Vintern 2009. Översnöade kajaker och en kanotyawl på bakgården. Foto: Björn Thomasson
den 4 mars 2007, 10 kommentarer
Christer Fuglesang hade en kamera med sig på sin lilla tripp. Några bilder finns på denna pdf (drygt 1 Mb), som just nu cirkulerar runt som mail.
Var rädd om vår lilla blå planet…
Vackra bilder, men är det verkligen foton från Christer Fuglesangs resa? Jag har för mig att jag läst att hans rymdfärd gick på ett avstånd av 40 mil över jordytan (ungefär avståndet Stockholm-Borås). Västeuropa i solnedgång tycker jag känns som det vore fotograferat från betydligt högre höjd. Har jag fel?
Jag fick bilderna med ett mail med kommentaren om att det var Fuglesangbilder - men det tål kanske att kollas.
Vidvinkelobjektiv kanske? Hur som helst är det fascinerande bilder. Jag tycker nog att vissa makthavare borde bjudas på en resa till yttre rymden så de får lite perspekiv på tillvaron.
Tydligen har bilderna "hittats" på en amerikansk lärares sajt (Mr Deckart: http://www.mrdeckard.com/links/Pretty_Planet.htm). Han anger bara "courtesy of NASA". Jag har inte lyckats hitta mer metadata någonstans. På hans sajt finns lite fler bilder av samma slag som i pdf-filen.
Verkar fejkat. Jorden kan säkert vara rund, men den är absolut platt! Jag tillhör - envist och som en av de sista medlemmarna - Flat Earth Society med säte i London. Vi tittar helst på gamla gräsliga bilder där de sanna grekerna visar precis hur människor ser ut på undersidan av denna platta planet. Ni vet, med huvudena mellan benen eftersom de går upp och ner. Det ska inte förnekas att det finns både höjder och dalar på denna platta yta som hellre borde kallas Vattnet istället för Jorden. Men ta en titt över kanten bara! Kom inte Stålmannen från Krypton förresten? Se hur det gick för honom när han hamnade på jorden! Dessa ständiga uppdrag! Och ett stycke kryptonit gjorde ju honom impotent!
Join us! Gå med i The Flat Earth Society och sprid sanningen! Christer Fuglesang - bah!
Jaha Henri, så det är därför du mest paddlar längs österlenkusten - du är helt enkelt rädd att ramla över kanten!
Men på tal om dalar och höjder. Jag revitaliserade mina kunskaper om kartprojektioner inför kommande navigationskurser och fick (äntligen) veta varför GPS inte får rätt på höjdangivelser. Två anledningar. Den ena ganska banal: det blir lite si och så med precisionen när alla satelliter ligger på samma sida om användaren - dvs söderut och ovanför. För bättre precision hade det behövts mätpunkter även norr om och nedanför (GPS bygger på enkel tidsmätning - hur lång tid tar signalen från de olika satelliterna). Den andra mer fantasieggande: GPS beräknar höjd från ellipsoidens yta, dvs den rena matematiska form som jorden antas ha (rotationen plattar ut polområdena en aning). Men kartografer anger höjder från geoiden, en snarlik form men där tyngdkraftens variation är invägd. Noll-nivå är således definierad som den höjd där den lokala tyngdkraften motsvarar tyngdkraften vid en medelhavsyta (om man tänker sig havsytan extrapolerad in under kontinenterna). Genom gravitationsskillnader till följd av varierande densitet i jordskorpan kommer alltså noll-nivån att vara olika på olika ställen runt jorden. I Sverige får vi till följd av detta ett medelfel på +20 till +40 meter (felet kan beräknas här: http://www.lantmateriet.se/templates/LMV_Geoidhojd.aspx?id=11494). Över hela jorden kan felet variera med -100 till + 80 meter.
Vissa GPS-enheter har traditionell höjdmätare inbyggd för att kompensera - de kommer närmare, men har istället sina egna felkällor.
Rotationen plattar ut polarområdena... Vad var det jag sa? Visst Björn, denna inneboende skräck för att ramla ut, den finns där hela tiden! Men i förrgår var jag faktiskt ute och paddlade med min 1790-talskopia av baidarkan. Tänk så mycket en litet annorlunda placering av sidribborna gjorde! Så fint den gick där jag paddlade - aktade kanten hela tiden! - mot Kiviks hamn, skrämde upp några änder i kanalen, mot utloppet och en bit mot Vitemölle. Jesses vad dom bangar med kanonerna! Sen hem och lycklig igen. Nej, här tas inga risker. Kanter som kanter, man vet väl hur det är med vägarna här... Många vinterflyktande fåglar har stannat kvar ser jag.
