Ni...?
den 18 oktober 2011, 5 kommentarer
(bilden ovan är ett photoshopmontage)
Senaste året har det hänt flera gångar att jag i butikerna i Lund blivit tilltalad med ni av unga expediter. De tror säkert att de är artiga och visar respekt. Men i själva verket är det tvärtom...
Från början var du det vanliga tilltalet i Sverige, oavsett vem man tilltalade. Det fanns inget behov av att i språket markera klasskillnader. När ni började dyka upp (Gustav III försökte med vous) stod det för en enkelriktad artighet: underdånighet mot "finare" personer: Ni sa man till kungligheter, makthavare och rika, som svarade med du. Sedan dess har svenskan saknat ett universellt användbart tilltalsord.
Det har vid flera tillfällen gjorts försök att införa ett generellt ni. Men medan resten av Europa klarade sig med vous, Sie, You, De mm, förblev det svenska ni alltför belastat av gamla unkna orättvisor för att accepteras.
Istället uppstod ett språkbruk med drag av "löjliga familjerna" – en förskräcklig titelsjuka: "Vill hovrättsnotarien ha sitt kaffe nu? "Professorn låter meddela att professorn kommer så fort professorn kan".
Titlarna lades bort kollegor emellan – alltid på initiativ från den i rang "finaste", annat var oförskämt – och därefter sa man du till varandra. Men då blev det mycket viktigt att hålla reda på vilka man lagt bort titlarna med – annars kunde man göra bort sig totalt i sällskapslivet.
För att minska risken för genanta magplask började man under det tidiga 1900-talet prata i tredje person: "Får det lov att vara...?", "Blir det till att...?"
Medan omvärlden skrattade åt det svenska krumbuktandet, kom så lösningen: Medicinalverkets nytillträdde generaldirektör Bror Rexed la 1967 bort titlarna med hela sin personal – och en suck av lättnad hördes i kungariket (utom i själva epicentrum: hovet, där det fortfarande är förr-i-tiden). Efter flera hundra år av tillgjort krångel och osäkerhet kunde man säga hej och du till folk på stan utan att ha tagit reda på rang, titel och ålder.
Så när nu ungdomar i serviceyrken börjar försöka med ni igen blir det bara tillgjort och oavsiktligt oförskämt – ett sätt att markera att den man har framför sig är som så gammal, "fin" eller avvikande att han eller hon inte längre ingår i kollektivet, och att detta måste gnuggas in med ett påklistrat epitet. Det är så jag reagerar på det...
Karin Håkansson har skrivit mer om ni-och-du-historien i Populär Historia.
