Visa varukorgen
Design & Illustration

En gammal fördom går igen!

Den här sommaren har jag återigen fått höra den gamla myten om den säkra rollen med framåtlutad uppgång. Den bygger på missförstånd, får sin näring ur bristande insikt och har fördärvat rollandet för många, utsatt dem för onödig fara och berövat dem självförtroendet alldeles i onödan.

Det är inte säkrare att rolla upp framåtlutad än att rolla upp bakåtlutad.

Påståendet grundar sig på somliga forspaddlares missuppfattning att det finns risk att slå huvudet i stenar på botten om man inte rollar upp framåtlutad. Aningslöst och helt fel.

Det torde inte behövas mycket insikt för att inse att undervattensmomentet är likadant oavsett om man går upp bakåt- eller framåtlutad – med ansiktet nära fördäck snurrar man snabbt upp till vattenytan på motsatta sidan. Skillnaden finns i hur man hanterar den sista biten från vattenytan och uppåt.

Framåtlutad uppgång innebär att ansiktet är riktat neråt i vattnet under sista momentet, bakåtlutad att man tittar upp i himlen. Framåtlutning innebär att det är svårare att vrida upp kajaken med höften (begränsad rörelsefrihet) och att tyngdpunkten hamnar högre (fördäcket är högre än akterdäcket) och att det därför krävs mer kraft och skicklighet för att lyckas.

I en fors är det viktigt att varje gång lyckas på första försöket. Att trilla ner igen med huvudet under kajaken innebär en ny risk att slå huvudet i botten – så mycket mer som ett andra försök oftast går långsammare än det första (rörelseenergin är mindre, paddeln i fel läge och under förutsättning att man rollat på "rätt" håll vid första försöket blir det nu fel håll i förhållande till vind och vågor).

Att ensidigt propagera för en roll som är svårare att lära och svårare att utföra är inte bara dumt, det är hänsynslöst. Den som är helt säker på sina framåtrollar åt båda hållen, väljer naturligtvis vilken roll som helst – eftersom alla funkar. Men för alla andra: välj säkerhet. Rolla upp med den pålitligaste metoden - effektiv höftvridning (luta bakåt), låg tyngdpunkt (luta bakåt) och minimalt tryck i paddeln (luta bakåt).

Ute till havs på djupt vatten är det sällan lika kritiskt. Där kan man kosta på sig att testa några gånger i lugn och ro med olika rollar. Men inte alltid - den som slår runt gör det ofta över grund där vågorna är brantare och bryter.

Självklart finns fördelar med framåtlutad roll också. Den kallas stormroll på Grönland och innebär att man kommer upp med blicken på vågorna och paddeln beredd för stödtag på båda sidor. Det finns all idé att lära den också – men gör det i rätt ordning och av rätt skäl.

Kommentarer

Hej Björn,

Jag har missat denna myt. Skulle det vara ett bakvänt svep då? Som skulle vara säkrare på något vis?

..eller är det stormroll eller som menas?

/Niklas

Jag stöter på den ganska ofta. När det började komma rollbara havskajaker kom rollinspirationen och -instruktörerna från två håll: grönlandsbakgrund med bakåtlutad uppgång och forspaddlarbakgrund med framåtlutad uppgång. Det jag vänder mig emot är att forspaddlare ofta hävdar att bakåtlutad uppgång är farligare.

Under senaste årets instruktionsdagar har jag fått flera önskemålet att lära ut framåtlutad uppgång "eftersom det är säkrare". Jag lär gärna ut stormroll, men ogärna som första roll – det tar bara onödligt lång tid och risken är stor att det aldrig blir en roll att lita på i besvärliga situationer. En lång och tung havskajak beter sig inte som en kort forskajak.

Den roll som förespråkas ligger egentligen närmast en C-to-C-roll med paddeln i lågt-stöd-fattning och ansiktet neråtvänt och överkroppen något framåtlutad vid uppgången.

Om du talar med en någorlunda sannsad forspaddlare så tror jag svaret på den bakåtlutade rollen mest handlar om att de är rädda för att stödarmen kommer för långt bak. Den vanligaste skadan bland forspaddlare är en axel som hoppar ur sin led. Om man vill vara helt säker på att komma upp bör rollen vara lugn och kontrollerad gå gärna över till förlängd paddel enligt grönländsk maner eller den europieska varianten"Pavlata". När detta sitter 100% kan man träna på alla andra roliga varianter.

Det argumentet har jag inte hört tidigare, men det ger ju onekligen lite mer substans åt diskussionen - även om en stödarm för långt bak inte är ett fel i metoden utan ett utförandefel.

Det enda argument jag hört (och hört alltför många gånger) är det om risken att slå ansiktet i stenar på botten. Sådana enkla myter tenderar att bli "sanningar" om de upprepas alltför ofta och av alltför många - precis som inom politikens översta skikt när Orwellska grisar moderniserade till spinndoktorer och PR-företag fått rafistulera runt med problemformuleringarna.

