Högtflygande...

Vilken vacker farkost! Med en vinge tillräckligt stark och med rätt viktfördelning skulle den säkert flyga också, om än väldigt fort.

Tycker man det hela verkar riskabelt, kan man ju göra som konstnären Chris Burden:

http://framework.latimes.com/2012/09/25/the-flying-kayak-by-chris-burden/

Rune (gammal modellflygare)

Men?!?!?

Främre och bakre bärplanet saknar stag!

Dessutom sitter de precis som det extremt överdimensionerade surfskirodret faktist helt (180 grader) felaktigt monterade på däcket.

Tö-tö.

Det kan aldrig fungera.

--

Den humorbefriade teknokraten har talat;)

--

Faktum är en välbyggd olackad strippkajak hade platsat förträffligt i sig själv på den utställning om trädesign jag hade förmånen att bevista på MoMA förförra våren.

Skönheten i ett sådant skrov inte behöver förvanskas till ett hipster-konst-post-ironiskt-statement för att förtjäna uppskattning.

Inte för att förringa den konstnärliga gärningen, men jag tycker personligen att anslaget hade blivit bättre och kännts mer homogent om vingar och stjärtparti hade exekverats i samma material som resten av skrovet.

Åandra sidan har jag ibland lite svårt att ta till mig samtida konceptuell konst. Så det kanske är det som spökar...

Den lite mer estetiskt lagda delen av min personlighets utsaga.

Now that's the way to kayak!

Björn, en fråga till dig. I H.C. Pedersens "Den store kajakbog" hittade jag en intressant artikel om Thulekajaken. Thuledistriktet är den del som ligger allra mest norrut på Grönlands karta.

Här berättar förf och visar i bild hur man på denna plats byggde sina kajaker. Eftersom de inte hade tillgång till sälg eller vide fick de konstruera kajakerna på ett annat sätt.

Tittar man på bilderna ser man att ett "spant" är sammansatt av tre ribbor. En ligger tvärsöver kölen, de andra ribborna går från sidläkterna och snett ned på på denna mittribba. Sidribborna följer alltså läktens lutning.

Vad jag förstår blir det ingen rundning som vi är vana vid som bygger med böjda ribbor. Undersidan på Thule-kajaken är helt platt och sidorna blir alltså helt skarpa i vinkel.

Nu frågan med tanke på den erfarenhet du har: blir det här en kajak som är svårbemästrad i sjön? Vad har man för lutningsvinkel - den blir ju inte mjuk som med böjda spant, här blir det helt enkelt en kant. Som jag resonerar måste det helt enkelt bli ett överslag direkt om man lutar mot sidan.

Pedersens bok är hela tiden mycket intressant med en genomgång av vad alla dessa kluriga innuiter hittat på för sin överlevnad. Men frågan kvarstår: är vattnen däruppe i Thuledistriktet bara platta vatten? Och hur klarade man sig.

Min fråga kommer helt enkelt av att jag har sedan länge - min skrotade stormkajak, om du minns! - färdiga och vackert sammanfogade sidläkter. Dessa gav mig tanken på Thulekajaken. Väl också att märka att däcksringen på denna kajak är helt annorlunda gentemot den sedvanliga.

Tacksam för ditt värderade svar!

Äldre kajaker från Uummaanaq-området (där den amerikanska Thule -basen ligger) var byggda som umiaqs – eller som amerikanska ostkustens dories; flatbottnade med raka sidor och tredelade spant. Det verkar som om de inte hade fått kläm på böjträ (inte ens som att böja spantämnen med tänderna som man gjorde på andra ställen). Byggmetoden var därför måhända mera primitiv, men skrovformen var icke desto mindre högt specialiserad och ändamålsenlig.

De grönländska polarkajakerna var snabba, lättmanövrerade, stabila (hög initialstabilitet) och bar vid behov mycket last på akterdäcket. Volymfördelningen har en liten dragning år surfskihållet: ett ganska djup vasst förskepp som skär vattnet rent och utan mycket turbulens, en grund och platt akter som lätt glider åt sidan vid manövrering, största bredden väl akter om sittbrunnen. Liksom dories fungerade den utmärkt även i sjögång, men jag vill minnas ha läst någonstans att det är lite lugnare vatten där uppe – närheten till iskanten dämpar våghöjden.

Spantformen skiljer sig inte så mycket som man kan förledas tro mellan polarkajaker och övriga grönlandskajaker. Även med böjda spant blir skrovet format av plana ytor, eftersom långskeppsvägarna trycker ut duken från spanten.

Polarkajaker hade fler udda konstruktionsdetaljer. Ofta hade de en lång och vackert böjd klipperstäv. Sittbrunnen var U-formad med rak akterkant – ofta byggd av raka träbitar. På framkanten av sargen satt en kraftig träkloss som dels var paddelparkering och dels kunde användas som årtull av trötta paddlare. Fångsten, även om den varit mycket god, bogserades inte hem som med de små smala kajakerna söderut, utan lastades på akterdäck.

Tack så mycket, mycket klarnade genom ditt svar, Björn. Får jag tro Pedersen berodde frånvaron på böjda spant helt enkelt på samma sätt frånvaron på gagnvirke.

Hög initialstyvhet - betyder det att den sekundära är sämre? Det första förstår jag ju, men om jag skulle bygga på Thule-vis (vilket känns frestande, men jag har andra options) vill jag inte gärna ha en kajak som är mindre sjöduglig. Det är emellertid inga svårigheter, känns det inte bra är det bara att ta steg nummer två. Prövar i vattnet gör jag ju med en omlindad plastpresenning.

Anledningen till frågan är helt enkelt de tunna längsgående borden. När jag byggde stormkajaken var pinnarna i sidorna bara skurna i toppändan för att fästas i borden. Alltså ingen borrning, för det var ju inte möjligt. Jag följde de bilder jag sett. Och som du säkert minns vad jag skrev om stormkajaken - fantastisk i sjön! Dit jag riktade stäven, dit gick den oavsett vind och böljor. En annan femma var att vända ekipaget - plötsligt styrde jag en tanker! Inte så konstigt egentligen, hela underdelen var ju en enda lång fena.

Väntar vi inte på vår nu? Jag har bara åkt skidor två gånger. Hittade en gammal bild på mig själv med omåttlig ryggsäck och munter blick. Singi! Och fjällen därbakom... Så vackert det var däruppe. Men att ta mig dit idag känns nästan omöjligt. Sverige är ett långt land.