Hur blev det paddling och kajak?
den 19 februari 2010 (paddling), 15 kommentarer
För en knapp månad sedan uppmanade Derrick på Kayakquixotica:"I know there are lots of very experienced paddlers out there. Help me out and share how you got into paddling in the first place…", och berättade i ett inlägg om sin egen början. En mängd kommentarer gav intressanta och spännande inblickar i andras erfarenheter. En av dem var Bryan på Nessmuking som senare utvecklade tankarna på den egna bloggen.
Tillbakablickar under en sen hösttur söder om Malmö
Bryans bloginlägg inspirerade mig. Här är den slumpens väg som fick mig att fastna i kajaken, istället för segling, dykning, fjällvandring, skidåkning på längden och annat jag hållit på med. Jag hoppas få höra många spännande historier i kommentarsfältet nedan eller på egna bloggar.
Efter ett antal båtlösa (bortsett från några tafatta och lindrigt sjövärdiga försök i masonit och drivved) sommarlov vid Hallandskusten var båtintresset närmast desperat. Militärtjänst i flottan ett antal år senare gjorde inte saken bättre: fri tillgång till Sjökrigsskolans blekingekor för helgseglatser på Stora Värtan och Askrikefjärden, sommarsegling med skonerten Gladan, segelövningar i flottans gamla barkar utanför Karlskrona och en rundtur på norra halvklotet med Älvsnabben. Såklart att det blev båt så fort livssituationen tillät. Och såklart tog vi i rejält – 10 ton havskryssare!
När det gäller båtägande finns två skolor: den amerikanska – bigger and bigger – båtstorleken i fot brukar följa ägarens ålder (med 36 fot hade vi 13-14 år på oss innan vi skulle "slå i taket"), och den engelska, där den bärande idén är att nöjet med segling är omvänt proportionellt mot båtstorleken. Det blev småningom rätt engelskt för min del...
Färdigbyggd och nymålad på slätten söder om Lund, väntar Maria Kristina på lyftkran och transport till sjösättning i Limhamn
Första och sista anhalt på sommarseglingarna - Kyrkbackens hamn på Ven
Hon blev under många år familjens fast punkt under somrarna, med semesterseglingar runt i Kattegatt, Skagerack och Östersjön. I grunden en Endurance 36, ritad av Peter Ibold (egentligen 35, men vi fick för oss att förlänga en aning när spanten sattes upp) och med lite omritat däck och ruff. Hon hette Maria Kristina, en elva meter lång ketch med 65 m2 segel och ungefär tio tons deplacement - byggd på studielån, extrajobb, entusiasm och god vilja under åren 1975-1977. Skrov i ferrocement, däck i teak, överbyggnad i mahogny. Hela familjen flyttade ombord för sommarsemestern och blotta tanken på en segelbåtslös tillvaro föreföll omöjlig.
Lite bakgrund: Ferrocement är ett mycket bra material för båtar. Skrovet i Maria Kristina är bara 12 mm tjockt, byggt på spant av armeringsjärn och fyra lager stålnät till ett enormt segt och starkt skrov, som är en hel del lättare än motsvarande skrov i glasfiber, aluminium, stål eller trä. Byggmaterialen är billiga och lätta att arbeta med – däremot är metoden arbetsintensiv: det tog oss 1800 timmars arbete innan skrovet var gjutet och vi kunde börja med däck, överbyggnad, inredning, rigg etc (därför blev den kommersiella succén kortvarig och de flesta varven som drogs igång runt om i världen, även i Sverige, lades ner efter ett par decennier). Nu 40 år senare är Maria Kristinas skrov fortfarande helt felfritt och det enda på båten som inte krävt något underhåll. Att ferrocement fick ett oförtjänt dåligt rykte efterhand berodde nog främst på att alltför många aningslösa drömmare fick för sig att det var ett mirakelmaterial som nästan byggde sig själv – och att det därför blev stående stora halvfärdiga, nästan oförstörbara, "cementinstallationer" runt om i hamnarna.
Men efter halvannat decennium blev det allt mer utgifter och arbete (till en del orsakad av obalans mellan ambition och båtbyggarerfarenhet på "varvet") för allt mindre seglande och när barnen började få egna sommaraktiviteter, beslöts småningom (med vånda) att hitta ett bättre hem till båten.
