Hoten mot kajaker, paddling och allemansrätten
den 6 april 2008 (Allemansrätt), 9 kommentarer
Ibland kan jag få för mig att det mörknar längs horisonten, att tiden arbetar mot oss paddlare – sakta men oförtrutet. Skälen är lite olika. Ibland kan det vara trångsynt avoghet som när markägare, privata som offentliga, anser sig ha mandat att sätta allemansrätten ur spel för just sitt stycke mark. Ibland kan vi som tredje part drabbas av politiska rallarsvingar mot en oönskad utveckling.
Exempel på privat trångsynthet har jag tagit upp vid tidigare tillfällen – till exempel den ö i Bohuslän för några år sedan, från vilken en representant för ägarkollektivet försökte köra bort oss med hot och oförskämdheter.
Malmö strand
Ett exempel på det senare utspelas just nu i Malmö. Ribersborgsstranden (Ribban) är som de flesta stränder förbjudet område för båtar av alla slag, och för att förtydliga detta finns en rad gula bojar 50-60 meter ut från stranden, vilket såvitt jag vet i stort respekteras. Men så finns ett par vattenskoterfantaster i Limhamn som tagit för vana att varma sommardagar ”leka” farligt nära badande vid Västra hamnen, vilket lett till (högst berättigade) klagomål. Vi har också ondgjort oss över dessa, främst för att vi inte litar på deras sjömanskap eller deras uppmärksamhet när de dundrar förbi våra kajakerna på ganska litet avstånd.
Länsstyrelsens svar verkar bli ett totalförbud för alla typer av båtar inom 400 meter från stranden – tillstyrkt av bland annat kustbevakningen: ”De flesta klagomål gäller vattenskotrar, både för att de väsnas och kör för nära de badande framförallt vid Scaniabadet i Västra hamnen. 'Men alla typer av farkoster medför olycksrisker', säger Jan Sjölin, Kustbevakningen. Det betyder att Kustbevakningen vill förbjuda inte bara motor- och segelbåtar utan även vindsurfing och kanoter. 'Vindsurfingbrädor är hårda och vindsurfarna kan komma upp i höga hastigheter' (länk).
Det är detta jag menar med rallarsvingar – grovt tillyxade bredspektrumlösningar på ganska snäva problem.
Vem vinner på att kajaker och surfare tvingas ut i Sundet? Knappast badarna eller de boende i Västra hamnen. Kajaker passerar stranden utanför bojarna i ungefär 7-8 km/t men har nybörjarundervisning i säkerhet och räddning vid den outnyttjade steniga strandpartiet nedanför hundrastgården där aldrig någon badar. Vindsurfarna är ute när det blåser 6-7 m/s och mer (framför allt kräver de höga farter Jan Sjölin talar om vindförhållanden som inte lockar några badare) – badarna badar när det är lugnt. Om förbudet går igenom blir det svårare att träna säkerhet och svårare att introducera nybörjare i havspaddling. För vindsurfarna är konsekvenserna ännu större – förmodligen nerläggning av verksamheten eftersom möjligheten att ta sig ut i sundet försvinner. Och vattenskoteråkarna då? Ja, de sätter sig redan idag över regler och sunt förnuft genom att fara runt bland badande nära stranden. Och polis- eller kustbevakningbåtar är ingen vanlig syn i vattnen utanför Ribban.
Varför inte fokusera på det egentliga problemet istället: förbjud vattenskotrar i det tilltänkta området. Eller dela upp sträckan precis som man gjort på land: merparten för vanligt badande, en bit för nakenbad, en bit för hundar – lägg till en liten bit för kajaker och vindsurfare. Och ingen båttrafik alls utanför den del av Bo01 som används som badplats.
Det har paddlats utanför Ribban sedan 1926 utan några olyckor mellan kajaker och badande. Kajaker blir inte farligare för att det finns några aningslösa drumlar som kör vattenskooters.
De stränder i Medellhavet eller Fjärran Östern som många flyger till lockar oftast med mångfald: bad, solande, trampbåtar, kajaker, vindsurfing i gott samförstånd - Malmö lockar med monokultur och restriktioner. Västra hamnen och Bo01 har inneburit att Malmö äntligen börjar bete sig som en kuststad. Men då och då tittar de gamla betongsossarna fram – oavsett politisk majoritet.
