Båtbygge 1976-77 – Maria Kristina, 36 ft ketch
den 14 januari 2019 (båtbygge, Maria Kristina), 4 kommentarer
Jag har skannat in lite gamla bilder från vårt stora båtbyggeriprojekt. Det kommer mer när jag får tid.
Under åren 1976-77 och framåt byggde vi vår första "riktiga" båt (de "oriktiga" är då de mer eller mindre användbara farkoster jag totade ihop under barna- och tidiga tonår av masonit, lådor och annat). Vi (jag, hustru, syster och svåger) satsade stort – en elva meter lång och drygt nio ton tung ketch i ferrocement. Den byggdes på studielån och ungdomlig entusiasm på en bit mark lånad av en båtintresserad trädgårdsmästare i Flackarp strax söder om Lund.
Båtbyggeriverkstaden bestod av ett pressenningsskjul byggt av begagnade telefonstolpar, noga avvägda med teodolit, och diverse balkar och reglar från ett nerlagt tegelbruk i Bjärred, klätt med begagnade lastbilspresenningar i linne från ett åkeri i Lund.
Spanten svetsades ihop av 8 mm armeringsjärn i fackverkskonstruktion på ett fullskaleutslag på garagegolvet och hängdes upp i byggskjulet och justerades in med hjälp av påsvetsade gängstavar.
På dessa najades sedan fast fyra lager stålnät (ferroplank). Med många tusen najningar för att fixera de fyra lagren nät, kändes det som ett evighetsjobb!
Ferroplank är ett specialnät för ferrocementbåtar: tio 2 mm ståltrådar med en cm mellanrum sammanhållna med en tunn järntråd på var tolfte centimeter – en både mera funktionell, mera lättanvänd och starkare metod än den äldre metoden, med stringers i armeringsjärn och 8-10 lager kycklingnät!
Gjutningen började sedan med en kölklump så att skrovet hade något solitt att stå på när flera hundre kilo cement trycktes in i nätet.
Själva gjutningen var ett stort projekt, som involverade alla släktingar, vänner och bekanta som mot bättre vetande lät sig involeras. Vi turades om att blanda cement, bära cement till gjutlagen på in- och utsida av skrovet (för att garantera att det inte blev kvar luftbubblor inne i bordläggningen), och serva med med mat och dryck.Det tog en hel dag från tidigt morgon tills det började mörkna.
När gjutningen var klar, plastades hela skrovet in och ånghärdades med hög värme under halvtannat dygn. Resultatet blev detta. Ett tunt (12-13 mm) och mycket starkt skrov, med lägre vikt än motsvarande glasfiber- eller träskrov skulle haft.
Slipningen av utsidan var ett krävande arbete med slipstenar och en tung hyrd industribandslip med karborundumslipband. Även om vi hade varit väldigt noggranna med jämnhet i armeringen och finish på gjutningen, blev det ändå flera dagars jobb att få ytan yacht-jämn. Vi slet ut två karborundumstenar och ett antal slipband innan vi var nöjda med grundfinishen. Utöver detta bredspacklades hela skrovet med epoxyspackel – och ny slipning, den här gången med långbrädor med slippapper.
För att inte tappa sugen började vi vid sidan om med det betydligt trevligare träjobbet. Först ut blev ett tjugotal laminerade däcksbalkar, ungefär 50x75 mm, plus några 75x75 runt masthålet och överbyggnaden. Vi turades om med slipning av betong och hyvling av trä.
Med balkvägarna bultade på plats fällde vi in däcksbalkar och karvlar för luckor och överbyggnad och kunde börja lägga grunden för däcket i 12 mm plywoodskivor.
Annat träjobb försiggick också parallellt med de stora jobben – i verkstaden blev så sakteliga skylight med glasade luckor, hörnstolpar för överbyggnaden, bommar, betingar, vantspridare mm klar och kunde fraktas till båtbyggeriskjulet för ytbehandling och montering.
Här får bogsprötet sin ytfinish.
Skylightet på fördäck var hopbyggt med en manlucka till förpiken. Här monteras gångjärnen på de öppningsbara luckorna.
Pollarna på plats och finslipas
Masterna däremot tyckte vi var ett för stort jobb (14 meter stormast och drygt 10 meter mesanmast), så dessa beställdes från Thörns Båtbyggeri i Hudiksvall.
Motorn blev efter moget övervägande en tvåcylindrig Penta 22: 2 cylindrar, 22 hk och tungt svänghjul. Hela motorn vägde ca 250 kg och var inte helt lätt att baxa in på plats i det trånga skjulet. Eftersom vi sänkt durken i salongen för att få en lägre profil på överbyggnaden fick vi svetsa specialfästen till motorn för att få ner den tillräckligt och få plats med gummidämpare.
