SOF på Österlen

den 14 februari 2006, 3 kommentarer

Henri Högberg, som bidragit med många insiktsfulla och utblickande kommentarar på min nyhetssida, har byggt ett antal traditionella kajaker i ribb och duk. Ett långt brev med bifogade bilder tecknar en spännande bild av en byggare som sakta och eftertänksamt bygger sig runt nordkalotten - Grönland, Alaska och Kanada - för det mesta med handverktyg och lokalt tillgängligt material. Det blir inte exakta kopior av historiska kajaker - men förmodligen vad en inuit eller aleut som funnit sig förflyttad till Österlen hade valt att göra:

"Tjusningen i att bygga kajaker efter gamla traditioner är att hantverket måste läras på något sätt. Då blir man delaktig i någonting som pågått i århundraden. Själv gick jag en kurs efter provpaddling i en 'plastic'-kajak. Det var en för mig omvälvande upplevelse att vara så nära vattnet, att glida fram så obehindrat, att se och uppleva natur på ett annorlunda sätt.

Jag kunde mycket väl nöjt mig med en plastkajak, det görs vackra och börsen behöver inte tömmas till botten. Det var bara det att allt mitt friluftande ditintills - skidor på vintern, klättring i alperna, långa vandringar i Lappland till sist reducerade mina behov, rättare återställde mina behov.

Reduceringen fick mig att återvända till ursprunget. Jag började sy mina egna klättersäckar där väven var naturmaterial och stagen av ask. Jag gjorde bärramar av trä och surrade lasten på ramen. Jag gjorde tält av bomull där jag lämnade allt vad kinkiga blixtlås hette och ersatte dem med snödrevsfri säckstängning. Genom att reducera och förenkla fann jag andra värden, tillbehör som fungerade i alla väder.

Likadant med kajaken. Det finns ju inga raka linjer på en sådan, hur få den rätt? Svaret är enkelt. Mät sittbrunnshålet. Om diagonalerna har samma mått måste kajaken vara rak och i harmoni.

Den första kurskajaken lockade mig till att bygga på egen hand. Jag fick hjälp av min kursledare att sy ihop den. Allt gick på känsla och känslor kan bli fel, vad visste jag om 'rocker' på kölen? När jag fick Wolfgang Brincks baidarkabok i händerna föddes nya tankar. Det här måste vara kvintessensen av kajakbyggande - denna rörlighet i för och akter, denna köl i tre delar, allt måste harmonisera med vattnets rörelser. Så jag byggde en sådan. Och nu känns den som en flotte!

Att bygga smalare, vilket det handlar om den senaste, var inte ett utslag av hybris, utan den fantastiska känsla man får när allt är precisl Inget dött utrymme, det här det är precis efter min kropp, mindre kan det inte bli. mer ska det inte vara. Med minimala kroppsrörelser får jag kontakt med kajaken överallt; med knän. fötter, höfter om jag lutar mig. Och jag får en bättre ställning för min paddelföring. En ny stor erfarenhet blev det när jag fann att jag gott kunde släppa ryggdelen mot aktern och fri och lösgjord kunde jag använda kroppen efter paddelns behov.

Jag är redan på planeringsstadiet med en Kodiak-variant av baidarka-typen. Det som är roligt med att bygga så här fritt det är att äventyret hela tiden lurar om hörnet. Jag kommer till en del som kräver ordentligt funderande - hur gör jag här och är det här rimligt? Forskning på människan har visat att hennes intelligens emanerar från händerna. Och de första jägarna på jorden var de första som förstod sig på teknik. För hur gör man en bra pilspets? Människan har alltid varit teknisk i sitt överlevande.

Det behöver jag inte bekymra mig om. Men allt vad jag gör med mina händer gör jag med handverktyg. Således sågar jag det mesta för hand. borrar för hand. knyter för hand. Jag använder pil för det mesta till spant. Jag är stolt över att kunna såga en planka för hand och göra det rakt! Allt kan man lära sig och slutresultatet överförs till en alldeles överväldigande känsla som fortfarande drabbar mig när jag paddlar ut i mitt åstadkomna verk.

Jag har mer och mer förstått att ett markerat V i botten är värdefullt. Man halkar inte i vågorna - jag har haft en sån "platt"-i-botten-kajak och det var inte kul. Med ett markerat V går man också rakare, det är mindre jobb att paddla en sådan kajak. Bilderna med stormkajaken är från min lilla ålahamn, ett mycket vackert och fågelrikt ställe.

Jag har en annan färg nu på kajaken, det vita är bara en början, jag har blandat puderbrunt och litet rödockra och guldockra och fått mer skinn-nyans på kroppen. När snön smälter undan ska jag sticka ned och prova den. Det har jag föralldel redan gjort tidigare då med plastväv runt skelettet. Sen har jag ändrat sidlisterna för att få bredare botten."

Henri Högberg