Säkerhet eller trygghet?

den 30 september 2003 (säkerhet), 0 kommentarer

En tanke dök upp – är det säkerhet eller trygghet vi borde sträva efter när vi sätter oss i kajakerna?

Säkerhet som förtröstan på köpta säkerhetspinaler – prylbaserade och fantasifulla räddningstekniker som kräver finmotorik, omdöme och balans. Teoretiskt vetande, uppsnappat på mässor och i tidskrifter och broschyrer i stället för praktiskt kunnande. Specialprylar med en enda funktion – flottörer och komplicerade paddelarrangemang med många delar, elektriska pumpar, pyrotekniska nödsignaler, radio, telefon mm. Falsk säkerhet som lugnar aningslösa paddlare och oroliga anhöriga.

Eller trygghet i form av kompetens i att hantera sin kajak, omdöme vid användning, genomtänkt säkerhetsstrategi och intränade räddningsmetoder. Kanske även självtillräcklighet i betydelsen: jag har själv valt detta, jag skall klarar mig ur det själv också – ingen annan skall behöva ta risker för att rädda mig från konsekvenserna av min egen dumdristighet.

Laurie Ford (paddlare från Tasmanien med vanligtvis tämligen extrema åsikter, ofta mycket underhållande att läsa) har efter ett par rätt absurda olyckor i farvattnen runt Tasmanien, lagt fram ett förslag: Alla som anropar sjöräddningen för hjälp bör få kajaken beslagtagen omedelbart efter räddningen, och får sedan lösa ut den med 10000:-. Är man i riktig sjönöd är 10000:- ett lågt pris för livhanken. är det okynne, orsakat av dåligt omdöme, dumdristighet etc är det en lämplig bötessumma, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke. Kan eller vill vederbörande inte betala säljs kajaken för att täcka kostnaderna – vilket Laurie också tycker är bra eftersom det på så vis blir en potentiell tokstolle mindre på havet (jag hoppas vi slipper olyckor och räddningspådrag som uppmuntrar till liknande förslag i den svenska säkerhetsdebatten).

David Lewis (seglare och äventyrare) har uttryckt det så här: "Ingen bör ge sig ut på äventyrligheter till havs eller i vildmark utan att vara fullständigt beredd på att ta konsekvenserna själv. Varje frivillig utmaning innebär också med automatik att man tar det fulla ansvaret för sin säkerhet. Ingen annan skall behöva riskera liv eller kostnader i en undsättningsoperation. Bara tanken att räddning finns nära till hands tenderar att locka till otillbörligt risktagande och slarv med säkerheten. Grunden måste vara att lita på sig själv." Det självskrivna målet bör vara att aldrig behöva utnyttja den säkerhetsorganisation som finns.

Ett varnande exempel finns inom havskappsegling. Från att ha varit en självförsörjande farkost med reservdelar och kompetens för så gott som alla tänkbara incidenter har havskappseglaren förvandlats till en ömtålig och sofistikerad tävlingsmaskin med minimala säkerhetsmarginaler och en jätteorganisation som åker jorden runt med hundratals reservsegel, dussintals reservmaster, reservroder, reservdatorer mm och som med spänning följer underverket via satellitpejling och webkameror, beredda att rycka ut med helikopter när något går snett.

Mer trygghet och mindre säkerhet i kajakerna!