Visa varukorgen
Design & Illustration

Att lågflyga är inne

Lågflygande kayak

Tekniskt sett är vattenytan det sämsta stället att befinna sig på, när det gäller effektivitet i framdrivningen. Inga djur använder vattenytan när det skall gå fort – de antingen dyker eller lyfter. Ubåtar i uläge gör av med mindre energi för samma fart än deplacerande farkoster på ytan.

För ett par år sedan berättade jag om Flyak – den planande kajaken. Men nu har en hel del andra farkoster övervunnit trögheten i vattenytan och börjar lågflyga.

Det började med jollar: the international Moth.

Sedan kom surfarna på att det kanske var onödigt att doppa brädan i vatten – och kan vågsurfare så kan vindsurfare.

Men även större båtar blev frestade – och ännu större.

Kanske till och med räcker med fotkraft (eller kanske snarare rumpkraft!)…

hydrofoil?Någon som la märke till formen på bärplanen – påminde de inte lite om en viss sorts paddlar?

Kommentarer

Skulle inte myndigheterna kunna belägga den slags ohyra och miljökatastrofer på vattnet som vattenscootrarna innebär med en så hög miljöskatt att de försvann och istället premiera de här tramp-fot-rump-apparaterna.

Bra idé. En kombinerad miljö-, risk-, störnings- och olägenhetsavgift hade sannolikt skattat bort dessa leksaker för småpojkar med mer pengar än omdöme (vilket inte på något sätt antyder rikedom) – och till andra scener förvisat de testosteronstinna unga hannar, som med charmen hos hankatter i mars, försöker annonsera ut en manlighet i behov av att bevisas.

Ett första steg är väl de hänsynsområden som just nu planeras. Fram för kajaker och kanadensare, rodd- och segelbåtar, och trampmojänger – vad de nu skall heta på svenska.

Den där trimmaranen Hydroptere är riktig hightech. Såg den i en fransk båttidning för några veckor sedan och då hade den slagit rekord med 50 knop!

De hade en jäkla skön/skräckinjagande bild av båten i tidningen när den går upp på en fena och besättningen sitter 4 meter upp i luften, i nästan 50 knop. Våghöjden var inte att leka med heller. Det är nog med en blandad förtjusning/skräck man åker i den båten.

Ja, en Aquaskipper vill jag ha! Fast - var lägger man termosen? Det där med u-båt och under vattnet kan jag intyga. Som väl alla vet får tävlingssimmare bara simma ett visst antal meter under vattnet efter start. För åtskilliga år sen - har jag inte skrivit om det förr? - kastade jag mig ut i vågorna nedanför Stenshuvud. Den gula skylten om strömmar hade jag missat...

200 meter längre ut tog strömmen tag i mig. Jag insåg att det fanns två möjligheter, följa med strömmen eftersom den säkerligen var lokal. Eller simma under vattnet. Jag gjorde det senare eftersom jag insåg att det skulle bli för kallt längre ut.

Familjen stod på stranden och undrade... Rätt utpumpad och med huvudet över vattenytan några gånger för att få syre, landade jag välbehållen. Sedan dess... ska ni bada här eller i Vitemölle, GÅ ut, simma in!

Jag har länge funderat över varför det går fortare med en kropp under vattnet. Rimligtvis borde min kropp göra mer motstånd. Men kanske Björn har en hydrologisk (!) förklaring?

F ö Björn var jag ute och paddlade igår. Jag tog en gammal paddel som är ungefär 6 cm i toppen, den där 1700-talskopian. Låter man bara paddeln hitta sin egen väg i vattnet och inte jäktar så slår nog den paddeln den där breda varianten jag gjorde. Du har som alltid rätt!

Vattenscotrar? Varför har människan ett sånt behov av fart? Minns hur nära döden alla var vid de första ånglokens framfart. Vi är inte gjorde för sånt.

Till sist, i senaste numret av den lokala ÖsterlenMagasinet skriver en för mig okänd John Nordström om ett annat sätt att få vindenergi - flyttbara, små vindkraftverk som får fart av segel, inte propellrar. "De kan --- vara av ett segel som rör sig några meter och drar kolvstången i en cylinder. Helt enkelt en pump som pumpar upp trycket i ett vattensystem. Vattnet sprutar in i en Pelton-turbin som snurrar med högt varvtal och driver en el-generator. Vid vindstilla är seglet nerfält och syns inte."

Vad tycks? Vi paddlar väl på?

Det där med ytan förklarar man kanske enklast (men kanske inte vetenskapligt helt oantastligt) med att nersänkt i ett homogent medium - luft eller vatten - strömmar mediet runt kroppen i ett kontrollerat, minsta-motståndets-lag-mönster, medan det i gränsskiktet mellan två medier uppstår två icke kompatibla vågsystem som interfererar med varandra. Resultatet syns i form av vågor, som kräver mycket energi för att bildas.

Flyvinge teknologi . i vand Hydrofoils....

Det næste bliver at sejlene på sejlbåde erstattes af faste lodretstående flyvinger der kan drejes.

Padlens form og en flyvinges form er ikke så langt fra hinanden, så når man sætter flyvinger under kajakken kommer man op og flyve..

Bjørn - hvornår kommer den første model fra din hånd?

