Freya gjorde det!

Säkert en prestation. Grannen som har paraboler och mycket annat för sin världsvida TV bjöd in mig igårkväll - TV:n är skrotad sen länge hos mig - eftersom han sett försnutten på dansk riksTV 2. Programmet handlade om den australiensiske äventyrare som bestämde sig för att paddla Tazmanska havet mellan Australien och Nya Zeeland.

En plastbubbla som gick att skjuta över sittbrunnen skulle ge honom en slags hydda för sömnen på den långa färden.

Man fick se filmade inslag av och om honom själv på den långa vägen. Det var vad som fanns kvar efter den kvalfyllda färden. Själv var han försvunnen efter det - man hörde nödrop på hans sändare - att han nått Nya Zeeländska kusten men i de svåra vågorna där gått i kvav.

Nu kan man ju fråga sig varför en människa utsätter sig för sådant. Eller utsätter andra - han hade både hustru och en liten son. Hade han varit ensam i världen hade det väl inte varit så mycket att säga om detta. Men nog fick jag delade känslor när jag såg hustruns djupa sorg...

Förvånande var nog ändå de rörliga bilderna från färden. Och de ohyggligt stora vågorna som framkallades av en enorm storm. Faktiskt klarade han den delen.

Ett sedelärande program, som det brukar heta.

På frågan varför vissa männsikor utsätter sig, och andra, för sådan risker tror jag svaret är att det är behovsdrivet. Dvs för de människorna är det ett reellt behov att försöka sig på sin strapats. För dom är det inte en liten kul idé som verkar mysig. Det är en fix idé, som växer till ett behov, som måste genomföras till varje pris. Jämför med om du själv har ett akut behov av att göra nummer två... Om det är ett riktigt påträngande och akut behov av att göra nummer två så kommer du att göra det, oavsett hur olämpligt det må vara. Exakt samma känsla tror jag dessa människor har för sina äventyr.

Henri, här har du en länk http://www.andrewmcauley.com

Tack till Leif - jo, jag fattade det där! - och tack till Erik. Där var namnet. Fortfarande ligger kvar en undran ändå. Så nära och så borta...

Och sen var det internet igen - var finns människors rättskänsla, medkännande? Hemska bilder av Berlusconi har visats upp efter attacken. Svenska inlägg fick mig att undra om någon av mina landsmän skulle hjälpa mig om jag ramlade ihop på en väg eller ur kajaken.

Ja, jag vet vad som tycks. Men trots Garibaldi har faktiskt aldrig Italien varit på riktigt ett enat land. Jag har rest mkt där, tycker om landet och dess historia, det finns fullt av begåvade människor; men alla tycks leva i sin egen sfär.

Berlusconi är den enda sammankallande centralgestalten. Dessvärre eller dessbättre. Men hu för folks syn på sina medmänniskor. Här hemma.

Ursäkta jag gled iväg...