Rolla eller inte
den 9 november 2005, 17 kommentarer
Senaste veckan har det diskuterats rollar på Utsidan. Diskussionstråden började med en fråga om hur man hanterar glasögon/linser i samband med rollar men kom ganska snart att handla mer om huruvida en roll är en rimlig säkerhetsmetod eller inte, om man kan blunda när man rollar i vågor och om det går att rolla i grov sjögång mm.
Frågan (eller frågorna) är mångfacetterad och något enkelt svar som passar alla finns naturligvis inte.
Jag förstår att många inte kan se rollen som en pålitlig säkerhetsmetod – minns mycket väl de första åren när jag hade lärt mig rolla. Jag kom upp någon gång då och då och begrep aldrig vad som blev fel alla de gånger då jag inte ens var i närheten att komma upp. Hade jag slagit runt under de åren hade jag förmodligen gjort som de flesta i Utsidan-diskussionen – inte slösat tid och luft på en osäker roll, utan gått direkt på en wet exit och sedan löst problemen på sedvanligt sätt med kamraträddning.
Det hade varit lätt att ge upp och slå sig till ro med den bekväma villfarelsen att rollande är ett överskattat nöje utan praktisk användning. Men av någon anledning fortsatte jag kämpa och har aldrig ångrat det. Rollandet har inneburit en nytändning för hela mitt paddlande dels för själva tillfredsställelsen i att utveckla ny kompetens inom ett nytt område men även för vad det har betytt för tryggheten i besvärliga förhållanden och för att koppla ihop paddlare-kajak-paddel till en effektiv enhet. Jag tror inte man kan förstå den euforiska känslan utan att ha upplevt den.
Men nu i efterhand är det lätt att se de initiala besvärligheterna: fel kajak, fel paddel, fel klädsel, fel teknik och fel attityd.
Kajak: Numera rollar jag utan problem de flesta kajaker, men för en nybörjare hade min Nomad för stor volym och för högt akterdäck för att vara ett lämpligt pedagogiskt instrument – inlärningströskeln blev rätt hög. Den som har en stor, tung kajak har därför mycket att vinna på att träna i en lättrollad kajak – sedan är det inte svårt att flytta över kunskaperna i sin egen.
Paddel: Det går att rolla med alla paddlar, men en kraftigt skålad paddel är besvärlig att rolla med i början, eftersom den måste föras i exakt rätt vinkel för att generera lyftkraft – innebär att det inte finns marginaler för fel. En vinklad paddel kräver olika motorik på vänster och höger sida, vilket gör det svårt att lära sig rolla åt båda hållen. Både europapaddlar och vingpaddlar kräver kontrollerad motorik för att generera generera lyftkraft, medan en grönlandspaddel är mycket förlåtande och klarar sig normalt med flytkraften i träet.
Klädsel: Känns kanske spontant tämligen oväsentligt, men har viss betydelse. För det första är det lättare att rolla om kläder och flytväst inte begränsar rörligheten. Rollande bygger på vighet och rörlighet mycket mer än styrka (stretching och/eller yoga underlättar). För det andra är klädseln av fundamental betyelse för hur man reagerar i en nödsituation. Med lämplig klädsel – torrdräkt eller drytop (plus huva om det är kallt i vattnet), eller tuiliq – är det lättare att behålla lugnet efter en kapsejsning, förbereda en roll och rolla upp lugnt och prydligt. Rinner det in kallt vatten lite här och var i halslinning och ärmar, eventuellt tillsammans med en köldchock mot hjässan och tinningarna är risken större att man i halvpanik drar sig ur.
Lämplig klädsel är också viktig för självförtroende – vet man att man kan rolla när och hur som helst utan obehag, minskar risken att slå runt tämligen radikalt. Praktiska saker påverkar också – en vid paddeljacka med mycket luft kan bromsa så mycket under vatten att det blir svårt att komma runt. Många våtdräkter (och även en del torrdräkter och jackor) begränsar rörligheten och försvårar en vettig motorik.
Teknik: Tekniken är naturligtvis det största problemet. När jag lärde mig rolla fanns ingen duktig instruktör i närheten utan vi försökte lära varandra. Den som av en lycklig slump kom upp fick försöka lära oss andra. Det tog flera år innan vi började känna att vi åtminstone kom upp varannan gång – åtminstone i bassängen. Att rolla till havs var ännu en oöverstiglig dröm.