För övrigt känner jag för egen del att belastningen på axelleden är åtskilligt större vid en stormroll än med en (bakåtlutad) standardroll - av de skäl jag nämner ovan: mindre effektiv höftvridning och högre fördäck (det säger i och för sig inte så mycket, eftersom belastningen är obefintlig vid en standardroll). Men det är kanske jag som har hitta riktigt rätt med tekniken (rätt troligt eftersom jag har märkvärdigt svårt att få framåtlutning med norsaq eller för hand att fungera pålitligt).

Jo har också hört detta med ansiktet exponerat mot botten, men ansiktet är aldrig i närheten mot botten i en vanlig skruvroll, ställer upp på att det är en myt. Enda möjligheten att få ansiktet mot botten måste väl vara att efter uppgång ligga kvar på akterdäck och sedan välta igen. men skulle den teoretiska varianten slå in kanske man inte skall paddla fors alls, det säkert fler och troligare farligheter i fors.

Igårkväll, torsdag, tog jag en tur mot Kiviks hamn. Jag ville paddla in i den lilla kanalen för att titta på och höra fåglar. Närmare hamnen börjar larmet med en orkester som spelar. Det som stör mest är den som trummar och markerar takten. Outhärdligt. Det räcker inte. Kören beblandas med den där glassbilen ni vet med sin "glada" ton. Det är bara det att glassbilens tonhöjd är en annan. Ännu värre. Ackorden ska vi inte tala om, det är den sorten man kan ta i sömnen på gitarren. Det är inte nog med ljud. Nu borrar en flygmotor in i smeten. Varför måste flygplan låta så mycket? De har ju inga hjul som låter mot en väg...

Nåväl, jag glider förtröstansfull in i min lilla kanal och ljuden dör bort. Snart sitter jag lycklig och lyssnar på en koltrast som sitter i en buske och sjunger. Runtomkring och ur vassen dyker massor av sädesärlor upp och längre ut jämrar sig en rad ejdrar. Jag har hamnat i naturens egen barnkammare.

Ljuden förföljer mig när jag kommer ut på rum hav, nu något försvagade. Men när jag kommer till min hamn och lagt upp baidarkan på taket kör jag bort till arboretet strax intill. Det brusar från bäcken, rader av mördarsniglar har letat sig hit också. Men jag tar min lilla sväng, tittar på dammarna, går över den fina träbron, ser början på Bo Hulténs dramatiska uteplats.

Jag stannar vid en av de kaliforniska kaskadgranarna. Lutar huvudet mot stammen och tycker mig höra en lugnande röst.

Återställd från allt konstgjort brus kör jag hem.

Melodi:

"den där glassbilen ni vet med sin "glada" ton"

Text:

Nu lurar vi barn, nu lurar vi barn

med våran glassreklam.

Hört av den, för länge sedan 5-årige sonen. :-)

När jag hör den där vedervärdiga jingeln, känner jag mig befryntad med den äldre gentlemannen i Rodrigues skämtteckning ur gamla Stereo Review – hade jag haft vapenlicens är det inte omöjligt att frestelsen hade blivit mig övermäktig (but ut ”cartridge” mot ”glassbilshögtalaren”)

Men skämt åsido – hur kan en kommersiell aktör ha fått tillstånd att bedriva ljudterror runt hela Sverige för att kränga smaksatt konsistensfett. Och vad händer om fler får samma glada idé. Tänk en framtid där små färgglada och högljudda bilar kör i skytteltrafik bräkande speedade muzakjinglar, i förhoppningen att vi i Pavlovs anda greppar plånboken och som zombies galopperar ut till gatan, oförmögna att kontrollera vårt hastigt påkomna behov av omedelbar behovstillfredsställelse.

Man får ganska långt ut i skärgården för att slippa eländet – ljud bär långt över vatten. I morgon skall jag ganska långt ut i skärgården, och stannar ett tag och lugnar ner mig.

Ja, nu kan du väl inte läsa detta Björn för du är ute till havs. Men du behöver nog lugna ner dig när du blir så upprörs över glassbilen. Jag har själv flyttat in i city, dit glassbilen inte når! :-)

Hoppas du får en fin paddling!

Tack Niklas, det blev en fin paddling, även om vädret inte var det bästa. Jag hade lyckats planera turen så att det inte hördes en enda glassjingel under hela veckan. Återkommer med rapport och bilder, när jag hunnit gå igenom mail, beställningar mm...

(bidragande till min glassjingelnoja är att glassjingelmarodören varje måndagkväll stannar utanför min garageuppfart och väsnas förhoppningsfullt - överröstande normal samtalston inomhus)

Skriv en kommentar