Kanotolycka

den 23 oktober 2008 (incident, olycka), 8 kommentarer

Så har det hänt igen. En dödsolycka i samband med paddling. Pressen publicerar samfällt samma korta notis: "Dog på sjukhus efter kantring. Den 58-årige man som i lördags hittades blöt och starkt nedkyld på en strand utanför Jokkmokk avled senare på Gällivare sjukhus. Mannens kanot hittades vattenfylld i närheten, och polisen utgår från att den kantrat när mannen var ute på fiske."

I Sverige har vi ytterst få dödsolyckor i samband med paddling. Gott omdöme, en med internationella mått exceptionellt stor flytvästanvändning, utbredd naturvana mm ger oss fördelar, om än inte immunitet. Olyckor som denna är alltid djupt tragiska på ett personligt plan, och tankarna går till de efterlevande i deras sorg. Men man kan också konstatera att det handlar om den vanligaste typen av kanotolycka: medelålders man, nollgradigt vatten i norra Sverige, öppen kanot, fiske, ingen flytväst. Ofta även alkohol, även om något sådant inte nämnts den här gången. Åtta av tio incidenter och olyckor innehåller de flesta av dessa kända riskfaktorer.

De enstaka kajakolyckor som inträffar beror inte sällan på plötsliga sjukdomsfall: hjärtinfarkt eller liknande. Ett undantag var Vänerolyckan förra vintern, där en serie olyckliga omständigheter i kombination med beslut som i efterhand visat sig olämpliga tycks ha varit orsaken.

Varje olycka föranleder diskussion i olika fora, på nätet och annorstädes. Det pratas klädsel, säkerhetsrutiner, omdöme – det mesta en nyttig påminnelse om att inte ta saker för givet. Då och då kommer också propåer om skärpta lagar om utrustningtvång, "körkort" för kajaker eller antydningar som att "hade han haft xxx eller kanoten varit utrustad med xxx så hade detta aldrig hänt".

För det första är det lätt att vara efterklok – för det andra minskar inte upplevd säkerhet riskerna. Det kan till och med vara tvärtom att den som känner sig säker – "jag har köpt de bästa säkerhetsprylar som finns ", eller "jag tyckte det var lätt att klättra upp i kajaken på bassängövningen i söndags" – kan tvärtom ha ökat risken att ett felaktigt beslut får förödande konsekvenser. Säkerhet kommer ur gott omdöme. Gott omdöme kommer ur dåliga beslut – det vill säga: för att veta var gränsen finns och hur man reagerar där måste man då och då trampa över. Men de risker man tar måste vara noga övervägda och man måste ha en plan för hur man hanterar dem om något går på tok.

David Lewis har i "Shapes on the Wind" sagt: "Ingen bör ge sig ut på äventyrligheter till havs eller i vildmark utan att vara fullständigt beredd på att ta konsekvenserna själv. Varje frivillig utmaning innebär också med automatik att man tar det fulla ansvaret för sin säkerhet. Ingen annan skall behöva riskera liv eller kostnader i en undsättningsoperation. Bara tanken att räddning finns nära till hands tenderar att locka till otillbörligt risktagande och slarv med säkerheten. Grunden måste vara att lita på sig själv." (min översättning)

Jag sympatiserar i hög grad med författarens tankar – även om hans retoriska manér ibland för tankarna till de förnumstiga förståsigpåare (eller messerschmittar för den som känner sig mer hemma med modern forumsvenska) som under 1800-talets sista decennier nådigt meddelade sin mångordiga vishet om hur friluftsaktiviteter skall bedrivas: George Washington Sears, John MacGregor m fl.

Jag tycker att han har en poäng. Det potentiellt farliga i de aktiviteter vi dras till – paddling, klättring, segling, dykning mm – är viktigt och får inte slarvas bort. Det är sirenernas sång om en spännande tillvaro bortom trygghetsnarkomanernas skyddade hörn av trädgården. Om vi (eller myndigheterna eller den uppfinningsrika marknaden i sin självpåtagna förmyndarroll) någon gång lyckas förvandla paddling till en helt ofarlig terapiverksamhet, kommer de flesta av oss att söka, och hitta, andra sätt att utmana faran.

För utan en liten gnutta farlighet blir våra fritidsaktiviteter föga mer än en sorts till intet förpliktande tidsfördriv. En viktig bit av tillfredsställelse och välbefinnande består i att ha utmanat faran, om än aldrig så liten, och hanterat den med kompetens och omdöme - och det är det som är drivkraften när vi hela tiden flyttar fram positionerna. Rimlig är också tanken att allt för mycket utifrån pådyvlad säkerhet i form av prylar, garantier, regler och förordningar, lurar oss att sänka garden så att vi blir osjälvständiga, aningslösa och lättsinniga i vår attityd till faror – eller på amerikanska: benägna att stämma tillverkaren, om vi överlever. Förväxla inte äventyr med onödiga risker.

Jag tror det är väldigt lätt att efterhand omedvetet skruva ner förväntningarna efter lite av de motgångar och missräkningar som hör livet till – och en del av oss inser småningom att vi, som Paulo Coelho någonstans uttryckt det, börjar förväxla förväxla kärlek med trygghet, äventyr med onödiga risker och glädje med plikt. Då håller vi tillgodo med underhållning i stället för att söka utmaningar. Börjar leva våra liv som i ett väntrum – fördriver tiden lite oengagerat i väntan på att bli inkallade – eller utkallade. Vi slår ihjäl tid – tiden begraver oss.

Livet får inte vara en händelselös resa mot graven, där vi kommer fram säkert, tryggt och under ordnade former – nej, hellre en stoppsladd mot gravkanten, dödstrött, ärrad och med ett triumferande: "Wow, vilken resa…!"