Jag har tidigare hävdat att de flesta som lär sig rolla i Sverige får lära sig någon variant av forspaddlarnas gamla rollar (med ursprung i Edi Pawlatas roll från 1927). Edi Pawlata lärde sig själv rolla efter att ha läst om grönländska paddlare. Han insåg aldrig att man på Grönland vred in kajaken under sig med hjälp av kroppen, utan utgick från att man drog sig upp med hjälp av rå styrka och mycket tryck i paddeln. Hans metod kom att bli standard för hela västvärlden – ingen brydde sig om att ta reda på vad de ”primitiva” eskimåerna på Grönland hade hållit på med i flera hundra år (utom Gino Watkins, men han omkom innan han hann hem till England med sina erfarenheter). Metoden fungerar också bra i en liten lättrollad forskajak men sämre i en lång och tung havskajak. Det är synd att många av dem som rollar och instruerar fortfarande inte tagit till sig de enklare och effektivare metoder som finns.
Attityd: Det på ytan enklaste men i grunden svåraste att komma till rätta med. Vi känner alla till självuppfyllande profetior och vet att det man inte tror att man kan lära sig, kan man inte heller lära sig. Tror man inte att man kan utveckla en pålitlig roll, får man ingen pålitlig roll, utan är för evigt dömt att bli blöt, nerkyld och uttröttad efter en kapsejsning. Den som är övertygad om att det är lätt att lära sig rolla lär sig rolla ganska snabbt.
Paul Dutky föreslår i sin bok the Bombproof Roll and Beyond ett livsbeslut: ”Jag skall aldrig, aldrig någonsin gå ur min kajak till havs”. Kapsejsar man rollar man upp med paddeln. Misslyckas rollen tar man ett djupt andetag, går ner och försöker igen – och igen och igen tills det lyckas. Bryter man paddeln rollar man upp med det som finns kvar. Tappar man paddeln rollar man upp med reservpaddeln, med bladet till reservpaddeln, med en hoprullad regnjacka, dricksvattenflaskan eller flottören i handen, eller med bara handen om man kan det. Skadar man ena armen rollar man upp med paddeln i den andra. Misslyckas allt detta hänger man kvar i en petrussenmanöver (drar sig så långt ur sittbrunnen att man med kapellet på plats och med händerna på kajakens botten kan få näsan över vatten) och väntar på kompisarna för assistans.
Irrationell panik
Det handlar efter en kapsejsning om att snabbt få huvudet över ytan igen så att man kan andas. Ser man rationellt på det, går det mycket fortare att rolla upp än att släppa paddeln, slita loss kapellet, dra sig ur sittbrunnen och simma upp till ytan – och konsekvenserna efteråt är ojämförligt mycket värre. Panikimpulsen är alltså gravt irrationell och kontraproduktiv och förvandlar en trivial händelse till en olyckshändelse som antingen kräver motorik och styrka eller medförda och rätt hanterade prylar och som även i lyckade fall lämnar paddlaren nedkyld, medtagen och trött.
Nästan alla kan lära sig en pålitlig roll, i de allra flesta kajaker, med vilken paddel som helst och i vilka kläder som helst. Men man måste vilja lära sig annars är det lätt att ge upp och gömma sig bakom en livslögn: jag är för gammal, för ovig, har fel grejor, har inget behov av sådana konster. För att vilja, måste man tro att det finns något att vinna, som gör mödan värd: och det kan knappast vara svårt att inse. Man måste också uppleva ett behov: till exempel ökad säkerhet och trygghet för att kunna flytta fram sina gränser och utvecklas som paddlare, en önskan att bli duktig i kajaken, antingen för egen tillfredsställelse eller för att kunna briljera inför andra, för att bli en säkrare och mera kompetent turledare och/eller instruktör eller något annat skäl. Men den tvehågsne kan lätt inbilla sig att det i hans eller hennes fall inte finns några relevanta skäl.
Ett personligt val helt enkelt: antingen bestämmer man själv – eller accepterar man att vind och vågor bestämmer när det är dags tt bada.
Det är som med det mesta i tillvaron ett val man gör. Det finns människor som vill utvecklas, flytta fram gränser, utforska sin potential – och det finns de som är nöjda med vad de har. Samtidigt måste vi alla välja inom vilka områden vi vill lägga vårt krut – ingen hinner allt. För dem som väljer paddling till havs är en fungerande roll betydligt mer än en fjäder i hatten...
Fotnot: Att man bestämmer sig för att aldrig lämna kajaken till havs innebär naturligtvis inte att man struntar i reservmetoder. Självklart skall man träna kamraträddningar, uppgång, flottörräddningar och annat ändå – principen är bara att man börjar med den smidigaste och mest effektiva metoden, och först när det är helt klart att den av någon anledning inte kan genomföras tar till de metoder som är mer riskfyllda och har större negativa konsekvenser.