Flyvinge på seilbåter har eksistert en god stund. Spesielt på båter som har åpne regler men begrensning på seilareal, som f.eks. C-klasse katamaraner: http://www.cclasscats.com/

Problemet med hydrofoiler på kajakk er at det trengs mye krefter/energi for å løfte kajakken m. padler opp fra vannet hvis man vil ha en rask hydrofoil. Gjør man hydrofoilen større eller endrer profilen for å få mer løft fra samme areal øker også motstanden i vannet slik at det går saktere. Det betyr at hydrofoiler kun egner seg for en bestemt type padlere, lette og sterke.. I tillegg kreves det en måte å kontrollere løftet hydrofoilen lager, hvilket er komplisert når det blir bølger. Får du en plastpose over hydrofoilen er det bare å stoppe for å ta den av. Noe herk er det også å sjøsette/gå på land med en hydrofoil under båten. Du vil ikke lagre riper/skrammer i en hydrofil, for da går ytelsen dramatisk ned. International Moth løser dette ved å velte båten for å ta av/sette i hoved "foilen".

Her i Norge er PWC forbudt, og takk for det. Nå kommer det krav om sertifikat for båtførere som fører fartøy av en viss størrelse/fart, og det er snakk om å skattlegge båtmotorer og drivstoff til båter på samme måte som biler. Det blir nok ikke lenge før det svir i lommeboken til de som har store eller raske motor båter.

Henri.

Du har så många gånger nämnt "Walden" så jag kände att jag måste läsa den. Bestäld och fådd, japp. Men den är... trögläst, intresant men långsam. Men jag kämpar på han är vältalig och mycket beskrivande och funderande. Ser fram emot en låååång tid tillsammans ;-) runt tjärnen.

Men idag kom senaste nummret av Outside så jag fick en liten paus :-)

Walden är skriven i och för en tid när tiden inte gick riktigt lika fort, när verkligheten inte flimrade förbi i form av snabba grälla kickar. Men det är ett högst vanebildande nöje att försjunka i en kontemplativ, mångordig, kalejdoskopisk läsupplevelse där det finns tid att följa intressanta associationer långt ut i perifera överraskningar – i kontrast till många nutida listettor som ofta effektivt driver historien framåt med pamflettlik målmedvetenhet.

Walden hör till det fåtal böcker jag återvänt till med 5-6 års mellanrum sedan skoltiden – ofta i hängmattan eller hamocken under sommarkvällar med en kanna te inom räckhåll. Även Lin Yu Tangs "konsten att njuta av livet" hör dit (även den med förord av Frans G Bengtsson för övrigt). Robert Pirzigs "Lila" är måhända inte lika outslitlig men har hållit för några repetitioner hittills.

Så rätt Björn! Pirzig (uttalas Pörschig om jag minns rätt) blev ju först berömd för den där zen-historien och motorcykeln och den tragiska epilogen med sonen som dödades i slutet. Det är ju sonen han åker motorcykel med genom boken. Hur som helst, Lila är ännu bättre, för att inte säga bäst. En mkt mångfacetterad roman.

Walden-boken kräver helt riktigt en långsam takt. Man ska ta ett stycke i taget, kanske precis före insomnandet, läsa omsorgsfullt och FUNDERA över det skrivna! Det är just därför Thoreau lever så starkt fortfarande.

Sverker Sörlins stora bok om filosofi rymmer överraskande nog flera sidor om Thoreau. Jag tycker Sörlin verkligen förstått vad det handlar om, eller som Thoreau själv sagt: "det finns gott om professorer i filosofi, men få filosofer". Att leva filosofiskt är väl ungefär som att paddla länge - tankarna kommer.

Lin Yu Tanges bok har jag liggande vid sidan av sängen och tar en nypa kinesiskt tänkande före insomnandet. En klok och genomsiktlig och lugnande bok som ger goda drömmar.

Nyöversättningen av Walden (Peter Handberg) var för övrigt en trevlig bekantskap – måhända en aning mindre litterär än Frans G Bengtssons (kom på mig själv vid ett par tillfällen att sakna den gamla översättningens poesi) – men framför allt fick jag en känsla av att den gode Frans G i någon mening hade stått ivägen mellan läsaren och författaren. Henry David klev fram och kom lite närmare den här gången.

Lin Yu Tang är en välbehövlig motvikt mot tiden – så politiskt inkorrekt som det möjligtvis går att vara. Hans filosofiska ideal är den sorglöse dagdrivaren, i bjärt kontrast mot vår tids ambitiöse och effektive entreprenör (liksom för övrigt mot allsjöns mer eller mindre hällörade ideal). Jag tänker ibland att hade herr Tang återuppstått för en dag, hade han leende skakat på huvudet åt vår effektivitetsmani, tagit ytterligare en kopp te och förnöjt lyssnat på regnet.

Angående Björns påpekande om att inga djur använder vattenytan för snabba förflyttningar måste jag ändå nämna skräddaren (insekten alltså)

Det är imponerande hur raskt den kan springa på vattnet med hjälp av ytspänningen. Begriper inte hur den bär sig åt även om den nu har vattenavstötande hår på benen.

Jag såg framför mig en luden kajak men sen vaknade jag..

Skriv en kommentar