Om kajakers framdrivning

den 27 januari 2023 (pedaler, propeller, yuloh), 7 kommentarer

Jag har fått flera propåer genom åren om effektivare sätt att driva fram havskajaker, senast nu för ett par veckor sedan.

”Jag har paddlat havskajak i flera år men fick möjlighet att testa en sit on top trampdriven fiskekajak. Och min spontana reaktion var: detta skulle vara smidigt i en havskajak. Nu skulle inte dessa existerande trampdrivna drev fungera i en havskajak av flera uppenbara skäl. Men det skulle kanske gå att designa en kajak med en integrerad "motor", med lämplig sittbrunn där propelleraxeln löpte efter kölen i en vinkel. Och man använde en hopfällbar propeller som på vissa segelbåtar för mindre vattenmotstånd när man inte använde tramporna. jag gissar att det är en högt logisk orsak som jag har missat till att ingen verkar verkar hoppa på idén."

Som vanligt svarade jag att min entusiasm för sådana system i en havskajak är tämligen måttlig. Jag ser paddeln som ett närmast perfekt sätt att hantera en havskajak, medan alternativen har sina begränsningar. En välbyggd havskajak är en lättpaddlad, enkel, lätt och okomplicerad farkost där man med lite vana kan ligga på 7-8 km/t i många timmar och hantera kajaken i mycket besvärliga förhållanden. Med paddeln förflyttar man kajaken framåt, bakåt, åt sidan, bromsar den vid behov, girar kajaken i fart och snurrar den runt sin vertikalaxel i stillastående, räddar balansen med låga och höga stödtag och, om det inte räcker, rollar upp kajaken. Den fungerar som båtshake för att bära av om man kommer för nära stenar, klippor eller kajkanter, är ett utmärkt försvar mot aggressiva svanar, trutar och andra påflugna representanter för arter vi delar naturen med och den lämpar sig väl för att rensa den tilltänkta tältplatsen från sådant som gäss lämnar kvar på öar längs kusten.

I jämförelse blir prestandaprofilen för mekanisk framdrivning väldigt kort: fart framåt. Listan äver nackdelar är desto längre. Styrningen får skötas för hand via ett roder – och balans, ja där får man lita på turen och en mycket bred kajak. Med mekanisk transmission blir kajaken tyngre, dyrare, mekanisk mer komplicerad, kräver roder, stor bredd och ett högt däck för att husera pedalarrangemanget. Samtidigt tappar man den viktiga biten att kajaken blir en förlängning av kroppen – den blir istället en båt man sitter i.

En propeller måste vara stor och lågvarvig för att ge effekt i låg fart, men då blir den omöjligt att använda på grunt vatten. En liten snabbroterande propeller har dålig kraft i låg fart, men fungerar bra i hög fart – vilket är svårt att uppnå med muskelkraft, framför allt i den sortens kajak som är bred nog för stabiliteten (ett problem som förvärras av att man sitter med benen högt och får en hög tyngdpunkt.

Om man vill ha händerna (eller i alla fall ena handen) fria, är fenor betydligt bättre än en propeller. Stora blad som rör sig långsamt greppar vattnet bättre än små blad som vispar. En av de bästa konstruktionerna här är Hobie’s Miragedrive – en genialt enkel konstruktion. Den sätts ner i ett schakt i botten och låses med ett vred. Den driver kajaken framåt mer effektivt än en paddel (genom att man generellt är starkare i benen än i armarna). Det har visats i dragkamp att en Hobie-kajak drar en på vanligt sätt paddlad kajak baklänges, även med en tekniskt skicklig och stark paddlare. Men fortfarande måste styrningen skötas med roder och för att få rimlig utväxling är apparaten så hög att den inte fungerar i en kajak med däck – däremot för fiske-, rekreationskajaker eller surfskis med öppna sittbrunnar (fast surfskis går förmodligen också bort eftersom de är tänkta att användas i förhållanden där man behöver en paddel för att hålla balansen). För att råda bot på en av nackdelarna finns numera en version med backväxel – men den blir tyngre, dyrare och betydligt mer komplicerad. En finess är att med pedalerna i ytterläge ligger fenorna platt mot botten och är alltså inte i vägen på grunt vatten (däremot oanvändbara).

Ännu bättre än Hobies lösning vore en fena som rör sig horisontellt – tänk en simfena som manövreras via en stång till pedalstället. En sådan är lika effektiv som Hobie’s vertikala fenor, men har fördelen att den även går att styra med – man håller fenan i ytterläge några sekunder. Principen är densamma som med en vrickåra (till exempel en kinesisk yuloh). Men nackdelen med balansen finns fortfarande kvar – och för att få plats med en tillräcklig slaglängd på pedalerna behövs ett riktigt högt däck, eller helst inget alls. 

Den som vill prova kan kanske göra ungefär så här (en moderniserad kompakt version av den gamla kinesiska Yulohn):

Byggd av några metalldelar (gångjärn?) och en lång simfena.
Leden förbättrar kraftöverföringen rejält – ungefär som att man inte bara vippar med foten utan även med underbenet när man simmar.
En av finesserna med systemet är att det bör fungera med slide-pedaler – d.v.s. sådana som glider i ett spår (men som fungerar dåligt för rodermanöverering). De tar inte så mycket plats och bör fungera hyfsat även i en havskajak med däck.
Styr gör man genom att hålla fenan i ytterläge några sekunder.

Vill jag då ha en sådan kajak? Nej tack. Jag paddlar hellre mina långa smala kajaker med lågt däck och bra kajakkontroll med min grönlandspaddel i alla förhållanden ;-)