Läsvanor...
den 18 maj 2011 (böcker, läsning), 4 kommentarer
Under gymnasietiden brukade jag snöa in på en författare i taget och plöjde entusiastiskt genom allt som bokhyllan hemma och Hässleholms Stadsbibliotek tillsammans kunde uppbringa. Sålunda hade jag intensiva perioder med Steinbeck, Hemingway, Faulkner, Koestler, Remarque, Böll, Mann, Grass, Dostojevskij, Solzjenitsyn, Moravia, Gide, Gordimer, Camus med flera. Den ena ledde till den andra, genom referenser i baksidestexter och recensioner i en sorts manisk stafett. Tre böcker i taget fick man låna hem. Det blev många besök...
Numera är läsandet lite mer omväxlande, avgjort mindre systematiskt med mer av fläckvisa nerslag lite här och där på den litterära kartan. Men då och då händer det att jag stöter på författare som lockar till återfall i ungdomens läsvanor (ung kan man kanske inte vara så värst länge, men ungdomligt oförstånd kan man njuta av mycket länge) .
För femton-sexton år sedan hittade jag en bok av Kasuo Ishiguro – vill minnas att det var "An Artist of the Floating World" – återupplevde lite av skoltidens vill-ha-mer, och har sedan dess läst allt jag fått tag i av hans publicerade verk. Rekommenderar gärna till exempel The remains of the day (Återstoden av dagen, som också blivit en sevärd film med bland andra Anthony Hopkins och Emma Thompson), Never let me go eller When We Were Orphans...
Sedan dök Umberto Eco upp. Först med "Rosens namn", följt av "Foucaults pendel" – en fantastisk bok där Eco fängslar med sitt encyklopediska vetande, förpackat till spännande läsning. Av bara farten blev sedan "Gårdagens ö" (en spännande pendang till "Longitud" av Dava Sobel) och "Baudolino". Fast "Drottning Loanas mystiska eld" satte jag tillbaka i bokhyllan efter några kapitel och har sedan dess bara läst "Vad kostar ett mästerverk?" en mycket trevlig essäsamling.
Några år senare fann jag Michael Ondaatjes tunna novellsamling "Running in the family" (en oemotståndlig baksidestext lockade) och blev så tagen att alla hans fem romaner och nio av hans övriga böcker (poesi, essäer, novellsamlingar, kulturkritik mm) numera finns i bokhyllan. För mig är han en nobelpriskandidat – jag har läst pristagare med från min begränsade horisont avgjort klenare kvalifikationer. Läs till exempel Anil's Ghost, Divisadero, The English Patient (också en storslagen film med bland andra Ralph Fiennes, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Kristin Scott Thomas)...
Även Salman Rushdie har varit en viktig bekantskap under flera år. Hans Midnight's Children, The Satanic Verses, The Moor's Last Sigh och i synnerhet Shalimar the Clown lästes med stor behållning, medan en del av hans andra romaner inte riktigt lyckades hålla igång min läslust hela vägen (men jag skulle ändå inte protestera om han fick ett nobelpris så småningom – om de (alltmer sällan) aderton vågar ignorera de evigt snarstuckna).
Nu senast har jag läst några böcker av Haruki Murakami (Norwegian Wood, Kafka på stranden, The Wind-Up Bird Chronicle). Riktigt lovande, även om jag kan få en liten föraning om att han kanske inte riktigt håller ända in i mål – men det får framtiden utvisa...
Omläsning...
Det finns också ett fåtal böcker som jag gärna återvänder till mer än en gång: Henry David Thoreau's Walden(både originalet och de två utmärkta översättningar som finns: Frans G. Bengtsson och Peter Handberg) har kommit att höra till vinterkvällar (med åtta-tio års mellanrum) – en välgörande motvikt till den högljutt segervissa kör som sjunger konsumsionens lov: att vi skall använda pengar vi inte har, till att köpa prylar vi inte behöver, för att göra intryck som inte varar, på människor vi inte bryr oss om.
Thoreau: "Mitt liv är den dikt jag skulle ha skrivit. Men jag kunde inte både leva och skriva samtidigt".
Flera gånger har jag också läst Robert Pirsigs Lila – en djupt fascinerande och oroande bok om moral, filosofi och kvalitetens metafysik, som tar vid där Zen and the Art of Motorcycle Maintenance slutar. Ramberättelsen är en höstlig segeltur nerför Hudsonfloden mot varmare vintervatten och för mig ger den här och där en svindlande känsla av att författare har kommit ett filosofiskt system på spåren som faktiskt förklarar varför samhället ser ut som det gör. För mig har Lila kommit att höra till sommarkvällar i trädgården...
Då och då läser jag också om Lin Yutangs The importance of living (som i översättning fått den urfåniga och gravt vilseledande titeln Konsten att njuta av livet) – en uppfriskande reality check, när våra makthavare lyckats baxa tillvaron ytterligare ett snäpp mot det befängda, och en charmfull påminnelse till oss i en civilisation som (enligt Kyrklund) tycks ha supit upp spriten i kompassen och styr efter topplanternan – om att det finns andra värden i livet än att försöka hänga med alla andra som försöker hänga med alla andra som försöker...