Har gått igenom 18 kg släktbilder... En pärs, rörande, skakande. Ett råd till er alla - skriv namn och omständigheter bakom era familjebilder! Här står jag med vackra ateljébilder där jag bara kan gissa mig till upphov och namn. Men så många kvinnor som hade fotoateljéer. Några bilder tagna i den berömde Borg Mesch-ateljén i Kiruna. Jag har faktiskt varit inne i ateljén och jag tror den är museum idag. Vi får väl se vad som sparas av det gamla Kiruna nu när hela stan ska flyttas.
Allvarligt talat, igår gick jag igenom mitt hemmabibliotek och hittade en bok jag inte läst särskilt noggrant och inte på länge. Boken är tryckt på 1960-talet och heter "Skapelse utan slut" och går närmare in på jorden och världsalltet, de första spåren av liv och förutsättningarna för detta genom diverse kemiska hokus-pokus.
Det kallaste stället på jorden man ditintills uppmätt var på Antarktis där en rysk station kommit ned till ca 87 minusgrader, om jag nu minns rätt. Men sen kom det intressanta som jag faktiskt aldrig ägnat en tanke. Det har alltså med kylan att göra. Varför blir det således inte lika kallt på Arktis, Nordpolen? Svaret: för att Nordpolen är en iskalott som vilar på 0-gradigt vatten. Antarktis däremot vilar på solid mark och på grund av detta kommer man ned till dessa låga temperaturer.
Slut på lektionen - för mig och kanske för er andra.
Närliggande funderingar: Golfströmmen (eller den avläggare som kallas Nordatlantiska driften) för enorma mängder värme upp över norra halvklotet (en siffra jag sett är hundra gånger världens totala energibehov), medan Antarktis har en helt annan situation - när Sydamerika för ca 30 miljoner år sedan skiljdes från Antarktis, upphörde utbytet med varmare vatten längs den sydamerikanska kontinenten och i stället uppstod en cirkumpolär ström med kallt vatten som innebar att medeltemperaturen på den antarktiska kontinenten under seklerna som följde sjönk med ca 10 grader. Även den termohalina cirkulationen – en ytterst långsam djupvattenström som drivs av densitetsskillnader på grund av varierande salthalt – bidrar till att höja temperaturen på norra halvklotet men blockeras delvis av polärströmmen i syd. Man kan kanske också fundera över om inte också det faktum att merparten av världens befolkning bor i norr (i synnerhet den del som mest påverkar klimatet), kan påverka klimatet via utsläpp av spillvärme och växthusgaser. Men det är bara ostyrkta spekulationer...
Det där var intressant, Björn. Nu har jag i handen F L Boschkes bok"Die schöpfung ist noch nicht zu ende" och i Hadar Högbergs (vi kanske är släkt?) fina översättning "Skapelse utan slut". Boschke är en framstående forskare - kemist och boken kom på svenska 1963. Hur som helst, under rubriken "Utbyte med världsalltet" skrivs bl a om den s k solvinden, partiklar som från solen strömmar ut i världsrymden. Man vet hur mycket solvind som vid tillfället avges från solen, man vet avståndet jorden-solen och man vet jordens magnetfälts styrka och hur mycket den kan fånga in solmaterial. "Resultatet är förbluffande. Från solvinden mottar jorden inte mindre än 1,6 ton materia per sekund! Om detta infångande av materia skulle ha pågått i 3,3 miljarder år - - - skulle jorden ha tillförts så mycket väte att det efter förening med syre skulle ha bildats tillräckligt mycket vatten för att fylla oceanerna och ändå bli vatten över."
Det kosmiska stoft som sjunker ner på jorden gör att jordens vikt årligen ökar med flera miljoner ton material, läser jag vidare.
Hur varmt eller kallt har det varit under de senaste tiotusen åren på jorden? En stor köldperiod började för 70 000 år sen. För 30 000 till 40 000 år sen blev det något varmare men alltjämt kallare än i dag. Först för 15 000 år sen började en allmän uppvärmning som ledde till våra dagars klimat. Det finns dock saker att grubbla över - för 11 000 år sen inträffade en uppvärmning av Atlanten som tydligen inte utsträcktes till Stilla havet. Ändrade havsströmmar? "Utan tvivel har havsytan under de senaste 10 000 åren stigit i samma mån som polarkalotterna smält ner", skriver Boschke. Säkert har vetenskaparna kommit längre på dessa 45 år. Men visst är det intressant!
