Rönne-Å-rännet

den 29 april 2006, 6 kommentarer

Årets första tävling - 2 mil i Rönne Å - avklarad. Det blev tioårsjubileum för min del, och detta jubileum firades med att för första gången paddla helt grönländskt - Black Pearl, tuiliq och grönlandspaddel. Som tävlingsutrustning betraktad är det naturligtvis ingen höjdare (om man ser uteslutande till fart) och jag har inte heller någon slutlig tid att avslöja – hade inte tid att vänta på resultatlistan. Men eftersom banan sedan förra året (då jag av något skäl inte hade tid att delta) är omlagd och lite längre än de tidigare gångerna, kommer tiden inte att ge någon fingervisning om fartskillnaden mellan Njord, Nomad och Black Pearl.

Startplats numera är Ängelholms roddklubb (som man även organisatoriskt gått samman med), med bättre plats för kajaker och deltagare. Motionsklassen startar ner mot hamnen, vänder strax efter järnvägsbron, paddlar uppströms till en bit efter motorvägsbron och återvänder nerströms till målgång vid roddklubben.

Tiderna mellan olika år är inte heller riktigt jämförbara eftersom strömmen påverkar kraftigt. I år upplevde jag att strömmen var tämligen kraftig vilket försämrar tiderna högst påtagligt. Ibland hörs argumentet att man vinner lika mycket nerströms som man förlorar uppströms, men jag tror inte på det. Det handlar om tider med de olika farterna: om strömmen är t ex en knop paddlar man en knop långsammare uppströms och en knop snabbare nerströms. Men då tillbringar man kanske 65% av totaltiden uppströms med den lägre farten och bara 35% av tiden med den högre farten nerströms. Det skulle alltså behövas nästan två knops högre fart för att hinna ta igen förlorad tid.

Black Pearl har jämfört med Nomad/Njord en mindre våt yta och därmed lägre friktion i hel fartregistret, ett mera gynnsamt längd/bredd-förhållande vilket gynnar vågbildningsmotståndet – men också påtagligt lägre toppfart, dels genom kort vattenlinje och dels genom lågt PC (volymfördelningskoefficient). Den sammanlagda effekten är att det är lätt att hålla Black Pearl på en ganska hög medelfart, men kostar enorma kraftinsatser att höja farten över skrovfart. Jag kom alltså i mål på en åtskilliga minuter sämre tid än jag skulle ha gjort med Nomad/Njord men var inte tillnärmelsevis lika trött som jag brukar vara. Lite frustrerande att ha krafter kvar men inte kunna utnyttja dem!

Det var ganska kyligt och SMHI hade hotat med regn under eftermiddagen, så jag valde att paddla i tuiliq. Det fungerade bra, men jag var periodvis ganska varm. En snabb högt stöd svalkade under en sträcka med vinden i ryggen och några rollar vid målgången återställde välbefinnandet. Men som helhet fungerade det bättre än jag hade väntat. Chillcheatern andas tillräckligt för att ventilera bort fukt innan den kondenseras som svett och när det kändes varmt var det en torr värme.

Årets version av Rönne-Å-rännet var som vanligt en folkfest med massor av folk (har ingen siffra men gissar på cirka hundratalet) – hårdsatsande elitpaddlare, motionärer, kanadensarpaddlare, K2:or och en K4. Andelen havskajaker har sjunkit en aning sedan de första gångerna jag var med, liksom antalet träkajaker (bara fyra i år). Jag tycker mig se att allt fler satsar mer på bra tider och väljer snabbare kajaker och att de rena ”nöjespaddlarna” har blivit färre (citationsteckan därför att jag själv anser mig paddla för nöjes skull).