Överbyggnaden monterades på plats: mahognyplywood på massiva trästolpar. Lådan på förkanten är delad: ventilboxar för dorade-ventiler ytterst, ett stuvfack för tågvirke på styrbordssidan, och öppet för bättre huvudhöjd i trappan till kajutan på babordssidan.
Blivande dörr i ruffens akterkant.
Sittbrunnen snart klar med dörrar till kajutan och skjutlucka, piedestal för styrapparaten – en kedjestyrapparat från Wargia – och kompassen.
Med sittbrunnen, överbyggnaden och förliga luckan/skylightet klara, var det dags för teakdäcket som bestod av raka teakplankor som lades i ett tätskikt av och nåtades med gummimassa. I botten på mellanrummen lade vi lina så att gummimassan inte skulle fästa mot underlaget utan bara mot teakribborna.
Skruvarna pluggas med teakplugg.
Ratten på plats. En köpt standardratt som fått en laminerad mahognyringg för att inte skot och fall skall fasta i spakarna.
Röstjärnen i galvat järn bultades på utsidan på traditionellt vis, innan avbärarlisterna monterades och relingen monterades.
Efter ett och ett halvt år kunde vi börja plocka ner det tillfälliga byggskjulet och ta några steg tillbaka och titta på vår båt.
En silo i närheten gav möjlighet till ett fågelperspektiv av båten i väntan på transport till småbåtshamnen i Malmö och sjösättning.
En gigantisk kranbil från Ralling lyfte upp båten på ett lågt flaksläp och efter en nervös resa genom Malmö sattes båten ner på hamnplan i Malmös södra hamn och i vattnet för en kort provtur för motor. Under vintern fortsatte vi med en del inredningsjobb.
Efter vintervila fick vi på master och rigg, men ännu saknas pulpit, pushpit och relingsstöttor mm. Men vi seglade flitigt...
Sommaren därefter kom däcksutrustningen på plats: pulpit, pushpit, relingsstöttor och nät
Under nästkommande vinter byggde vi en lite släpjolle till båten. Den byggdes i 4 mm plywood, kopparnitad på laminerade ekspant och målades i båtens färger. På bilden ligger den på biltaket tillsammans med bommarna.
Jollen blev mycket lyckad – lätt och stadig. Den var knappt två meter lång, men bar i lugnt väder två vuxna och två barn i förskoleåldern. Till havs låg den oftast upp och ner över förliga skylightet/nergångsluckan och sjösattes med hjälp av klyvarfallet. Den blev barnens leksak i hamnar. De rodde runt på jakt efter potentiella lekkamrater bland båtarna...
Semestersegling, Kyrkbacken Ven.
Tämligen färdigutrustad utvändigt – här med nya segelkapell. Invändigt fanns väldigt mycket kvar att göra. Jollen ligger på däck franför ruffen.
En del småjusteringar behövdes men i stort fungerade allt utmärkt. Hon seglade väl, var välbalanserad och lätt på rodret, kändes trygg i dåligt väder, gick rimligt högt i vind för att vara en båt med stor volym och var lätthanterad för motor (en Volvo Penta MD11).
Enda navigationsredskapen ännu så länge var kompass och mekanisk impellerlogg. Under däck fortsatte inredningsarbetet och vi tillbringade semestrarna längs västkusten och i Danska farvatten. Vi monterade ett ekolod, satte in en fast VHF-installation, bytte ut den enkla Porta-pottin mot en fast toalett kopplad till en stor inbyggd tank, byggde in ett kylskåp mellan navigationsbordet och pentryt, bytte till färskvattenkylning av motorn och fick därmed tillgång till varmvatten. Vi bytte också ut det tillfälliga fotogenköket mot en upphängd spis med ugn, och byggde en ventilerad låda på fördäck för en gasolflaska. Riggen uppdaterades med lazyjack för att enklare ta hand om seglen vid nertagning, och spridarna fick däcksbelysning. Vi bytte ut vår magnetkompass mot en elektrisk fjärrkompass, sedan vi misslyckats med att justera och kompensera magnetkompassen korrekt – en kompassjusterare som assisterat gissade att armeringen i skrovet kan ha hanterats med magnet i något sammanhang. Lösningen fick bli en gammal renoverad flygkompass, en Bendix med givare en bit upp i mesanmasten och repeater i nakterhuset.
På väg in till Skallkrokens hamn i Haverdal.
Efter ett par decennier, när barnen inte längre tyckte att semester med föräldrarna var önskedrömmen, kändes båten för stor och arbetskrävande och såldes till förmån för mer lätthanterliga farkoster.
Uppdatering 2024: Lars Nordlund, som ägt Maria Kristina i snart 30 år, säljer nu henne vidare till en ny ägare.
Bilder från Lars tid som ägare:
