om den.

Kapprodd med smala båtar var vid den här tiden en betydligt större sport än kanotpaddling och eftersom roddbåtarna var snabbare låg det nära till hands att man plagierade de korta, breda och kraftigt skålade årorna. De tidiga paddlarna byggdes för övrigt oftast av årmakare.

Men paddling sågs som en mycket primitiv framdrivningsmetod och i W. P. Stephens ”Canoe and Boatbuilding for Amateurs” från 1889 predikas det med viktoriansk grötmyndighet: ”Den viktigaste skillnaden mellan kanoter och andra båtar ligger i framdrivningssättet, att paddeln hålls och styrs med båda händerna, medan åran i en båt fästs i båten och dess rörelse kontrolleras med handen. Det förra är en primitiv metod och till och med idag framdrivs de primitiva stammarnas farkoster så gott som uteslutande med paddlar, medan åror används av de civiliserade folken.”

De skålade paddlarna gav bättre grepp men var vingliga och besvärliga att använda. Lösningen blev att vinkla bladen framåt i kajakens färdriktning så att paddeln blev självstabiliserande. Kommendören Carl Smith lät bygga en paddel med inställbar vinkel och provade sig fram till en optimal konfiguration.

Svensk paddelritning från 1890 av revisor C. N. Hanner är en av de första med skålat blad och förstärkningsrygg på baksidan. Därigenom kunde man minska besvärande wobbling.

Därmed var den moderna paddeln i stort sett färdigutvecklad. Det som hänt under 1900-talet (bortsett från nästa stora steg – vingpaddeln) har mest handlat om justeringar av storlek och bladform. Bladen har blivit assymetriska för att minska vridningen vid isättning, främst beroende på att bladens skålning flyttat fram dragets mest effektiva fas och inneburit en utveckling mot mera aggressivitet i isättningen. Böjda skaft har provats för att motverka nackdelarna med den nya motoriken. Nya syntetmaterial har minskat vikten och ökat hållbarheten. Pålitliga delningshylsor har inneburit att alltfler paddlar har gjorts delbara, med fördelen att de kan vara justerbara till längd och vinkel och att de är lättare att transportera.

Europaddel?

Namnet europaddel har uppstått för att definiera vår gamla vanliga paddel i motsats till vingpaddlar och grönlandspaddlar (eller traditionella eller arktiska paddlar). Det har egentligen inte någon historisk eller geografisk relevans.

Från början fanns hos oss inget behov av en annan benämning än paddel. När vingpaddeln dök upp fungerade det till en början bra med ”vingpaddel” (eller ”vinge”) och ”paddel” – eventuellt förstärkt till ”vanlig” paddel. Men när även grönlandspaddeln började bli vanlig i USA blev det lite mer komplicerat. Det behövdes ett begrepp för att definiera den vanliga paddeln mot vingpaddlar och grönlandspaddlar. Någon myntade europaddel – men tanken att MacGregor från England anses vara den första som rekreationspaddlat och använde dubbelpaddlar med stora vinklade blad.

I USA protesteras det då och då mot benämningen – somliga har svårt att svälja att Europa krediteras med äran av att ha initierat rekreationspaddling. I Sverige använder många begreppet plattpaddel för att positionera den gentemot vingpaddeln, men egentligen är en grönlandspaddel plattare än de flesta europaddlar. På Grönland heter det naturligtvis inte grönlandspaddel, utan bara pautit eller paatit i motsats till vingpaddlar och europaddlar (på samma sätt som en kajak från andra delar av världen är en qajariaq för att skilja den från deras egen "riktiga" qajaq, eller som flesta ursprungliga folkstammar har kallat sig själva för ”folket" eller ”människorna” för att skilja sig från ”de andra”).

Tiden får väl visa vad som känns bäst: europaddel eller plattpaddel eller något helt annat.

Ännu besvärligare blir det med nomenklaturen när det dyker upp hybrider: smala ovinklade vingpaddlar, vinklade grönlandspaddlar, europaddlar med långa smala blad. Sådana gränsdragningar har utlöst ett par riktigt heta diskussioner i QajaqUSA under senaste åren. Som vanlig är det inga problem att enas om vad som är vad - det är oenighet kring definitionerna som det slår gnistor om.