Bakvänt om alaskapaddlar
den 23 maj 2003 (paddel), 2 kommentarer
Jag har haft ett livligt mailutbyte under den gångna veckan med en rad välkända amerikanska paddelgurus med alaskapaddlar som specialitet. En mycket förvånande upptäckt var att flera av dessa använder paddeln med den plana sidan bakåt.
Första gången jag provade en alaskapaddel fick jag rådet att den plana sidan skulle vara framåt och när jag testade fungerade den mycket bra så - medan den wobblade, plaskade och gav dåligt stöd när jag provade att vända den.
Hur aleuterna själva en gång använde sina paddlar är det ingen som riktigt vet. Det finns en mängd bevarade kajaker, paddlar, kläder, jaktvapen mm från Aleuterna men till skillnad från Grönland är traditionen bruten och det finns ingen sentida ättling som med säkerhet kan berätta hur de användes.
Det finns ett fåtal gamla fotografier från förra sekelskiftet, men dels har de generellt för dålig upplösning för att det skall gå att dra några säkra slutsatser och dels låg den kulturella höjdpunkten redan då åtskilliga decennier bakåt i tiden.
De flesta som, liksom jag, har plana sidan framåt, hänvisar till Wolfgang Brinck, som i sin tur hänvisar till David Zimmerly, som dock numera har modifierat sin ståndpunkt och tänker sig att man möjligen använde plana sidan för kortsiktig fart och konvexa sidan för kraftbesparande långdistanspaddling. Rob Macks hänvisar till att den uppbyggda åsen på bak-/framsidan (?) fungerar bättre i kompression än i drag och att det därför är den plana sidan som är "the power face".
Min teori styrker jag främst med att de alaskapaddlar som finns avbildade, i samtliga fall är konfigurerade så att de blir självstabiliserande i vattnet med plana sidan framåt (se t ex http://www.arctickayaks.com/LinesAleutMAE593-76.pdf och http://www.arctickayaks.com/LinesAleutMAE-AC.pdf eller bilden nedan). Paddeln är uppbyggd från den plana sidan så att bladet kommer att ligga framför en tänkt linje genom mitten av skaftet om man håller den med plana sidan framåt och blir därför självstabiliserande på samma sätt som och av samma skäl som en vingpaddel eller t ex Vituddenpaddeln från VKV. Vänd åt andra hållet hamnar bladet i ett labilt läge på dragsidan om skaftets centrum och torde tvinga fram ett hårdare grepp för att inte wobbla. Min erfarenhet är att människor som använder ett redskap för sin försörjning är betydligt mindre benägna att acceptera inkonsekvenser och komplicerat handhavande än vi fritidspaddlare.
Bilden ovan är från Zimmerlys "QAYAQ" sidan 79, och är ursprungligen hämtad från en uppmätningsritning (MAE 573-76) av David Zimmerly/Kathryn Ireland av en baidarka från 1845.
Men mycket intressant och oväntat var det att upptäcka sådana variationer i åsikter och övertygelse. Allra mest förvånad är jag över att en del paddlare upplever sig få bättre grepp med den sida jag (och de jag hittills diskuterat detta med) inte kan få att fungera alls. Det leder vidare till tanken att det kanske är avhängigt av tidigare paddelerfarenhet - att en före detta vingpaddlare och en före detta grönlandspaddlare använder så olika teknik att upplevelsen av alaskabladen blir helt olika. Samtidigt är de byggbeskrivningar som finns tämligen vaga och ger utrymme för en hel del gissning och intuition i detaljutformningen - vilket också kan bidra till att olika paddlar bär sig mycket olika åt. Så det är väl bara att skaka av sig de förutfattade meningarna och experimentera vidare...
Tillägg [2003-06-20]: Vidare efterforskningar har visat att det någonstans på vägen sannolikt skett en förvanskning eller missuppfattning av den ursprungliga formen. Museernas paddlar tycks ha en låg men tydlig ås även på den "plana" sidan, vilken inte framgår av t ex Wolfgang Brincks teckningar. Det innebär att dessa paddlar till skillnad från många moderna epigoner sannolikt har fungerat ganska bra på båda hållen - ytterligare ett stöd för Zimmerlys tes.
