Ambitiöst paddeltest

Ett stort problem med tester generellt är att det aldrig går att hitta rättvisa förhållanden. Varje utsaga gäller bara just den personen och i just de förhållandena. Det är till exempel inte lätt att hitta paddlare som är precis lika duktiga på grönlandspaddel, standardapaddel och vingpaddel.

Tänk om tidningen hade bett mig genomgföra en paddeltest. Efter noggranna testpaddlingar i min Black Pearl hade jag ärligt kunnat redovisa ett häpnadsväckande resultat: grönlandspaddeln är överlägset snabbast, därefter standardpaddeln, och på en ohotad jumboplats: vingpaddeln - patetiskt långsam. Jag hade även kunnat säkerställa resultaten vetenskapligt genom att be några duktiga paddlare (Sten E Karlsson, Magnus Åström, Bengt Tydén, Henri Högberg m fl) repetera försöken.

Att resultatet skulle bero på att 1. jag inte kan använda en vingpaddel i närheten av sin kapacitet men har kommit långt med att pressa maximala prestanda ur en grönlandspaddel, och 2. att jag skulle få använda en hel del av energin till att hålla balansen med en vingpaddel, skulle förmodligen inte alla läsare av testen inse. Det hade kunnat framgå av en förklarande fotnot, men eftersom en sådan också hade meddelat att hela testen saknar mening, hade den sannolikt aldrig publicerats.

Nu kommer testvinnarna att marknadsföras hårt som ”testvinnaren i Nordens största paddeltest”, med några väl valda lösryckta citat ur motiveringen – mycket få kommer att gå tillbaka till originaltexten för att kolla varför. Det är i och för sig inget stort problem, eftersom testvinnare mycket sällan är ”dåliga” paddlar – däremot kan det för varje potentiell köpare, med sin kompetens och paddelvanor, finnas lägre rankade paddlar som hade passat bättre.

Intressanta blir tester först när man jämför ett antal tester i olika tidningar och länder sinsemellan. De paddlar som genomgående ligger högt har sannolikt generella kvaliteer som gör dem till bra köp, medan paddlar med stor spridning troligen är mycket speciella och med ett smalt användningsområde.

Ja Henri! Vilka fantastiskt spännande, fascinerande och enkla redskap det finns, som följt människan i sekler.

Ta en vanlig simpel blyertspenna till exempel - en häpnadsväckande paradox. Den är alltid klar att använda - behöver inte skyddas mot uttorkning med huv eller skyddsmenanism - och fungerar lika bra efter att ha legat undanstoppad i decennier. Blyertsstrecket håller sig kvar på papper längre än även arkivbeständigt bläck - tusentals år - det står emot mekanisk nötning, tål väder och vind, vatten och UV-strålning. Trots beständigheten räcker ett par drag med ett radergummi för att ta bort alla spår från pappersytan. Den rinner inte, lämnar inga plumpar, fläckar inte ner, har inga problem med spretande fiberspetsar, läckande bläckpatroner eller strulande frammatningsmekanismer. Vilken modern skrivmanick klarar den listan?

Börjar man fundera finns det gott om exempel på enkla redskap som omärkligt gör sitt jobb i generation efter generation - så perfekt utvecklade att det inte finns mer att utveckla. Böcker, papper, potatisskalare, kniv, sked och gaffel, nål och tråd, fogsvans, stämjärn, krattor, spadar, stearinljus med mera - och för mig hör även grönländska paddlar hit.

Vad kan modern teknologi tillföra? Komplikation, tjusig grafik, varumärkesexklusivitet? Eller lågpris från barnarbetare i någon sweatshop i Asien...

”Självklar ger störst yta mest acceleration och stöd, men det betyder inte att största paddeln är bäst för mig.”

Det där beriper jag inte, Erik. För mig är det ungefär som att säga att ”självklart ger högsta växeln på cykeln bäst acceleration”. Men man startar i en låg växel för att växla upp upp efterhand som farten ökar. Min uppfattning och erfarenhet är att ett litet blad accelererar bättre genom att det medger högre frekvens från start. Det trodde jag var helt okontroversiellt?

