Två dödsolyckor...
den 2 juni 2009 (säkerhet), 0 kommentarer
Enligt mediarapportering har det skett två dödsolyckor med kanoter under pingsthelgen.
Den ena inträffade på Sjön Femlingen mellan Älmhult och Tingsryd i Småland - en 67-årig man som inte kom tillbaka som planerat efter en kajaktur i sjön. Först hittades kajaken upp och ner med paddeln vid sidan om i vattnet och lite senare hittade en polishelikopter mannen.
Visa större karta
Den andra inträffade på sjön Sörälgen nära Hällefors i Västmanland - en 23-årig man hyrde en kanadensare i samband med en picknick vid sjön och gav sig ut på en tur. Han slog runt, försvann under vattnet och räddningstjänsten larmades. Efter ca en timme hittades mannen drunknad.
Visa större karta
Det finns likheter mellan de båda olyckorna. Båda männen var från Tyskland, ingen av dem kunde simma och de hade inte flytväst, varken med sig eller på sig (enligt tidningsreferaten). Tyskland har procentuellt färre drunkningsolyckor än Sverige (vilket säkert till del kan förklaras av att vår långa kust), men jag har inte kunnat hitta någon jämförande statistik, varken över simkunnighet eller flytvästanvändning (ofta har Sverige varit föregångsland när det gäller tillförlitlig statistik - med den tragikomiska följden att det sprids en massa korkade och svårutrotade myter som att Sverige har skyhög självmordsfrekvens eller att Rosengård är en enklav med sharialagar).
Jag har tidigare refererat till Sjösäkerhetsrådets statistik. Nästan hälften av svenska hushåll har tillgång till flytväst, vilken är en svårslagen notering i Europa och världen i övrigt.
Vi har också förhållandevis få drunkningsolyckor och det är mycket ovanligt att någon drunknar med korrekt påsatt flytväst. (Lite statistik från Livräddningssällskapet)
Vi har i snart hundra år bedrivit en intensiv kampanj för simkunnighet vilket resulterat i att de flesta svenskar kan simma (fast någon riktig utvärdering av befolkningen som helhet tycks inte ha gjorts - tydligen drogs det igång en för ett par år sedan men jag har inte hittat något resultat).
För ett par år sedan gjordes en undersökning i årskurs 5 i landets alla skolor. Ungefär 95% är simkunniga, lite beroende på vilka kriterier som används. Av de drygt 7000 barn som inte kunde simma angavs skäl som medicinska/sociala (ca 45%), religiösa/kulturella/etniska (36%) och ekonomiska/organisatoriska (19%) - inga stora skillnader mellan kommunala skolor och friskolor.
Medicinska/sociala skäl kan vara olika fysiska och psykiska sjukdomar och besvär, allergier, handikapp, motoriska problem, koordinationsproblem, rädsla, övervikt, dåligt självförtroende, dålig kondition och personlig utveckling.
Till religiösa/kulturella/etniska skäl räknas här flickor som inte får bada tillsammans med pojkar för sina föräldrar, barn som inte får bada för sina föräldrar, barn som är ovana vid vatten och bad, invandrare/asylsökande som endast vistats en kortare tid i landet och på skolan, barn vars föräldrar inte kan simma och därför inte vill att barnet skall lära sig simma, invandrarbakgrund och etnicitet.
Till ekonomiska/organisatoriska skäl räknas här brist på lärare, brist på simlärare, långt till simhall, avsaknad av bassäng i närheten, eleverna behöver mycket stöd, hög frånvaro bland eleverna, ovilja och ointresse från eleverna, kostnader i samband med bad, för lite träning, brister i teknik, svårt skicka alla till badet, elever med särskilda behov, föräldrarna har inte tränat dem, föräldrarna har inte skjutsat dem till simhallen.
Det är inte ofta jag har anledning att vara avvaktande positiv till förslag från Jan Björklunds håll, men när det gäller obligatorisk simundervisning har jag svårt att se någon mening med andra undantag än strikt medicinska. Annat vore att svika barnen.
Men tillbaka till början: pingsthelgens två kanotolyckor är djupt tragiska - desto mer eftersom de känns onödiga - och de drabbade har min medkänsla.
