Tjörn - Haverdal 1997

Senast uppdaterad den 15 september 2021, 0 kommentarer

Lördag morgon klockan åtta. Efter veckan i farvattnen runt Orust och Tjörn tar de andra bilen hem till Malmö och kanotklubben – jag ensam har privilegiet av ytterligare några dagar i kajaken.

Jag sjösätter vid hamnen i Rönnäng på södra Tjörn och går mellan Tjörn och Tjörnekalv och sätter kurs sydvart mot Marstrand. Det blåser lätt från havet. Åstol drar förbi på babordssidan – en samling hus som trotsar västanvinden på en kal klippa. Från havet syns ingenting av lummigheten och den pittoreska bebyggelsen kring hamnviken mitt inne på ön.

I Marstrand letar jag förgäves efter en tilläggsplats nära affärerna för att komplettera bränsle till köket. Ett tag leker jag med tanken att parkera vid Konsums kundbrygga mellan en tolv meters motorseglare och en trevånings motoryacht med cocktailbar på flybridgen, men hittar så småningom Marstrandskajakers sjösättningsramp i fiskehamnen, på behörigt avstånd från klubben för inbördes beundran.

Sundet söder om Marstrandsön är upptaget av VM i matchracing så jag väljer Albrektsunds kanal, rundar samhället på Långö och tar ut kompasskursen 175° till Källön utanför Hisingen. Ute på Sälöfjorden har västanvinden friskat i till 7-8 m/s och sjöarna letar sig in mellan skären och orsakar skvalpsjö på fjorden. Min kajak är byggd utan roder och justerbar skädda och för att minska upplovningen har jag packat lite tyngre akterut än vanligt.

Fördelarna med att slippa roder och justerbar skädda är för mig mycket större än nackdelarna. Inga rörliga delar, inget som kan gå sönder, ingenting i vägen för packning och framför allt – inget onödigt friktionsmotstånd eller turbulens att slösa energi på.

Sundet mellan Hälsö och Björkö är ett gytter av segel- och motorbåtar på väg norrut, söderut eller till och från bryggor och småhamnar längs sidorna. Jag smyger längst inne vid Hälsöstranden med ett vaksamt öga på alla små snurrebåtar som valt att göra detsamma. I en för tillfället tom badvik på Stuvö äter jag lunch inför passagen av Göteborgs hamninlopp.

Jag går kurs 130° mot Rivö. Vid inseglingsrännan väntar jag in en lagom stor lucka i raden av fartyg och spurtar över strax bakom en av Stena Lines jättefärjor och med god marginal till höghastighetskatamaranen som kommer efter. Söder om rännan sticker en ensam knubbsäl upp huvudet och tittar förvånat på mig. Han tycks undra vad jag är för en, som varken mullrar, knattrar, luktar olja eller gör 20 knop.

Vid nordspetsen på Rivö tar jag ett bad och en fikapaus i den fantastiska lilla viken med sandstrand och kortbetat gräs och återställer semesterlugnet efter mötet med civilisation och högteknologi.

Ett tvåmastat skolskepp kämpar sig långsamt norrut i dikt bidevind. Med slöskotade toppsegel och fladder i klyvare och jagare gör hon knappt styrfart och innan hon girar upp i Rivöfjorden avslöjar ett rökmoln att järngenuan får ta över.

På väg söderut i Askimsfjorden börjar det bli dags att fatta beslut om nattlogi. Min grovplanering anger Rävholmen som lämplig kandidat. Men kvällen är vacker och tröttheten i paddelmuskulaturen inte värre än vad ett kallt bad och en varm middag kan kurera. Vid femtiden sitter jag därför på Knarrholmen i eftermiddagssolen och brassar musselmiddag. Tyvärr vågar jag inte längre ta blåmusslor i strandkanten på grund av föroreningar och giftiga alger, så det får bli en burk. Musslorna fräser jag i olivolja och vitlök tillsammans med färska grönsaker – paprika, tomat och chili – och kokar lite pasta därtill. Godare mat finns inte. En miniflaska torrt, vitt vin till, en skvätt i maten och resten serverat i glas, och jag har en gourmetmiddag. Utsikten kan ingen restaurang konkurrera med eftersom jag dinerar längst nere vid vattenbrynet där det låga perspektivet är hänförande och vågorna skvalpar bara decimeter från fötterna.

Vitfågel och dykänder dominerar fågellivet. Några silltrutar bevakar mig med hovmästares uppmärksamhet, beredda att rycka in om jag inte orkar allt. Några pastabitar på en sten får bli dricks och tack för sällskapet.