För att råda bot på den akuta havsabstinensen ritade och byggde jag 1990 en kanotyawl, baserad på engelska förlagor från slutet av 1800-talet, men trots att den seglade fantastiskt bra och var lätthanterad och smidig (4x1,5 m, ungefär 50 kg och med 10 m2 segel på två master) var det inte vad jag sökte (fast både egna och andras barn lärde sig segla i den och hade väldigt kul under flera år). Den behövde en båtkärra för att komma till vattnet eller fast plats i en båtklubb med sjösättningsramp.
Tre barn och deras kompisar har lärt sig segla i Kanotyawlen – här på en tur i Haverdal.
Jag började fundera på kajak. Ingen i släkten hade haft kajak eller kanadensare, men så här i efterhand finns en händelse för trettio år sedan som nog haft betydelse: vi gick sakta för motor in mot Varberg en stilla dag i extremt tät dimma – så tät att man bara nätt och jämt såg bogsprötet från sittbrunnen. Vi var osäkra på var vi var i förhållande till inseglingen (ingen radar eller gps på den tiden) – hade sett Klåback ett par timmar längre norrut innan dimman tätnade helt och gick därefter på död räkning. En utkik på bogsprötet tittade efter stenar medan vi i låg fart girade in mot vad vi hoppades var inseglingsrännan (gott om grund och grynnor om man girar in lite för tidigt eller för sent). Medan vi stirrade ut i dimman och lyssnade efter ljud dök plötsligt en gul havskajak upp ett par meter från båten. Vi sa att vi var osäkra på var vi var. Paddlaren som uppenbarligen inte var av det meddelssamma slaget, läste “Maria Kristina, Limhamn” på akterspegeln, pekade lite svepande söderut och sa: “Limhamn är däråt” och försvann ut i dimman igen. Vi hittade till slut in, efter att ha fått en riktningsindikation genom att vi med hörseln "pejlade" tåget söderifrån gå in på Varbergs station och kunde lägga till i inre hamnen samtidigt som dimman försvann och det blev klar varm sommardag.
Så det blev kajak – de första trevande försöken till den kajak som sedan fått namnet Kavat. Den började som ett hugskott på ritbordet – långt innan jag hade en aning om att en dator kunde användas att rita kajaker med. Idén var ett enklare och smidigare sätt att komma ut till havs än med segelbåtarna och kravspecifikationen fokuserade helt på sjövärdighet och lastkapacitet – att den skulle användas för långfärd till havs var självklart.
Övernattning i norra Halland i samband med en hempaddling från Bohuslän 1997
Brist på kajakerfarenhet och åren med båt innebar att inspirationen främst kom från allmogebåtar med snipskrov och jag höll mig främst längs Skånes västkust eftersom de strömrika och skvalpiga vattnen i Öresund var de tänkta jaktmarkerna för min kajak. Framför allt tittade jag på Olle Anderssons berömda Svanshallssnipor – Maria Galante, Tunving och Capella – kappseglande versioner av Kullabygdens fiskesnipor. De var omvittnat snabba, sjösäkra och vackra.
Även legendariska toksnipan Rurik från Holländarehusen ingick bland förlagorna. Rurik var resultatet av en egensinnig båtbyggares funderingar på äldre dar när han plattade ut botten i en skånsk snipa och ersatte kölen med ett centerbord. I Vikhög med omnejd, Öresunds mest renläriga snipdistrikt, skakade man på huvudet åt stolleprovet, men Rurik seglade ifrån det mesta i Sundet och en kopia av uppmätningsritningen hamnade på anslagstavlan ovanför ritbordet.
Lite sneglade jag även på norska Oselver, amerikanska valbåtar, Orkney- och Shetlandsöarnas Yoals (en lokal variant av Oselvern) och liknande vackra, snabba och välseglande båtar med tydliga vikingaanor.
Grundformen fick sedan kajakmått – längden minskades (från Maria Galantes mått) från 540 till 485 cm, bredden minskades från 190 till 59 cm, fribordet från 47 till 6 cm, djupgåendet från 55 till 10 cm – hela tiden med ett vaksamt öga på proportioner och linjer.
Skrovformen såg mycket tilltalande ut på ritbordet och eftersom jag är övertygad om att vackra linjer är bra linjer betraktade jag spantritningen som klar (det finns förstås lite mer tanke bakom – ”vackra” är inte bara ett löst hugskott, utan former som erfarenhetsmässigt visat sig effektiva och välfungerande och därför använts ofta, bildar också referens för vårt estetiska sinne).
