Vikingarnas solsten

den 12 mars 2013 (Navigation), 4 kommentarer

I en tidigare notis skrev jag om vikingarnas förmodade och omdiskuterade solsten – ett formidabelt navigationsredskap som hjälpte dem att hitta vägen över stora vatten till Island, Grönland och Vinland.

Solstenen finns omnämnd på några ställen i isländska urkunder. Kung Olav Haraldsson i Norge fick under en resa se hur Rauðúlf, kunde bekräfta sin son Sigurðurs gissing om solens läge under ett snöoväder genom att med en solsten påvisa solstrålningen. Solstenar finns också omnämnda i Hrafns saga Sveinbjarnarsonar och i inventarietexter från medeltida kyrkor och kloster. Berättelser om solstenen hamnade också i de olika versionerna av Olaf den heliges saga i Snorri Sturlassons Heimskringla.

Att historierna kan ha varit sanna är det ingen som betvivlar. Flera kända mineraler kan användas på det beskrivna sättet: bland andra kalkspat, turmelin och cordierit – mineraler som finns på Island och längs Norges västkust. Men eftersom inga fynd gjorts vid utgrävninga av skepp finns många som tvivlar.

Men nu kan ny forskning stärka teorin. Franska marinarkeologer har undersökt ett kristallstycke, funnet tillsammans med annan navigationsutrustning i ett engelskt skepp som förliste utanför ön Alderney 1592. Det visade sig vara kalkspat (även kallat Islandsspat) som efter 500 år i saltvatten hade omvandlats till en ogenomskinlig gulvit klump, som i sitt nuvarande skick inte hade kunnat användas för sitt tänkta ändamål (kalkspat är känslig för salt, syra och värme). Fyndet innebär därför att man kanske kan titta igen på diverse oidentifierade förmål från utgrävningar av vikingatida fartyg och gravar, och kanske hitta de saknade solstenarna.

Det speciella med kalkspat (calcit) är att brytningsindex varierar med ljusets polarisation. Som på bilden överst blir det därför två bilder av linjen på det underliggande pappret – en för det horisontellt polariserade ljuset och en för det vertikalt polariserade ljuset. Vrider man prismat framträder omväxlande den ena eller andra bilden. Håller man upp en bit kalkspat mot himlen en mulen dag och vrider den kan man därför med stor precision (en eller ett par grader) avgöra var solen skulle ha synts.

Att solstenen fortfarande var i bruk i slutet av 1500-talet, ett par hundra år efter att pålitliga kompasser tagits i bruk, har forskningen förklarat med att kompasserna under senmedeltiden började bete sig mycket egensinnigt och opålitligt – den snabbt ökande beväpningen med många ton järnkanoner runt kompassen spelade de dåtida navigatörerna fatala spratt, och de fick ta den gamla solstenen till nåders som backup.