The Fairy Queen
den 27 februari 2011 (musik, opera, TV), 2 kommentarer
"Hösten" i en av musiktablåerna...
Ett par timmars rollande och rollundervisning i bassäng under lördagseftermiddagen, hem och hänga upp paddelkläder på tork i tvättstugan och så en luttrad snabbtitt i TV-programmet. Oj, Henri Purcells "The Fairy Queen" från Glyndebourne – tre och en halv timme 1600-talsopera på tvåan.
Vilken överraskning! Helgernas TV-tablåer har annars i åratal bestått av lika umbärligt som lättviktigt strunt, om än i provocerande pretentiös presentation.
Men så "The Fairy Queen". Den bygger löst på Shakespeares Midsommarnattsdröm och är egentligen inte en riktig opera, snarare talad teater med insprängda musiktablåer och maskspel. Det sena 1600-talets teaterkonventioner gav förmodligen inte utrymme för ett genomarbetat verk, men i Purcells musik anar man vad som kunde ha blivit.
Jag minns inte senast när en TV-kväll blivit en sådan upplevelse. Glyndebourne bjöd på en makalös festföreställning och det är bara att buga och tacka SVT för att ha köpt in produktionen. Tack även till Glyndebourne som filmat denna fantastiska föreställning. Mer sådant!
Den förhäxade Titania och den till åsna förtrollade Bottom i båten.
Föreställningen var spektakulär i allt: barockoperan skulle vara ett raffinerat spektakel avsett att trollbinda åhörarna med spiritualitet och effekter och man blandade friskt ekivoka och burleska inslag med exotism och samhällssatir – och inte minst självironi.
De talade avsnitten var klassisk teater av allra bästa slag – fantastiska skådespelare med utstrålning och komisk timing som lockade fram fler skratt än ett helt års svensk TV-humor.
Sångarna likaså – framför allt en sopran som var bland det bästa jag hört i genren, men en lätt och spänstig klang (kunde tyvärr inte ur eftertexterna få fram vad hon heter *), och en mycket duktig countertenor.
Balett har jag lite svårt att uppskatta efter förtjänst, men de dansade avsnitten i musiktablåerna var spektakulära – dansande älvor som ser ut att upphäva tyngdlagen utan tekniska hjälpmedel, är på sätt och vis mer imponerande än de tekniska effekterna i "Crouching Tiger, Hidden Dragon".
Orkestern (Orchestra of the Age of Enlightenment) under ledning av William Christie var högst njutbar, och i slutet när älvorna svävar ut i salen vänder sig Christie mot publiken och får den att sjunga med på bästa prom-vis.
Den enkla scenbilden med en golvhiss som enda finess användes smart och utan försök att dölja den självklara enkelheten. Svartklädda bevingade alver dök överraskande upp ur skuggorna och försvann spårlöst. Iscensättningen var full av spännande, roande och ibland oroande referenser: Titania och Bottom tillbringade en herdestund i en ärtskideliknande båt, rodd av en man med fiskhuvud, med uppenbara referenser till Styx. En gigantisk opiumvallmo symboliserade onaturliga drömmar och död. En lika gigantisk spindel svepte in Titania i en kokong inför natten och hon sov hängande i en spindeltråd. I en av tablåerna uppträdde Adam och Eva nakna så när som på fikonlöven. När äpplet var uppätet kastade alverna till dem kläder från scenens sidor.
Så, om det verkligen var någon som höll till godo med melodifestivalen – detta plågsamt utdragna antiklimax av lobotomerad pretentiös torftighet – så har ni mitt medlidande.
Nej, jag bara skojar – skyll er själva!
*Lite googlande: hon heter Carolyn Sampson
Förställningen finns som DVD
För dem som föredrar historien utan 1600-talsmusik finns en bra film med bland andra Calista Flockhart (riktigt bra!), Michelle Pfeiffer (mindre bra), Kevin Kline, Christian Bale m fl (gick på TV för några år sedan).