Sedan segelbåtbyggena hade jag rätt bra koll på de viktigaste hydrodynamiska beräkningarna och kunde därför med rimlig arbetsinsats pricka in deplacement och volym- och viktcentra och få sittbrunnen och sitsen på någorlunda rätt ställe.
Bygget drogs igång försommaren 1993, och tog med hjälp av en alltmer akut havs- och båtabstinens (och inte minst: byggvana från segelbåten) bara några få veckor. Byggmetoden hittade jag i Gougeon Brothers byggbibel "On Boat Construction" (ett standardverk skrivet av Jan and Meade Gougeon, som är pionjärer för modernt torrt båtbygge med epoxy).
En vinklad och skålad standardpaddel snickrades ihop medan fernissan torkade – med inspiration från "Sensible Cruising Designs" där L Francis Herreshoffs artiklar från 40- och 50-talen ur anrika Rudder Magazine finns återutgivna.
Eftersom jag aldrig suttit i en kajak var jag bekymrad över stabiliteten och hur jag skulle klara en så smal farkost, vilket ledde till det fegaste beslutet i min kajakkarriär: jag byggde en tillfällig pool i trädgården – två långa och två korta brädor hopspikade som en ram och uppallade på några tegelstenar, över dessa en presenning, och med hjälp av trädgårdsslangen hade jag en provisorisk testbassäng på 6x1 meter.
Bassängtestet visade snabbt att jag hade oroat mig fullständigt i onödan och jag kunde lasta kajaken på biltaket och köra ut till Lomma för en offentlig sjösättning och en tur i havet.
Det blev en Kavat
Under sommaren tillbringade jag mycket tid till havs – flyttade fram gränserna sakta och försiktigt i allt större vågor och bränningar, tränade surf och paddelteknik i hård vind. Den oskyddade hallandskusten erbjuder många tillfällen till att testa grov brytande sjö, medan Öresund mer tränar förmågan att hålla kajaken på rätt köl i kort krabb och svårberäknelig sjö – båda erfarenheterna mycket nyttiga för en blivande havspaddlare.
Liksom de flesta som börjar paddla i rimligt stabila kajaker slog jag aldrig runt utan kände mig allt tryggare även i rätt besvärliga förhållanden. Ganska snart tacklade jag meterhög brytande sjö utan problem, mer beroende på att den plana botten gled nerför vågorna utan att slå runt än på min egen skicklighet – en djupare bottenform hade lättare snubblat om kölen och dumpat paddlaren i sjön. Men jag konstaterade också att den lilla kajaken var mer sjövärdig än jag vågat hoppas på, och en dag dök namnet Kavat upp – tillräckligt ålderdomligt för att inte längre nötas i den dagliga vokabulären men ändå med en kvardröjande aura av kaxighet (jag vet att somliga tycker det låter som namnet på en Ikea-byrå, men när en kajak presenterar sig på det viset vore det förmätet att sätta sig på tvären).
Tanken på att träna räddning hade inte dykt upp än – den dagen den sorgen, som för de flesta andra övermodiga nybörjare. Jag kapsejsade ju aldrig...
Målet under första sommaren var att skaffa erfarenhet av och kompetens för havspaddling för att småningom gå med i en kanotklubb och få lite sällskap på turer och övningar. Att komma med en hembyggd kajak utan att kunna använda den kändes lite genant.
Framåt hösten kontaktade jag olika klubbar i området och hamnade ganska snabbt och utan större beslutsvånda i Malmö Kanotklubb – där motions- och långfärdssektionen just hade vaknat upp efter några år på sparlåga (det här var när långfärdspaddling så sakteliga började ta fart igen och i gamla tävlingsklubbar fanns en rådvillhet inför utvecklingen).
Till min förvåning var även i Malmö Kanotklubb entusiasmen inför havspaddling högst måttlig. Trots rätt avancerade havsturer beskrivna i äldre klubbskrifter var medlemmarna oftast nöjda med turer på insjöar och åar i lugnt väder. Gick vågorna upp emot halvmetern blev jag ofta ensam ute i sundet och fick snabbt rykte som klubbens våghals och havspaddlingsguru – så lätt var alltså det! Långt senare fick jag reda på att det hade förekommit diskussioner i styrelsen om lämpligheten av att ha en sådan oansvarig galenpanna som medlem ;-)
Liksom många andra klubbar med lite historia utgjordes klubbens kärnverksamhet av tävlings- och motionspaddling och medlemmarna i långfärdssektionen var främst föräldrar till tävlande barn och ungdomar. Kajakbeståndet bestod på den tiden mest av tävlings- och motionskajaker som var inte var helt lätthanterade i sjögång. Några gamla Kåre och Zenith fanns, men även de kräver betydligt mer av paddlaren än min Kavat.