Projekt Kosterhav
Ett annat och ännu större hot erbjuder Kosterhavets nationalpark. Ett 450 kvadratkilometer stort skärgårdsområde runt Kosteröarna och söderut blir nationalpark, vilket verkar innebära att det blir förbud att tälta och att dra upp kajaker annat än på ett par iordningsställda campingplatser på Huvudöarna. Återigen är uppsåtet gott men konsekvenserna slår hårt även mot dem som är en mycket ringa del av problemet. Självklart vill man i görligaste mån ha bort nedsmutsande verksamhet, slitage, giftiga bottenfärger, stora båtar med höga farter och få kontroll över invasionen av turister - bland annat horder av Norska båtägare som lämnar sin egen skärgård för den billigare svenska under ett par intensiva sommarmånader. Men återigen – kajaker har inga giftiga bottenfärger och väger bara några tiotals kilo, de flesta paddlare har små lättviktstält (oftast självstagande) som innebär minimal åverkan, tältar så gott som aldrig två dagar i sträck på samma ställe, alla har kök med och de allra flesta har hög moral när det gäller att med sig förpackningar och sopor tillbaka till civilisationen.
På norska sidan finns förslag om att Ytre Hvaler skall få motsvarande nationalparksstatus. Då kan det bli ett 800 kvadratkilometer stort område som inte längre kan användas för normal semesterpaddling – för stort för att transportpaddla igenom.
Paddling är för mig och många av mina kollegor ett sätt att vistas i naturen på naturens egna villkor – inte störa, inte förstöra – men inte heller att betala för att trängas med en massa andra på en campingplats med affär, duschar, spritfester i granntälten och dans och underhållning på onsdags- och lördagskvällar. För mig handlar det om att bryta kontakten med ett hektisk konsumtions- och underhållningssamhälle för några dagar eller ett par veckor.
Därför blir ett Kosterhav som det hittills presenterats ett ställe jag med sorg i hjärtat stryker från min lista.
Det känns som om paddlare dåligt syns i de rapporter, utredningar mm som föregått förslaget. Det har handlat mycket om en helt annan sorts turism – definierat i termer av turistekonomisk omsättning: att konsumera turistiska varor och tjänster, delta i ett flöde av intäkter, ställa krav på serviceutbud och attraktioner mm, om stora grupper människor som klättrar runt och sliter på naturen, om stora motordrivna båtar i hög fart och liknande.
Men paddlare rör sig i små grupper, stannar aldrig länge, skadar aldrig klippor med bergkilar för förtöjning, syns inte i statistiken för övernattningar eller storköp i affärer. Det känns som om vi får hänga med på ett grovt förenklart regelverk för att vi inte passar in varken för dem som vill tjäna pengar på turister eller för dem som vill värna naturen.
Det finns självklart stora hot mot vår marina miljö: från utfiskning av havet, övergödning, oljeutsläpp från fartyg, miljögifter till båtförare med bristande marin kompetens, sjöfylleri mm – men kanotister?
Jag skulle önska en mer långtgående anpassning av regelverken. På land finns olika zoner för olika typer av fordon: motorvägar för snabb trafik, vanliga vägar och gator för motortrafik, cykelbanor för cyklister och promenadstråk för fotgängare. Varför inte göra detsamma för havsområdena: stränder för badande, övriga områden för roddbåtar och kajaker, begränsade stråk för segel- och motortrafik med hastighetsgränser i skärgårdar och fri fart utomskärs?
Åtgärder efter behov istället för breda förenklade lösningar.
Uppdatering
Så här i efterhand kan jag konstatera att den lokala demokratin tycks fungera rätt bra i Sverige. I Malmö backade länsstyrelsen efter en kritisk remissrunda och förbjuder bara motordrivna farkoster utanför stranden, och i Bohuslän kommer det även i framtiden att vara tillåter att campa i allemansrättens anda inom nationalparken, och kajaker får dras upp under förutsättning att man inte stör badande (se Helenas kommentar nedan).
