Dörren sparkas igen...
den 17 april 2009, 45 kommentarer
Domen mot Pirate Bay idag handlar inte om upphovsrätt, fildelning eller förlorade intäkter. Det är kampen mellan framtid och dåtid vi bevittnar – mellan en framtidsbransch där Sverige har varit världsledande genom framsynt satsning på bredband (MySQL, Skype, Spotify, mobilnät mm) och en förbisprungna underhållningsindustri som skickar hela rättsapparaten på vad som med uppdaterade affärsmodeller borde vara deras kunder, mellan ett internet som medborgerlig arena och ett där företagens privatpoliser sätter agendan. En maktelit som i sina desperata försök att hindra dörren bakom dem att stängas, inte ser vilka dörrar som öppnas framåt. En ohelig allians av gamla unkna affärsmodeller utan framtid som försöker mjölka ut så mycket pengar det går innan det oundvikliga slutet och ett vilset politiskt etablissemang utan ideal och utan ideologi som räds alltför mycket insyn (risken att bli ertappad med fingrarna i syltburken).
Någon annan betydelse än lite respit åt en döende industri kommer domen naturligtvis inte att ha. En genial idé för informationsöverföring och delaktighet går inte att stoppa – lika lite som ängsliga fördettingar lyckades stoppa tryckpressen, de mekaniska vävstolarna, självspelande pianon, bandspelaren, radion, videon, TV:n, diskoteken och allt annat som hotat tryggheten hos dem som inte längre hinner med. Utvecklingen fortsätter – med eller utan dinosaurierna.
Vad kommer att hända? Underhållningsindustrins intäkter störtdyker? Strömhopp från de politiska partierna? Piratpartiet till europaparlamentet?
Det riktigt tragiska med domen är att flera generationer människor runt världen som börjat ta del av den revolution som internet innebär, nu tappar förtroendet för etablissemanget. Domen innebär att det grävs skyttegravar mellan generationerna. Kommer framtiden att skratta åt Stockholms tingsrätt, som vi skrattar åt den svenska politiker som för några år sedan deklarerade att internet är en tillfällig fluga? Stefan Stenudd citerar Havamal:
Fäder dör, fränder dör,
en dag dör ock du.
Men ett vet jag som aldrig dör:
Dom över död man.