Likväl uppstod snabbt en liten grupp som fick smak för hav och vågor. Sakta men säkert utvidgades långfärdsverksamheten, ambitionsnivån höjdes, lämpligare kajaker köptes in och kurser i havspaddling och långfärd drogs igång som komplement till tävlings- och ungdomsgruppens kanotskola. Liksom i många andra klubbar vid den här tiden växte långfärdssektionen medan tävlingsverksamheten krympte.
Fortsättningen...
Efter bara ett år med Kavat, blev det en Kavat 2 (lite längre och smalare) och efter ytterligare ett år Kavat 3 (med betydligt bättre däckslösning – den som fortfarande finns i katalogen). Men sedan var kavatperioden över och jag började rita en längre och smalare Nomad, som sedan gick som långfärdskajak i flera år. Efter propåer från andra paddlare tillkom sedan Smart, Isfjord, Thule, Jehu, Norton, Alert m fl.
På Stockenträffen 2001 (tror jag att det var) dök Johan Wagner upp med en grönlandspaddel, som han använde så elegant och effektivt att det tämligen omgående inspirerande till ett par timmar i verkstaden, och en ny grönlandspaddel att tillbringa vintern med. Det var en omvälvande upplevelse och jag började fundera på att komplettera paddeln med en grönlandskajak. Under vintern ritade jag och byggde Hunter, som en ersättare till Nomad. Den baserades på östgrönländska förlagor och sjösattes en tidig vårdag 2003 innan isen hade släppt i Malmö kanaler.
Hunterskrovet visade sig ha en stor potential och under sommaren funderade jag mycket på att utveckla och förädla den här potentialen ytterligare. I tankarna började jag skissa på en liten välsittande grönlandskajak, ämnad för lek och roll. Hunter är en utmärkt kajak för den som vill ha en kajak som klarar alla behov – jag ville ha flera och mer specialiserade kajaker. Black Pearl ritades och byggdes under vintern 2003 och efter lite inkörning (ny sittställning och en trång sittbrunn) kände jag mig alltmer hemma i min lilla BP.
Nu blev problemet istället att varken Nomad eller Hunter matchade Black Pearl i paddelglädje och året gick åt till funderingar på hur detta skulle lösas. Jag ville ha Black Pearls lekfullhet, rollbarhet och manövrering plus Nomads lastkapacitet och fart och Hunters potential för avancerad paddling. Jag började skissa på en lösning med utgångspunkt i Black Pearl men kom inte framåt som jag ville. Inte förrän jag övergav den grönländska skrovformen började det hända saker. Kanske är det så att det grönländska är så snävt utvecklat med de små dimensionerna att viktiga egenskaper går förlorade om man bara skalar upp. Underlaget i datorn åkte fram och tillbaka under frustrerande lång tid. Jag jobbade mig sakt in mot mitten från de båda extremerna Black Pearl och Nomad.
Under vintern 2005 byggde jag till slut Njord, och poletten trillade ner! Njord blev (och är fortfarande) min bästa långfärdskajak: Inte riktigt Nomads lastkapacitet, men med lite sund packningminimalism räcker den väl till, Nomads fartresurser (till och med ännu bättre i besvärliga förhållanden) och långt utöver Hunters potential när det gäller manövrering, rollar, höga stöd etc – och alldeles unikt för Njord blev de lugna förutsägbara rörelser i grov, krabb och stökig sjö och därmed en ny upplevelse av att sitta lugnt och tryggt i förhållanden där jag i andra kajaker varit på helspänn.
Därmed var jag framme vid en för mina behov perfekt kombination. De här båda kajaken, Njord och Black pearl, täcker in alla mina behov ute på havet.
Efer Njord kom en rad med kajaker som utforskade olika aspekter av paddling: Nanoq, Havsracern, Frej, Spray, Spindrift, Panthera – men för mig personligen är det ändå Black Pearl och Njord som gäller (och Frej när jag undervisar i paddelteknik – det blir så tydligt vad som händer med olika manövertag i Frej).
...och hur började du?