Efterrätten är fruktsoppa och avslutningen ett par koppar kokekaffe. Enligt norrländska vänner är det närmast ett helgerån att koka kaffe på något annat sätt än med kitteln hängande över öppen eld men när ingen ser på lagar jag utan att skämmas ett alldeles förträffligt kaffe på trangiaköket.

Efter en timmes halvslummer på en solvarm klipphäll packar jag ihop och paddlar vidare över Askimsfjorden. Jag siktar på Risö ca 12 km söderut. Båttrafiken avtar efterhand och snart är jag ganska ensam på fjorden.

När jag närmar mig Risö börjar problemen. Mina sjökort – 20 år gamla (ja, jag vet att sjökort och kartor är färskvaror!) och hörande till en annan tillvaro som passionerad seglare – utvisar varken naturreservat eller fågel- och sälskyddsområden. Därför blir jag mer irriterad än förvånad när Risö visar sig vara naturreservat med tältförbud och holmarna innanför fågelskyddsområde med landstigningsförbud. Vid en förnyad titt på sjökortet ser Säröhalvön lovande ut men visar sig helt sakna plan mark, tillräcklig ens för ett litet tält. Jo, en gräsplätt finns, men den är upptagen av ett gäng ungdomar runt en brasa. Ett stort antal bärkassar med klirrande innehåll inger betänkligheter för nattsömnenEtt stort antal bärkassar med klirrande innehåll inger betänkligheter för nattsömnen varför jag väljer att söka vidare trots att solen nu går ner.

Nästa halvö, Vallda Sandö, är också naturskyddsområde med undantag för ett område runt hamnen, men där skulle jag fått bära campinggrejorna 500-600 meter för att hitta en plats för tältet. Jag börjar känna mig som den flygande holländaren. Slutligen kryper jag till kojs vid 11-tiden på Kråkholmen söder om Vallda Sandö. Dagsetappen blir längre än jag tänkt – 71 km.

Söndagen börjar med strålande sol. Vid halv niotiden har tältet torkat efter den ymniga daggen och åker långt in under fördäck. Min kajak har varken skott eller luckor utan packas från sittbrunnen. Tanken är densamma som när det gäller roder – prylar som inte finns går inte sönder, ökar inte vikten och kostar inte ett öre. Den totala friheten från finesser med krångelpotential är högst vanebildande och blir snabbt en omistlig del av konceptet kajak.

Här utanför Onsalahalvön ser jag mycket få andra båtar – men djurlivet är desto livligare. På så gott som varenda skär ligger grupper av knubbsäl. Några djur i varje grupp går i vattnet när jag passerar och under den cirka två mil långa sträckan till Malö saknar jag inte uppvaktning runt kajaken många minuter i taget. Av fåglar tycks skarvarna vara färre än vanligt, medan jag ser ovanligt många tobisgrisslor som i små flockar med snabba vingslag pilar iväg strax ovanför vattenytan. Enstaka sjöorrar och svärtor syns trots att de egentligen hör hemma på andra sidan Sverige – annars domineras scenen av ejdrar.

Malö vid Onsalahalvöns sydspets blir rastplats inför hoppet över till Nidingen. Strandskator, strandpipare och flera sorters snäppor protesterar när jag går iland för att fika. Malö är liksom Nidingen en låg ås av grus, stenar och snäckskal, en ändmorän, bildad då senaste inlandsisen sakta drog sig norrut för ungefär 12 000 år sedan. Vegetationen är gräs, strandråg och blommor – trift, strandglim, blåklockor och stora trassliga snår av kråkvicker som lyser intensivt blå.

Efter 5 km med kurs 200° kliver jag iland på Nidingen. Det är svårt att tänka sig, bland blommor, fåglar och solsken, att ön förmodligen har svenskt rekord som skeppskyrkogård. Den gamla dubbelfyren i sten från 1832 är numera pensionerad, men sköts pietetsfullt av en för ändamålet bildad stiftelse. Fyrbemanningen är ersatt av ornitologer som ser till att tillfälliga besökare respekterar fågelskyddet, för bland annat sveriges enda häckande koloni av tretåig mås.

Efter lunch är det så dags för en 15 km lång överhavspaddling, från Nidingen till Bua där middag hos syster och svåger väntar. Med strålande sol och 6-7 m/s sjöbris låringsvis om styrbord är passagen problemfri, om än lite dryg. Semestertrafiken med segel- och motorbåtar är tät och gör ett lite fånigt intryck. Alla dessa vita små plastlådor med tre eller fyra snarlikt ekiperade personer i varje, på väg åt samma håll med ungefär samma fart för att om ett par timmar slåss om samma kajplatser i samma semesterfulla marinor.

