Tyst paddling, besök och havstävling…

den 24 augusti 2008, 1 kommentarer

På Utsidan pågår just nu en diskussion under rubriken: "Tyst grönlandspaddel? Näe...."

Jomenvisst, en grönlandspaddel är tyst - om den är vettigt byggd och om den används rätt.

Det vanligaste problemet är att kanterna är för tjocka. Hyvla ner bladkanterna och hela vägen runt spetsen till 3-4 mm tjocklek och runda dem med fint sandpapper. Resten av bladet bör vara en jämnt konvex bågform från kant till kant – inga skarpa kanter eller konkava partier.

De vanligaste felen med tekniken är att dra bladet vertikalt genom vattnet och att dra bladet utefter kajaksidan.

Det första leder till wobbling och turbulens. Vinkla bladet framåt ca 40-50 grader (bladets överkant skall vara ett par centimeter längre fram än underkanten när paddeln sätts i) och behåll denna vinkel genom hela draget. Hur stor vinkel blir beror på tekniken, paddellängden, dragmotorik mm och får hittas individuellt. För mig ökar vinkeln något med ökad fart.

Det andra leder till sämre grepp och att det porlar och plaskar om bladet. Grönlandspaddeln med sitt raka långa blad kommer, om den förs i en vertikalt kvartscirkel utefter kajaksidan, att vara tämligen ineffektiv och ljudlig, genom att bladspetsen har hög fart genom vattnet medan övre delen av bladet rör sig långsamt eller till och med åt fel håll. En betydligt bättre teknik är att dra bladet ut från kajaksidan precis som en vingpaddel, genom att behålla dragarmen rak.

Isättningen blir tyst och effektiv om man sänker paddeln under rotation så att spetsen går i nästan axiellt (som ett spjut). Draget är som bäst när bladet flyger genom vattnet som en segelflygplansvinge - det är precis så det känns.

För några dagar sedan var Sten E Karlsson på tillfälligt besök i Skåne och passade på att låna kajak och paddel för en liten tur i vattnen utanför Bjärred-Vikhög. Som väntat när två gråskäggiga rollentusiaster är ute var det inte mycket bevänt med paddlingen i kajakens längdriktning, men desto mer runt längdaxeln.

Efter två gråtrista dagar med tröstlöst regn och blåst (började fundera på om det var någon tropisk regnperiod som hittat hit), sprack himlen upp plötsligt i eftermiddag och det blev en liten runda från Vikhög i gassande solsken. Salviken var spegelblank och lyste azurblå av reflexer från snäcksanden - det har jag inte sett sedan den där högsommaren som inföll i maj (det var visst en vecka i slutet av juli också, men då var jag i Limfjorden...)

Så hittade jag (Havkajakroernes forum) en havstävling som jag inte kände till (videosnutt från Danmarks TV).