Vems är naturen?

den 28 juli 2004 (Allemansrätt), 0 kommentarer

Det finns människor som ser allemansrätten som en orättmätig inskränkning i deras rätt att utstänga andra från "sin" natur. En av dessa dök upp vid en övernattning på en ganska stor och glest bebyggd ö i Bohuslän nyligen. Hon avlevererade en tämligen hotfull salva med andemeningen att ön var privat och att vi därför riskerade att bli antastade av representanter för de upprörda ägarna om vi inte valde ett annat ställe att övernatta, och försvann sedan snabbt som befarade hon att vi skulle returnera oförskämdheterna...

Allemansrätten är en gammal sedvanerätt med anor från medeltiden. Resenärer hade rätt att övernatta och plocka bär och nötter som färdkost på resor genom landet. På 1940-talet myntades begreppet allemansrätt - med tanken att bereda tätorternas befolkning möjlighet att uppleva natur. Det bidrog till att Sverige upplevdes som ett lite mjukare samhälle, där de sociala klyftorna inte var lika iögonenfallande som på många andra håll. Med tiden har allemansrätten kommit att bli en unik och viktig ingrediens i vår nationella identitet och en grundförutsättning för i stort sett all turism i landet.

Allemansrätten inte är någon lag och finns inte heller finns beskriven i lag. Därför går det inte att ange exakta vad som gäller utan vi får använda omdöme och sunt förnuft. Oenigheter kan vid behov tolkas i domstol, men det händer mycket sällan. Allemansrätten och det växande friluftslivet har ibland setts som ett hot både mot naturen och mot befolkningen på landsbygden och förslag på regleringar har framförts i olika sammanhang. Men ännu så länge har inget sådant skett och den lever vidare som en frihet under ansvar. På Naturvårdsverkets sajt finns mer information: www.naturvardsverket.se/allemansratten/

Idag är hoten mot allemansrätten större än någonsin. Allt fler människor innebär mer slitage och nedskräpning, somliga åberopar allemansrätten som stöd för drulligt beteende, många turistföretag använder naturen kommersiellt i skydd av allemansrätten och trycket blir extra stort i populära områden som skärgårdarna mm. Flera kommuner har infört generella tältningsförbud och på vissa ställen börjar markägare att mullra hotfullt. Inom EU och dess harmoniseringsträvanden finns mycket lite förståelse för avvikande regelsystem hos enskilda länder.

Därför är det extra viktigt att vi som har glädje av allemansrätten tar vårt ansvar. Det är en frihet under ansvar. Vi måste visa hänsyn mot omgivningen och vara rädda om andras egendom - inte störa, inte förstöra.

Men lika viktigt är att de som har förmånen att äga en bit land inser att det inte går att jämställa ägandet av en bit Sverige med det exkluderande ägandet av en bil eller ett hus. Den som förvärvar land måste inse att det följer en allemanrätt med i köpet - en allemansrätt som inte kan förskingras genom att vifta med skyltar eller med drullefasoner mot "obehöriga".

I det inledningsvis citerade fallet visade sig övriga öägare ha en mera tolerant inställning och vi hade en trevlig kväll med pratstunder och boulespel tillsammans.

Var rädd om vår allemansrätt!

"Allemansrätten – the unique swedish "right of public access", that allows us to use mountains, forests, fields, islands, lakes, streams etc for kayaking, camping, walking, biking, hiking even though they may be privately owned has been challenged lately. Municipalities have issued general camping bans and private landowners have been waving ”no trespassing”-signs at kayakers in the archipelagoes. The latter happened to me and some friends when camping on the uninhabited western beach of an island on the swedish west coast the other week. A sad development indeed...