Rättvisa tävlingar för havskajak?

den 27 oktober 2003 (tävling), 0 kommentarer

Det verkar som om havskajakpaddlare är relativt ointresserade av att tävla. Med ett par undantag är deltagarantalet lågt i havskajakklasserna på tävlingar runt om i landet. Beror det, som ibland hävdas, på att snåriga klassningsregler gör det svårt att tävla på någorlunda lika villkor?

Många som paddlar långsamma havskajaker gör det sannolikt för att de söker helt andra kvaliteer än fart. De lockas inte av att trötta ut sig för en halv knop i fartvinst. Målet för deras paddling är inte ett tidtagarur och en resultatlista. De kommer inte att ställa upp i tävlingar oavsett hur regelsystemet utformas. De som däremot trivs med att paddla snabbt, tränar styrka, kondition och teknik, äger med största sannolikhet redan en kajak med ganska god fartpotential, oavsett om han eller hon ställer upp i tävlingar. Bland dem finns en potentiell målgrupp för intressanta havstävlingar.

Möjligen kunde ett välfungerande klassningssystem göra det mera lockande, men problemen på vägen är många. Hur skiljer man en tävlingskajak från en motionskajak från en havskajak? Eller en snabb havskajak från en långsam. Det kan tyckas enkelt - en snabb titt räcker - men vägen till en fungerande regeltext är full av fallgropar, orättvisor och lurande kryphål.

Praktiska problem
Jag betraktar (och tycker mig ha goda skäl för det) mina Nomad och Hunter som tvättäkta havskajaker. Men tittar jag på reglerna för de senaste årens tävlingar hade de varit utestängda från havskajakklassen - en gång för att de saknar roder (roder har faktiskt vid ett tillfälle varit ett krav), ett par gånger skulle Hunter ha varit utestängd på grund för liten bredd (havskajakgränsen gick vid 55 cm), ett flertal gånger har de varit för lätta (havskajaker skulle väga minst 25 kg) och vid ett par tillfällen skulle Nomad ha refuserats för att den saknar skott. Jag tröstar mig med att jag är i tämligen gott sällskap. Expeditionskajaker som rundat Australien, paddlat England-Norge, paddlat Japan runt m fl hade inte heller fått vara med och de kajaker som vinner grönlandsmästerskapen hade undantagslöst blivit diskvalificerade på alla punkter.

Problemet är att regler baserade på enkla mått är ett klumpigt instrument. Det finns både nya och gamla havskajaker som är smalare än tävlingskajaker var för ett par år sedan. Det börjar komma havskajaker som väger mindre än vad äldre motionskajaker gör. Havskajaker kan vara både längre och kortare än tävlings-och motionskajaker. Det finns skottlösa havskajaker som fungerar alldeles utmärkt för sitt ändamål och det är inte svårt att tillfälligt limma fast ett par skott i en tävlingskajak. Ett breddmått för vattenlinjen blir ett trubbigt inlägg i debatten om initial- kontra slutstyvhet.

Men det finns också ett moraliskt dilemma
Varför skall man klassa? Grundtanken att skilja de snabba från de mindre snabba så att alla tävlar mot ungefär likvärdiga motståndare är möjligen tilltalande. Likaså tanken att stoppa dumdristiga deltagare från att utsätta sig själv och andra för fara genom att ställa upp i uppenbart olämpliga farkoster. Men det finns också mer tveksamma ingredienser. Regelsystem blockerar ofta utvecklingen - de straffar ut förbättringar som orättvisa. Eller i bästa fall förvisar resultaten av utvecklingen till en öppen klass där de bara kan tävla mot varandra och inte hota tryggheten i de skyddade klasserna. De kan ge respit åt tillverkare med investeringar i föråldrad teknik eller vara snuttefilt för paddlare med framtidsfobi, för nostalgiker och det-var-bättre-förr-romantiker.

Ett bra exempel på vad som kan hända finns inom havskappseglingen. 1900-talet var det gyllene seklet för seglingens regelgurus. Regelsystemen avlöste varandra - RORC, CCA, IOR för att nämna ett fåtal. För varje revidering växte dokumenten i omfång och att mäta in en ny båt blev till sist ett kostsamt flerdagarsjobb. Ju mer regler och undantag som skrevs in desto fler kryphål hittade smarta konstruktörer. Det lönade sig inte längre att rita snabba båtar eftersom vinnaren på beräknad tid mycket väl kunde vara den som kom sist i mål. Målet blev istället att konstruera en båt som tog sig i mål och hade så lågt mätetal att den vann på beräknad tid. Utvecklingen stannade. En av de framgångsrika skepparna i Americas Cup beskrev en tankeväckande händelse i sin memoarer. Han testade en ny radikal segeluppsättning i kevlar i frisk halvvind utanför Bahamas och båten, fjolårets cupvinnare, full med mätinstrument kopplade till datorn, drygt ett dussin man på lovarts reling, alerta skotgorillor vid vinscharna, pressades till maximal fart. När han tittade upp låg de jämsides med en gammal sliten Bahamaskonare från seklets början, med lappade bomullssegel och tvätt på tork längs mantågen, kocken till rors och besättningen spelande kort på fördäck - OCH DEN HöLL SAMMA FART!

Förmodligen förlorades åtskilliga decennier av utveckling. Varför har t ex så gott som alla segelbåtar fortfarande stagade master? Stagen på flygplansvingar försvann efter första världkriget. Först efter en rejäl storstädning bland regelexcesserna, kunde man konstatera vad många misstänkt - de lätta jolleliknande havskappseglare som man ägnat flera decennier åt att stoppa, var inte bara rejält mycket snabbare utan också säkrare i grov sjögång.

