Paddeldiskussioner på kajakträffen

den 25 augusti 2003 (Paddelteknik), 0 kommentarer

Ett återkommande diskussionsämne under kajakträffen var att många paddlare vana vid storbladiga standardpaddlar upplever problem att få eskimåpaddlar att fungera optimalt. Man upplever att de är skonsamma mot musklerna och allmänt trevliga att paddla med, men att farten sjunker rejält jämfört med standardpaddlar. Jag tror att många underskattar de skillnader i teknik som finns och att det tar tid att programmera om musklerna.

Ett återkommande diskussionsämne var att många paddlare vana vid storbladiga standardpaddlar upplever problem att få eskimåpaddlar att fungera optimalt. Man upplever att de är skonsamma mot musklerna och allmänt trevliga att paddla med, men att farten sjunker rejält jämfört med standardpaddlar. Jag tror att många underskattar de skillnader i teknik som finns och att det tar tid att programmera om musklerna.

En viktig faktor här är att europeisk paddeltradition (både med standardpaddlar och vingpaddlar) inpräntar vikten av aggressiv isättning och att dra tidigt i paddeln och att maximalt utnyttja greppet under de första två, tre decimeterna av ett drag. I motsats till detta måste eskimåpaddeln istället få tid att sjunka och bygga upp greppet i vattnet innan man applicerar kraft, annars drar man bara ner luft och virvlar runt vatten.

En annan skillnad är paddelns väg i vattnet. Standardpaddeln börjar och slutar ytligt och beskriver en vertikal båglinje – djupast mitt i draget. Eskimåpaddeln sjunker djupt i början och dras sedan uppåt-bakåt för att sluta precis under ytan och lyftas snett framåt-uppåt ur vattnet. Den uppåtriktade rörelsen åstadkoms genom att tryckhanden börjar strax under axelhöjd och förs snett ner mot däcket under draget (ungefär som om man slår långsamma krokar mot en boxboll i framkanten av sittbrunnen).

Vidare är det delvis andra muskler som leverar kraften till överkroppens vridrörelse. Med standardpaddeln är det foten mot fotstödet som åstadkommer mothållet i vridrörelsen – man trampar med vänsterfoten under ett vänstertag. I en eskimåkajak med lågt däck är det också högerknäet mot däcket som ger vridkraft – (effekten blir ungefär densamma som om man gör situps medan en träningspartner håller ner benen – det skapar möjlighet för en mycket kraftfull vridning i midjan). De flesta moderna kajaker är för höga framför sittbrunnen för att detta skall fungera riktigt bra medan det i eskimåkajaker räcker att lyfta knäet ett par cm från botten för att få stöd i förliga däcksbalken.

Praktiskt innebär detta att man, liksom i modern vingpaddelteknik, vrider överkroppen runt en tänkt axel några cm framför bålen, istället för som man tidigare lärde, runt en axel vertikalt genom huvudet och ryggraden. Effekten blir att högeraxeln skjuts lätt framåt under ett vänstertag och förstärker tryckhandens arbete. Samtidigt lutar överkroppen något åt höger och kompenserar därmed paddelns krängande moment (på grund av att paddeln hålls vinklad under draget). När den rörelsen fungerar med rätt timing och motorik känner man mycket tydligt att paddelns grepp i vattnet förbättras markant. På något sätt bidrar det balanserade kraftparet – paddelns krängande moment och överkroppens åt trycksidan förskjutna tyngdpunkt – till att paddeln sugs fast i vattnet och kan utnyttjas till ett mycket effektivt drag (under förutsättning att den får tid att bygga upp detta grepp).

Eftersom eskimåpaddeln är som effektivast ungefär 90° ut från sidan är det också en fördel att dra paddeln en aning längre bak än vad som rekommenderas för standardpaddeln (något förbi höften).

Min tolkning av ett effektivt eskimådrag är att sätta i paddeln långt fram nära kajaken, låta den sjunka med musklerna i total vila tills det mesta av bladet är i vatten, sedan accelerera igång den mjukt men kraftfullt och när draghanden är i höjd med höften och paddeln precis i ytan lyfta den snett framåt-uppåt för en kort luftfärd till nästa isättning. Under draget sveper draghanden i en flack horisontell cirkelbåge med rak arm ut över vattnet medan tryckhanden går från strax under axelhöjd snett ner mot sittbrunnens förkant. Under hela draget hålls armbågarna ganska nära midjan. Dragsidans axel vrids under draget ett par cm bakåt medan trycksidans axel rör sig 10 cm framåt – i motsats till europeisk paddelteknik rör sig överkroppen både en aning i sidled och i längsled.

Den här tolkningen är resultatet av båda drygt två års testande med olika grönlands- och alaskapaddlar, studium av de filmer från t ex grönlandsmästerskapen som finns och diskussioner i de fora som handlar om eskiåpaddlar- och kajaker. Jag kommer säkert att ändra uppfattning många gånger till efterhand som jag lär mig mer.