Expeditionspaddling i överväxel

den 6 januari 2006, 13 kommentarer

Efter min notis härom dagen om Bryan Hansels fart-vikt-spekulationer kommenterade Henri Högberg:"det handlar inte om att komma snabbast möjligt mellan punkt A och punkt B...Nej vi som paddlar för den storartade kontakten med vatten och natur, som söker frid och tystnad och tid för tankarnas svall, vi ser inte saken som Hansel..."

Och visst håller jag med om att det viktiga är upplevelsen. Men samtidigt känner jag djup fascination och sympati för vad Martin Leonard III håller på med.

Augustinumret av Sea Kayaker innehåller en presentation av denne doldis bland kajakhjältarna.

Martin paddlar mycket långt, mycket fort, i besvärliga vatten och gör det med hjälp av en holistisk paddelfilosofi där förutom utrustningen även ingår ett långt drivet samspel med naturens krafter – han snarare surfar än paddlar långtur.

Sedan 25 år bor han i Alaska, vid Yukonflodens mynning, där han trots en kort säsong lyckas klämma in 200-300 mil om året. För tio år sedan korsade han Berings Sund, ca 10 mil över öppet hav i gattet mellan Norra Ishavet och Berings Hav och ett par år senare paddlade han på rekordtid den mytomspunna Inuitpassagen längs Kanadas Ishavskust (från norra Alaska till östra Kanada).

Martin tar sin paddling på samma allvar som en klättrare tar en bestigning av Mount Everest: det krävs förfinad teknik, specialiserad utrustning och långt driven rutin i samverkan. I oskyddade arktiska vatten finns ingen plats för slarv, snobberi eller skryteffekter - målet är säkerhet, effektivitet och överlevnad.

En del val är lite förvånande för oss som paddlar i "snälla" farvatten. Kajaken till exempel är ett specialbygge, drygt 6 meter lång och knappt 37 cm bred (i vattenlinjen!) och med ganska stor volym ut i stävarna för att rymma vad som behövs för arktiska expeditioner – för mig låter det som någonting mitt emellan en 1700-tals baidarka och en surf-ski. Till detta kommer garanterat täta luckor, pålitliga däcksbeslag och ett enkelt, robust rodersystem – kedjan inte är starkare än sin svagaste länk och i de här sammanhangen kan en havererad detalj kan bli fatal.

En vingpaddel är Martins val, motiverat av hans fokus på fart. Liksom kajaken kräver vingpaddel i långfärssammanhang en kompetent och stark paddlare, "There's no point in using wing paddles to improve your paddling efficiency seven to 10 percent on a boat that only does 3.5 miles per hour".

För att paddla fort tillämpar Martin principer från alpinism och backpacking light – "go light, go fast". Det går inte att flytta 30 kg lika snabbt som att flytta 10 kg.

Men ännu viktigare för farten är surfning. Och då handlar det inte om vanliga små korta leksurfar i bränningszonen, utan om att konsekvent använda grov havsdyning för att nå farter kring 20-25 km/t och hålla dygnsdistanser på 8-9 mil under långa expeditionspaddlingar, med toppar upp till 13-14 mil under idealiska förhållanden. "We're surfers first, paddlers second."

För att surfpaddla på det här viset krävs att man är helt samspelt med naturen, kan läsa havet - och är en duktig forspaddlare. Att träna forspaddling är, enligt Leonard så viktigt att varje havskajak borde säljas i paket med en forslåda. Forskunskaper som att utnyttja vågfronter, strömmar och virvlar, går att översätta direkt till makroformat till havs. Runt landmassor och stora öar uppstår samma typ av vattendynamik som runt uddar och stenar i forsar, bara i oändligt mycket större skala. De här förhållandena – tidvatten, dyning, vind, vågfronter, djupförhållanden – hjälper eller stjälper paddlare beroende på graden av insikt och kompetens. Det handlar om skillnaden mellan att vänta till det lugnat sig eller att lära sig utnyttja sjön när den är som värst. För sin otroligt snabba Inuitpassage valde Leonard en tid med isfritt och västliga stormvindar.

Detta samspel med naturen är till stor del ett arv från de ursprungliga paddelkulturerna – för Martin Leonard Yupik-folket i nordvästra Alaska. Traditionella paddlare levde i symbios med havet hela livet och vi moderna tiders efterföljare har inga möjligheter att komma ifatt deras erfarenhet – vi blir aldrig annat än fritidspaddlare i jämförelse. Och ju längre paddlare som Martin Leonard driver utvecklingen av nya material och metoder, ju närmare kommer vi kajakens ursprung – men vi kommer aldrig ifatt.

Uppdatering något senare:

Som Erik kommenterat nedan är 37 cm breddmåttet i vattenlinjen – inte totalbredden som Sea kayaker-artikeln antytt (inte för att det gör någon jätteskillnad på en låg surfski-liknande kajak, men rätt skall vara rätt). Erik hittade också en annan artikel med lite ytterligare information. Tack för det.