Vinternpaddling 1996

Senast uppdaterad den 15 mars 2016, 0 kommentarer

Dagens paddling är speciell. Det är den 26 december, 14° kallt och stranden i Lomma är istäckt något hundratal meter ut. Det snöar lätt men i söder ljusnar det och solen ser ut att kunna bryta igenom så småningom.

När jag med kajaken på axeln vandrar ut över isen ser jag att vattenståndet är så lågt att isen ligger stadigt på sandbotten. Längre ut rör sig isen i takt med dyningen och när det börjar knaka under fötterna sätter jag mig i kajaken och drar mig ut de sista meterna med isdubbar. Så sjunker kajaken igenom med ett krasande och jag kan med paddeln dra mig ut genom issörjan till fritt vatten.

Utanför sandrevlarna sätter jag full fart norrut mot Bjärred för att snabbt få upp värmen. Det tar inte lång stund. Efter några hundra meter kan jag slå av på takten och börja njuta av paddlingen, omgivningen, det kristallklara, grönskimrande vattnet, de vita stränderna, fågellivet och allt annat som gör vinterpaddling så fascinerande.

Det är lätt att hålla värmen i kajaken. Jag skulle klä mig varmare om jag skulle promenera. Idag har jag ett tunt termounderställ med långa ärmar och ben, en ylletröja, en träningsoverall, flytväst och ytterst en stor vindtät anorak med åtsittande muddar i ärmarna. På fötterna har jag strumpor och dykarboots i neopren. Stickad ylleluva och paddelhandskar i neopren kompletterar utstyrseln. Sålunda rustad kan jag hålla mig lagom varm med normal paddelansträngning.

Den vanliga utflyktspackningen – kompass, sjökort, torra kläder, nödraketer, lina, varmt te och smörgåsar - är för vinterturen kompletterad med isdubbar, metallskodd extrapaddel och en liten presenning. Vintersitsen är skulpterad i cellplast, noggrant formad efter avsedd kroppsdel. Den bidrar i väsentlig grad till att hålla temperaturen hög uti kroppen – och är ett suveränt sittunderlag vid raster i land. Även skrovmaterialet bidrar – det är stor skillnad mellan 5 mm trä med luftfyllda celler och 2 mm massiv plast.

För säkerhets skull håller jag mig på grunt vatten så att jag kan promenera iland utan andra men än sårad stolthet och blöta kläder om olyckan skulle vara framme.

De av lågvattnet blottade sandbankarna är ockuperade av horder av vitkindade gäss. De flesta lyfter när jag paddlar förbi och flyger några varv, högljutt tutande. Mindre lättskrämda är måsar och trutar som lugnt sitter kvar. Några ejdrar nöjer sig också med att vaksamt följa mig med blicken.

Utanför Bjärred ser vattnet spegelblankt ut och jag upptäcker att ett tjockt lager iskross ligger som ett lock över vågorna. Det frasar när kajaken skär genom sörjan men det tycks inte bromsa farten nämvärt.

Men när jag vänder in mot Löddenäs för att pausa blir issörjan tjockare och segare ju närmre land jag kommer. Om ett par timmar har den nog blivit fast is. Jag överger planerna på picnick i land och dukar istället upp medhavd förning på fördäcket.

Runt omkring frasar och klirrar isen sprött i den långsamma dyningenRunt omkring frasar och klirrar isen sprött i den långsamma dyningen. Ljudet växer i tystnaden och blandas med fåglarnas konversation inne på isen. Just det här måste Gustav Holst ha tänkt sig när han skrev Neptunus i Planetsviten – de klanger som Vaughn-Williams senare kom att använda som filmmusik i ”Scott mot sydpolen”och i sin ”Sinfonica Antarctica”.

Issörjan och jag driver sakta norrut med strömmen och jag passar på att paddla runt ”Karet” som i lågvattnet ser ut som en medeltida borg med tinnar och torn. Det blir en större runda än jag tänkt eftersom det ligger fast is i en stor ring runt stenarna.

Sedan vänder jag söderut igen, mot strömmen och den, som tur är svaga, sydliga vinden. En blek vintersol har kommit fram. Även om den lyser mer än den värmer, känns det bra att hålla god fart rakt mot solen. Stänkvattnet fryser till på för- och akterdäck. Ett par gånger får jag, när tyngden av isen börjar kännas i kajakens rörelser, skjuta av ett heltäckande isfodral med paddeln. Med jämna mellanrum måste också paddeln rensas. Isen växer i klumpar strax ovanför bladet, ungefär som stearin när man stöper ljus.

(Akvarellbild från paddelturen)

Jag möter ett antal isflak som kommer drivande med strömmen. En del är stora nog för att kräva en viss försiktighet i navigeringen. Ett meterstort flak kan ställa till med rejäla skador om man kommer med 5 knop. Men det är ingen fara – flaken omges av blankvatten och syns tydligt. I solljuset speglas en lång rad blankvattenfläckar och -ytor i en vid båge runt Malmö, förbi Limhamn och Lernacken. Undrar vid vilken strand resan började.

När jag är tillbaka vid Lomma strand är det bara att byta till den metallskodda paddeln, ta ordentlig sats och med några kraftfulla paddeltag landa så långt upp på isen att jag torrskodd kan kliva ur kajaken.

Det går bra den här gången också.