Skall man reglera vem som får vinna?
är det en orimlig tanke att den snabbaste kajaken faktiskt vinner? Om det råkar vara sådana förhållanden i en havstävling att en tävlingskajak kan klara banan på kortast tid, varför skall den då inte vinna? En sådan tillämpning löser visserligen inte problemet med tokstollar som chansar, men de brukar inte heller kunna stoppas med regelsystem. Tokstollarna skaffar sig fördelar genom att strunta i sund försiktighet - därför är förmodligen krav på säkerhetsmarginaler och kompetens enda sättet att stoppa dem.

Metoden kan vara att till exempel diskvalificera alla som av något skäl behöver assistans av följebåt eller funktionär eller att kräva att alla deltagare i en havstävling skall kunna kapsejsa och antingen rolla upp eller klättra upp och tömma sin kajak utan assistans. Kanske ska klassegrarna och ett slumpmässigt antal av övriga deltagare efteråt få visa sina färdigheter - ungefär som med dopingkontroller.

I tuffare sammanhang vinner havskajaker automatiskt därför att havet straffar ut kajaker med för lite bärighet i ändskeppen eller som av andra skäl är olämpliga för uppgiften. Eller med en mera vidsynt tolkning - en kajak som vinner en havstävling i besvärliga förhållanden är en havskajak - även om den inte råkar se ut som folk i allmänhet menar att havskajaker ska se ut. Att med regler straffa ut kajaker med fel utseende vore förmätet. Vad säger att bra kajaker skall se ut just som våra kajaker gör just nu. Lika osunt och föga smickrande för kajaksporten är det om en 60 cm bred och 25 kg tung kajak med 150 kg lastkapacitet vinner på skyddat slätvatten för att regler utestänger lämpligare kajaker.

Tänkbara system för rättvisa
Seglingens LYS-tal är ett tilltalande handicapsystem - främst för att det direkt utan omvägar tacklar kärnproblemet - fartskillnaden. Det bygger på att varje segelbåtstyp får en fartkoefficient som baseras på tävlingsresultat och som sedan kontinuerligt justeras. Detta LYS-tal fungerar sedan som en koefficient när resultatlistan räknas fram. LYS-talet blir med tiden en alltmer exakt indikator på båtens verkliga fartresurser och ger därmed möjlighet för någorlunda rättvisa jämförelser av besättningens prestationer i sinsemellan mycket olika farkoster.

För att genomföra ett sådant system inom kajaksport hade man fått börja med framräknade approximationer - tex med hjälp av John Winters KAPER (ett beräkningsunderlag som räknar fram en kajaks totala friktions- och vågbildningsmotstånd) - och därefter finjustera kontinuerligt efter tävlingsresultaten (en kajak som upprepade gånger och med olika paddlare går bättre än sin koefficient räknas upp). Själva tävlingsmomentet kan ske i en enda klass, vilket torde underlätta en hel del för arrangörer.

Den stora nackdelen med systemet (förutom att det är omständligt och resurskrävande) är att ingen vet vem som vann förrän resultatlistan räknats fram. Det blir ointressant att titta på tävlingen och se vem som kommer först över mållinjen. Inom seglingssporten vänder man ofta på det och arrangerar SYL-tävlingar - dvs jaktstart efter LYS-talet. Då vinner den som kommer först över mållinjen. Men det blir ju knappast enklare för arrangörerna för det.

En annan och ännu mera rättvis variant (om det nu är millimeterrättvisa som eftersträvas) är att kopiera matchracingkonceptet - tävlingsarrangören tillhandahåller ett antal identiska kajaker, som sedan fördelas bland de tävlande genom lottning.

Slutligen - ett förslag...
Kan man tänka sig att man redan vid planeringen av tävlingen försöker efterlikna de förutsättningar för vilka kajaktyperna är konstruerade?

• Tävlingskajaker är konstruerade för hög fart på slätvatten. Slätvattentävlingar som bara handlar om fart vinns därför självklart i tävlingskajaker utan manipulerande klassregler.
• Havskajaker är konstruerade för att paddlas tryggt och säkert med långfärdsutrustning i besvärliga förhållanden. En tävling i oskyddad havsmiljö, med 25 kg last i kajaken och med krav att deltagaren skall kunna rolla sin lastade kajak alternativt klättra upp och tömma den utan hjälp - kanske till och med ibland kan ingå som ett delmoment i tävlingen - skulle sannolikt vinnas av en havskajak.
• Forskajaker är extremt manöverbara. En tävling nerför forsar och strömmande vatten, runt portar och hinder skulle vinnas i forskajaker (här fungerar det redan - det finns inget behov att klassa bort tävlingskajaker).
• Med lite funderande skulle man kanske kunna konstruera förhållanden och krav som gynnar motionskajaker och skärgårdskajaker också - och skulle det visa sig omöjligt är kanske den logiska slutsatsen att dessa kajaktyper egentligen inte längre fyller någon funktion.

Kan man dessutom bygga ut tävlingarna med kringarrangemang som gör dem mer attraktiva - manöverprov i form av slalompaddling, sidförflyttning, navigationsuppgifter, stafetter etc hade kanske även de som inte är roade av enbart fart nappat. Med prova-på-paddling för barn och icke-paddlande familjemedlemmar hade kanske hela familjen kommit istället för bara familjens paddelfantast.

Kombinationsarrangemang som ASKR (Arctic Sea Kayak Race) har visat sig framgångsrika. En hård flerdagarstävling i helt oskyddade vatten där kravet är att deltagarna skall kunna rolla sina kajaker, flera kortare tävlingar i mera skyddade vatten, turpaddlingar med olika svårighetsgrad i skärgården, undervisning från rena nybörjarkurser till avancerade paddlings-, teknik-, och säkerhetskurser - allt samlat på en plats och vid ett tillfälle.