Efter två timmar och fem minuter med inte mycket annat än Ringhals och Värö Bruk och semestertrafiken att titta på, drar jag upp kajaken på stranden utanför Bua hamn. Middagen är ett välkommet avbrott i trangiamenyn (även om jag på intet sätt hemfaller åt primitivism när det gäller matlagning i fält). Jag avböjer erbjudande om nattlogi med hänvisning till det härliga kvällsvädret och fortsätter söderut vid 19-tiden.

Mittför Klosterfjorden passerar jag Norra och Södra Horta med utmärkta tältplatser, men kvällen är ung och jag fortsätter. På Norra Horta står en sönderslagen träbåt åtskilliga meter upp på land. En av våra internationellt kända storskurkar överskattade sin marina kompetens under olovlig yrkesutövning i vintras och fick, mot sin vilja, räddas av polisen.

Balgö, halvmilen söderut, är ett av västkustens vackraste naturskyddsområden, och jag unnar mig en fikapaus och en kvällspromenad innan jag paddlar över till Bondeholmen strax norr om Varberg och slår läger i solnedgången. Ofta sover jag under bar himmel men under den här turen har det blivit tält varje natt. Nattemperaturen har sjunkit till 10-11°, vilket givit stora mängder dagg och min sommarsovsäck (en innerpåse i fleecetyg) är för tunn för så låg temperatur. Holmen delar jag med en flock får utan att vi stör varandra. Får och hästar brukar gå bra - kor och getter undviker jag (de förra är för nyfikna och klumpiga, de senare har alltför god aptit). Kajakens ringa djupgående gör att jag också kan undvika semesterfirarna i för stora båtar – de som under högljutt meningsutbyte misslyckas med tilläggningen, kastar iland en raggig byracka med lyktstolpsabstinens och en skock gapiga ungar som retar det skällande monstret, drar igång en bergsprängarstereo och lägger en rökridå av tändvätska och förkolnad flintastek över nejden. Dagens etapp blev 53 km.

Måndag morgon sitter jag i kajaken vid niotiden efter de sedvanliga morgonbestyren. En mörkare blå ton längs horisonten avslöjar att sommaren är inne på andra halvlekEn mörkare blå ton längs horisonten avslöjar att sommaren är inne på andra halvlek och att kallare och mörkare årstider är att vänta. Jag passerar Varberg och minns samma plats några år tidigare: en 10-tons segelbåt i mycket tät dimma och vissa problem att hitta infarten till Varbergs hamn. Episoden kom att få viss betydelse för mitt beslut att bygga kajak. Utsikten åt öster domineras nu av kilometerlånga sandstränder från Apelviken och söderut. Allt fler semesterfirare dyker upp på stränderna och fram emot lunch ser det ut att vara fullsatt av badande överallt. Jag paddlar förbi ett par kilometer ut till havs – packade badstränder utövar ingen lockelse. Med kajaken hittar jag klipphällar och sandfickor utan trängsel och badbyxorna har vid det här laget hamnat underst i klädpåsen.

Äter lunch gör jag vid Morups Tånge, där fyren reser sig magnifikt över strandängarna. Efter sjörapporten tonar sommarsignaturen in och Ove Wiktorin, som är dagens sommarpratare, försöker förmedla känslan av att ha 30.000 hästkrafter bakom ryggen i cockpiten på Viggen. Jag tittar på min kajak i strandkanten. Vad har jag – en hundratusendel av det i bästa fall? Kontrasten är närmast komisk även om jag kan instämma i hans resonemang om den totala friheten i sittbrunnen. Min är förstås lite mera varaktig – han har kört slut på sina 4,5 ton bränsle innan jag ens har hunnit till första fikapausen.

Efter en stunds vila i solgasset bestämmer jag mig för att ta de sista 25 km till Haverdal utan fler pauser. Nu behöver jag inte sjökortet längre – de här vattnen kan jag utantill. Med jämn paddelrytm och god fart går jag förbi Falkenberg, Marsten, Stensjö och Steninge. Jag passerar genom Busörsrevet, som liksom Nidingen har många fartyg på sitt samvete. På stranden lurade förr Särdalsborna med klubbor för att ta hand om eventuella överlevande. Gåvor från havet var en viktig del av försörjningen – även om de måste lockas in med hjälp av falska fyrar eller om deras rättmätiga ägare först måste klubbas ihjäl.

Strax efter klockan fyra landar jag i Särdalsbukten där resten av familjen väntar. Dagsetappen blir 57 km. Jag har på tre dagar paddlat 180 km, känner mig fräsch och utvilad, har ätit och sovit gott och på alla sätt njutit av färden – ett positivt formbesked inför kommande långturer.