Stöd är lite mer komplicerat. Om man bara maskinmässigt mäter motståndet i vattnet, dvs bortser från att använda paddeln som en paddel, gäller naturligtvis att större yta ger större motstånd. Men då utnyttjar man bara den projicerade ytan (dvs skuggan av paddelbladet om man håller upp det i solen framför en vägg). En vingpaddel hade då fått en mindre yta än den som redovisas i testen, genom att en del av ytan är ”invikt” pga vingformen. En vingpaddels effektiva yta ”syns” bara när paddel förs korrekt genom vattnet och genererar en ”virtuell” yta som är större än skuggan.

För mycket fokus på ytan bygger också på en missuppfattning av ett stödtag. Ett stödtag är inte ett passivt mothåll i vattnet (detta förklaras också i testet) – det är ett snabbt korrigeringstag där bladytan inte är speciellt kritisk. Alla paddlar ger bra stöd om de trycks eller dras genom vattnet på tvären (däremot uppfattas naturligtvis ett litet blad som sämre om man är van vid ett stort – men det är en helt annan sak). Håller man paddeln stilla sjunker även de största bladen. Behöver man stöd under längre tid måste man börja skapa lyftkraft genom att röra paddelbladet fram och tillbaka – utom för grönlandspaddeln där bladets flytkraft ofta räcker, och för vingpaddeln som bara genererar lyft i ena riktningen. Med rörelsen kommer också andra faktorer in: platta blad är enkla att få stöd med, kupiga blad är mera beroende av att vinklas rätt under draget, vingpaddeln svårast av alla (är det därför man i testet avstår från att bedöma denna egenskap för vingpaddlar?).

För surf kommenterar testgruppen att raka blad utan kupning fungerar bäst, men lyckas ändå uppenbarligen inte att få den rakaste och minst kupiga av dem alla att fungera tillfredsställande.

Henri, det är en av mina farhågor också. När forskare om 500 år (om det finns kvar forskare då) undersöker vår tid och upptäcker att det inte finns några skrivna urkunder – böckernas trähaltiga papper har disintegrerats, allt elektronisk information inklusive musik och bilder är oåtkomlig (finns varken hård- eller mjukvara för att tolka de primitiva ettorna och nollorna), alla utskrifter från skrivare och anteckningar med fiberspetspennor har bleknat bort i papprets kemikalier – kommer de att dra slutsatsen att civilisationen gick in i väggen, tappade förmågan att kommunicera. Dessa forskare kan i original ta del av Ciceros tankar ett par hundra år BC, vad Hildegaard av Bingen och Dante berättade, vad Stringberg skrev till och om sin vänner (med postgång två gångar om dagen inklusive lördagar), vad Thoreau hade att meddela sina vänner bland Concordtrancendentalisterna – men från senare delen av 1900-hundratalet är det tomt – en andra mörk Medeltid, mycket mörkare än den första.

Roger, stryk "senaste": Det tycks ha varit en återuppstånden test från ett av förra årets nummer – återaktualiserad av VKV:s norska agent. Ledsen att jag missade det – jag trillade alltså dit på just den marknadshype som jag raljerade kring ett par inlägg längre upp :-)

Patric, låt mig instämma i hurrandet, några av förslagen tämligen helhjärtat, andra med viss reservation. Men ändå: mycket av det nya fräcka klarar sin egen marknadsföring – på egna meriter, på nyhetens behag eller med benäget bistånd av reklambyråer och marknadsavdelningar. De enkla lite föraktade trotjänarna däremot, som gör sitt jobb i det tysta utan hypat pimpande från livsstilsmagasinen, bloggarna och TV-sofforna, kan behöva lite uppmärksamhet då och då...

Tillägg apropå Henris amerikanska brev. För ett antal år sedan höll jag på med ett kalligrafijobb, textade diplom med bambu- och stålpennor, kinesiskt tusch rivet på en rivsten och vackert handgjort papper. Samtidigt förhandlade jag om en utställning på ett galleri i Halmstad och skrev ett brev med mina villkor och önskemål, naturligtvis med kalligrafipennorna och på en bit diplompapper (jag behöver träna en del för att få igång handens och ögats säkerhet inför sådana jobb). När jag mer än 15 år senare hälsade på i galleriet var den gamle ägaren pensionerad – men mitt brev satt fortfarande på väggen på kontoret – inramat.

Visst har människans redskap i alla kulturer utvecklats genom experimentlust och en odogmatisk inställning, det tror jag ingen förnekar. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg: många av de produkter som finns runt om oss har nog nått ett optimum. Ta blyertspennan t ex. På vad sätt har hundra år av teknisk utveckling gjort den bättre. Stiftpennor behöver inte vässas – en eftergift för lättja till priset av förlorad enkelhet, högre kostnad och beroende av att industrin förser oss med precisionstillverkade stift med rätt diameter? Eller en bok. På vad sätt har nya material och metoder utvecklat boken? Visst har trähaltigt papper, förenklade tryckmetoder och limmad rygg inneburit att fler har råd att köpa böcker. Men fortfarande är det infärgade typer som avsätter färg på vanligt papper - ingen polymerteknik, keramer, kolfiber, titan, ingen space-age-teknik.

När det gäller paddlar och kajaker är eskimåerna odogmatiska. Det finns kajaker med plåtförstärkningar, liksom kajaker som är spikade eller skruvade istället för surrade. Sälskinnen har för länge sedan ersatts, först av lin och bomull, numera oftast av nylonväv och syntetfärg. Under tuiliqen sitter inte sällan en torrdräkt. Det finns paddlar med plåtskoning eller plastlister istället för benkanter.

Flera tillverkare i USA/Kanada (mest kända är Superior Kayaks) gör grönlandspaddlar i kolfiber på skumkärna som har blivit populära bland grönlandspaddlare världen över. Men är de bättre? Två reflektioner kommer spontant. Plus för att de är lättare än motsvarande träpaddel – minus för att de har mindre friktion i skaftet och är svåra att hålla med vantar (framför allt sälskinnsvantar som blir hala). De är också ömtåliga och svåra att reparera utan tillgång till upppvärmd lokal och moderna kemikalier och de kostar 2500-3000:- istället för 0:- och ett par timmars jobb. Den andra reflektionen är att de kolfiberpaddlar som verkligen fungerar, kopierar den ursprungliga formen totalt. De experiment som gjorts för att utveckla formen (eskimåblad med vingprofil till exempel) har visat sig oanvändbara för grönlandspaddling och får nöja sig med en viss försäljning som kul alternativ till standardpaddlar.

En grönlandspaddel är en grönlandspaddel genom sin form och användning – materialvalet är i sammanhanget en bisak. Kommer det ett bättre material än trä, skulle jag inte tveka ett ögonblick. Men trä är starkare i förhållande till vikten än alla andra konstruktionsmaterial, inklusive kolfiber, kevlar, stål, aluminium, keramer etc och har betydligt bättre långtidshållbarhet. Som en träforskare skrev för några år sedan: hade trä uppfunnits idag hade ett formidabelt patentkrig utbrutit, vinnaren hade blivit världens rikaste företag, trä hade blivit ett högstatusmaterial med skyhöga priser och begränsad tillgång.

Det hör till att bli beskylld för teknikfientlighet när man vågar tvivla på att utvecklingen alltid går framåt, att varje ny generation per automatik är snabbare, smartare och sundare än den föregående eller att den senaste prylarna på marknaden självklart är bättre än den som presenterades i fjol och att de multinationella industrikomplexen har något annat för ögonen än sina kunders bästa.

Okej, jag är en (förhoppningsvis) framsynt bromskloss. Jag förbehåller mig rätten att dra nytta av allt som jag ser som genuina framsteg - och utan att skämmas baktala allt som jag tycker luktar försämringar som prackas på oss med massiv marknadsföring och dubiösa bevekelsegrunder.

Med risk att bli misstänkt även för paranoja vågar jag föreslå att det kan finnas andra bevekelsegrunder för tillverkningsindustrin att introducera nya material och metoder än omtanke om konsumenterna. Låga tillverkningskostnader kan innebär både marknadsföringsfördelar och företagsekonomiska vinster och kan ibland få motivera rätt uppenbara försämringar av produkter och tjänster. Exklusiva och svåranvända material eller en komplicerad tillverkningsmetod kan - alldeles bortsett från om det tillför värde till produkten eller ej - innebära status som går att omvandla till konkurrensfördelar samtidigt som det tvingar de flesta gör-det-självare att lämna walk-over.

Men det finns tendenser inom modern konsumtionsteori som ser en större lyhördhet inför konsumenternas kreativitet som en oundviklig process för framtidens industri och handel. Det skulle måhända minska den uppenbara assymetrin en liten aning. Fan tro´t.

Inte är det lätt att skilja betydelsefulla framsteg från pseudopåhitt. Båda presenteras med pukor och trumpeter – de senare möjligen en aning mer hysteriskt. Det är som med medias aprilskämt – man får försöka lära sig koden…